LÅNGLÄSNING: Så har AIK:s framgångar byggts – mannen bakom talar ut

64-årige Leif Karlsson har drygt 50 år i AIK bakom sig. Han började som pojklagsspelare som tolvåring, tog sig upp i a-laget och gjorde 86 allsvenska matcher som målvakt i AIK 1972-80. Han fortsatte som målvaktstränare och ungdomstränare efter spelarkarriären. Sedan 1997 är han sportchef för AIK Ungdomsfotboll och har övergripande ansvar för klubbens akademi och ungdomsverksamhet i stort.

Sedan 2009 har AIK en akademisatsning där man satsat stort på heltidsanställda ungdomstränare. En satsning som Karlsson har helhetsansvar för.

Att klubbens plan för ungdomssidan är genomarbetad märks inte minst på den verksamhetsplan som Leif Karlsson plockar fram när vi ses på AIK:s kansli, alldeles bredvid Friends Arena.

Karlsson börjar berätta om arbetet med 2017 års upplaga av verksamhetsplan för AIK Ungdom. Verksamhetsplanen för nuvarande år rymmer detaljerade redogörelser På 75 sidor rymmer den detaljerade redogörelser för vad varje ungdomslag ska bedriva i sin verksamhet. Ett dokument som tagits fram årligen sedan 1982, och det är ”små små justeringar” som görs för varje år, berättar han.

– Dels har vi AIK Stilen som är övergripande för allting. Dels finns det en långsiktig vision och en verksamhetsidé nedbruten i fem punkter. Sedan finns det ett 15-20-tal policys. Det är vad alla har att rätta sig efter, det här är vad vi ska jobba med långsiktigt, tydligast poängterat inför det aktuella verksamhetsåret. Och här är guidelines för hur verksamheten ska bedrivas. Så ingen kan tveka på var AIK står någonstans, i någon fråga, säger Karlsson.

I vintras lyftes AIK i en kartläggning fram som den allsvenska klubb som ger flest unga spelare chansen. Till stor del ett resultat av akademisatsningen, menar Karlsson. Akademin startade 2009, och spelare födda 1996 var den första kullen som ingick i satsningen. Två av dem kom upp i a-laget, Anton Salétros och Noah Sonko Sundberg. Med andra ord är det först nu de senaste åren man kan börja se resultatet av satsningen på en akademi i klubben.

– En av verksamhetsidéerna, grundbultarna, är det vi kallar ”Från U till A”. Spelare, tränare, ledare, funktionärer, som ska ta steget från AIK Ungdomsfotboll och upp till a-laget. Det är nu vi kan börja mäta och se att vi är framgångsrika med att utbilda våra spelare, så att de har kapacitet att kunna prestera på allsvensk nivå.

Vad var förändringen när ni satsade på en akademi?

– Innan det så hade vi första- och andralagsverksamhet. Det har funnits i Stockholmsklubbarna sedan lång tid tillbaka. Men då sade vid det: Ska vi göra det här på bästa möjliga sätt, ska vi göra en satsning på att några av de här 1 500 vi har, ska bli a-lagsspelare, i AIK:s herrlag eller damlag… så bör vi göra det på ett strukturerat, tydligt och genomarbetat sätt.

– Okej, då gör vi det i en form som gör det möjligt att i större utsträckning ha tränare som arbetar hel- eller deltid med det här. Alltså att inte vara beroende av föräldratränare. Det var kanske det första tydliga beslutet. Att vi ska ha tränare som har det som profession, att vara ungdomstränare och som är jättebra på det, att träna barn och ungdomar. Nödvändigtvis inte sådana som har varit bäst på att träna seniorer, det är liksom inte den profilen vi söker. Det finns flera jätteduktiga seniortränare som vi haft möjlighet att anställa, men vi vill ha dem som är duktiga på att träna barn och ungdomar.

För de äldsta spelarna i akademin, U16-U19, så är organisationen runt laget liknande uppbyggd som kring a-laget. Där finns motsvarande funktioner i staben; målvaktstränare, fystränare, analytiker, naprapat. Teamet runt U16-U19 har en nära dialog med motsvarande team i a-laget.

– Vår chefstränare för akademin, Elias Mineirji har en viktig uppgift att driva såväl den långsiktigt strategiska utveckligen av träningsmetoder och träningsinnehåll som utveckling av spelare och tränare på individnivå. Allt för att det alltid ska finnas ett internt alternativ när spelare, tränare eller andra funktioner i a-laget till tillsättas.

I akademisatsningen ingår också ett samarbete med Solna Gymnasium där de äldre spelarna på akademinivå får träna fotboll på heltid.

– Där har vi alla våra killar, med något undantag, som är med i U16-U19-verksamheten. De går på Solna gymnasium. Tränar med sina egna tränare som vi har i den verksamheten på dagtid, samma träningstid som a-laget. Vilket innebär att de spelare som tillhör a-truppen, som Christos (Gravius) och Rickson (Mansiamina) och Alexander Isak, de tränar på sin skoltid, fast de går till a-lagets träning istället. Spelare som är med i U16-U19 som ska vara med och träna med a-laget, de går dit på sin skoltid. Det är få klubbar som har den där skolverksamheten.

– Där ser vi det som en framgångsfaktor till exempel om man ska göra internationella jämförelser. I Europa i övrigt så är det mycket sämre tillgång till spelarna på dagtid än vad vi har. Om de är sina akademier och är professionella, då kanske de ger upp sin skolgång. Det tycker i alla fall inte vi är ett bra koncept, vi tycker att man ska ha en skolgång så att man kan studera vidare efter gymnasiet. Om karriären inte blev vad man hoppades på, eller om man råkar ut för allvarliga skador. Då tycker vi att det finns ett stort ansvar där också, att spelaren har en civil möjlighet att ta sig vidare, under den tid man finns i AIK:s verksamhet. Det tycker vi är viktigt: Ett ansvar för individen. Vi utvecklar inte bara fotbollsspelare, vi utvecklar människor också. Mår du bra som människa, trivs bra, då presterar du säkert bra som fotbollsspelare också. Vi är inte så snäva att vi ser dem som produkter som bara ska spela fotboll, de ska få ett bra liv under och efter tiden i AIK.

FotbollDirekt publicerade förra fredagen uppgifter om att AIK kan förändra sin akademiverksamhet och ta bort elitsatsning för åldrarna 9-14 år.

Något som Leif Karlsson tillbakavisar. Att det finns en elitförberedande del i ungdomsverksamheten är inget att sticka under stolen med, men samtidigt finns där ett betydande socialt ansvar, menar Karlsson. Han lyfter fram hur AIK tillsammans med Djurgården och Hammarby lyckades få bort slutspelet i Sankt Erikscupen för några år sedan. Detta trots att just storklubbarna ofta gick gick långt i slutspelen.

– När diskussionen om tidig specialisering, tidig selektering och sådant kommer i gång, då är det ofta Stockholmsklubbarna som hamnar i skottgluggen. Men Stockholmsklubbarna menar jag tar ett extremt stort socialt ansvar. AIK, BP, Djurgården, Hammarby… AIK, vi är 1 500 spelare, Hammarby vet jag är 2 700, BP vet jag inte hur många de har… men uppemot 10 000 spelare har vi alla fall tillsammans. Och alla klubbar bedriver en verksamhet även för de som inte är i akademin. Så det är en fantastisk samhällsinsats som AIK, BP, Djurgården och Hammarby gör, och som ingen uppmärksammar egentligen. Därför att alla har en plats i klubben. Vi skickar inte iväg någon, de får vara kvar i klubben. Alla som vill, ända upp till 18-årsåldern.

– Dessutom AIK, som har samarbeten eller nära relationer med ett antal klubbar i Stockholm norrort: bl.a FC Djursholm, Täby FK, Sollentuna FK, IFK Viksjö, IFK Österåker, Ursvik IK, Bollstanäs SK. Så det är också närmare 10 000… totalt sett är det väldigt många ungdomar som genom fotbollen får en vettig fritidssysselsättning. I en klubb även av vår dignitet, med ett a-lag på den allra högsta nivån, så vill ju vi att de som inte har en a-lagsplats i AIK i sikte ska få en bra verksamhet med schyssta idrottskompisar, bra ledare, få en bra fritidssysselsättning under sin uppväxttid. Det tycker vi ligger på vårt ansvar. Parallellt med det andra ansvar vi har. Där vi seriöst jobbar med att se till att skapa de förutsättningarna. Men det gäller också, om man ska se till den elitförberedande delen av klubbens verksamhet, att det ger resultat.

Överhuvudtaget stämmer bilden av ungdomsfotbollen i Stockholm som en hård och resultatinriktad miljö dåligt, säger Karlsson. Liksom bilden av AIK specifikt. Han lyfter fram en historia om årets största genombrottsman, och den nu största symbolen för AIK:s ungdomsverksamhet – Alexander Isak – som exempel:

– När det var slutspel i Ligacupen U16-U19 i mars i Göteborg, då var han i allra högsta grad kvalificerad för att vara med där. Men då var det träning med a-laget på hemmaplan. När träningen var avklarad, då åkte han ner dit och hejade på grabbarna. Stod i hejarklacken. Han var inte med på planen, för han var med a-laget. Men han åkte ner dit för han ville kolla hur det gick för hans kompisar. Det är klart att hans kompisar, som visserligen är jämngamla, de ser då att bara för att man lyckas så innebär inte det att man lämnar sitt gäng, utan man har kvar sina kontakter och relationer. Det bidrar också till en familjär känsla internt i en klubb som kanske ändå upplevs som lite kaxig i sin externa framtoning.

– Det vi har på Karlberg bland tränarna i AIK, några av dem har ju spelat i AIK. Som Nebojsa (Novakovic), eller till och med ”Bulten” (AIK:s materialförvaltare Åke ”Bulten” Andersson)… han spelade jag ihop med på 70-talet. Så det blir lite den här småklubbskänslan inne i klubben. Det kittar också samman, att det finns den typen av kontakter, som man inte ska underskatta i dagens värld. Att den typen av värden också finns, och inte bara en cynisk resultatinriktad ekonomisk värld. Så kan man nå framgång och ändå inte tappa sin själ. Det tror jag är kanske den viktigaste målsättningen med de uppdrag vi har, vi som jobbar och har möjlighet att påverka hur klubben ska utvecklas.

Karlsson berättar vidare om idén med en akademisatsning:

– Idén var att ge de killar och tjejer som har ambitionen att bli elitspelare en såpass kvalificerad verksamhet att när de ska konkurrera med spelare man kan rekrytera från andra klubbar i Sverige eller utlandet, då ska de vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Och det har visat sig med tanke på de spelare vi har, att de är tillräckligt konkurrenskraftiga. Det är alltid roligt när de spelare som kommer in i laget också presterar på sådant sätt att de gör avgörande insatser. Som de gjort nu på slutet. Det är ännu roligare såklart. Så det är vi glada och stolta över.

– Vi fokuserar ganska lite på lagens resultat i de lägre åldrarna, i Sankt Erikscupen och så där… AIK, tillsammans med, ska vi ge dem, Hammarby och Djurgården, motionerade för tre år sedan om att ta bort slutspelet i Sankt Erikscupen. Resultaten där är för oss av underordnad betydelse. Däremot, när vi kommer upp i de äldre åldrarna så tycker vi att det är lite roligt om det går bra för våra lag. Men det är inte det som är fokus. Vårt U16 och vårt U19 vann Ligacupen i våras. U17 vann SM i höstas, vilket gjorde att de spelar i Uefa Youth League. Det är jätteroligt, har vi många bra spelare så gör det att resultaten blir bra. Men vi lägger inte ned alla resurser… det finns spelare som kunnat spela där (i Youth League) som spelar i a-laget istället. Så det är mer fokus på att få fram spelare till vårt a-lag.

Håller tränarna i akademiverksamheten hög klass, så är chanserna att få fram spelare som också håller hög klass större, är resonemanget. Och en professionell akademiverksamhet gör spelarna bättre förberedda på a-lagsspel.

– Om vi har något som vi får kalla som hemlighet, och det är ju ingen hemlighet: Att kunna välja de tränare som kan ge bäst effekt genom att utveckla unga spelare, det är nog en av de delarna som ligger bakom att vi i dagsläget kan ta fram spelare som presterar på den nivån som de gör. Det är ett resultat av akademin. Och dessutom att det finns en gemensam syn på att det här är ett prioriterat område. Du ska aldrig komma upp i a-laget som ung för att du är ung. Du ska komma upp i a-truppen därför att du kan göra skillnad. I träning till att börja med, och sedan på matcherna.

För att en akademiverksamhet ska ha sitt existensberättigande så måste man få upp x antal spelare… hur många är det man bör få upp varje år?

– Det är ett ganska bra mått nu: 96:orna var 13 år när akademin startade 2009. Det är två spelare därifrån: dels Anton, och så Noah som varit utlånad under ett år men som fortfarande tillhör AIK:s organisation. 97:orna, det är Christos och Rickson, och så Alexander Isak nu då som är 99:a. Så det är ungefär två stycken per år. Det är ett ganska bra rättesnöre, en till två spelare per år. Och är de kvar under ett antal år, ja då kommer det bli fler och fler som totalt sett kommer från den kvoten spelare.

– Det finns inget egenvärde i att ha en a-trupp bestående av bara akademispelare. Jag tror på mixen av unga spelare fostrade i AIK, spelare från andra svenska klubbar, svenska miljöer, med anpassning till Stockholm. Men också en kvot av spelare med internationella influenser. Och så bygger vi a-lagstruppen också. Att det finns spelare med olika bakgrund, olika erfarenhet, olika miljöer. Den mixen, det är en tuff uppgift att få till för Björn (Wesström) som är sportchef. Men träffar man rätt med den mixen, då tror jag att det är optimalt läge för att skapa resultat.

Björn har varit inne på det tidigare, att för att alla de ungdomar som tränar i AIK ska se att det är värt det, så måste ni få upp spelare i a-laget… typ Alexander Isak…

– … han är ju extremexemplet, för han har ju slagit igenom så mycket att det finns nästan inte… det är en Bustersaga. Och det är klart; det finns klubbar där man känner att, fan, det tar stopp. Men skulle de se att de tar stopp här i AIK, då skulle AIK inte vara en attraktiv klubb för en lovande 16-17-18-åring. Om man ser att, ”de släpper ju aldrig upp några”.

– Nu har vi snarast fått ett rykte av, vilket känns jättepositivt, att vi är en klubb som vågar och vill släppa fram ungdomar. Det innebär också att det är fler unga spelare och deras agenter som hör av sig till AIK, därför att vi har det ryktet. För fyra-fem år sedan, då var det mer så här, ”ska jag råda min spelare att välja AIK, de har inte så jättebra record på att ta upp spelare i a-truppen”. Nu är det tvärtom. Nu är det ryktet i svang, att vi är skickliga på att ta hand om unga spelare och att utveckla dem. Så det måste ju finnas förebilder. Och då är de här spelarna i a-laget förebilder för de unga. Samtidigt ska man påminna alla de här unga spelarna att det är en eller två per åldersgrupp som kommer upp.

Samtidigt är det svårt att blunda för vilket nålsöga det är att ta sig hela vägen. Med ett akademilag i varje åldersgrupp, och totalt runt 1 500 ungdomsspelare i klubben.
Det är i nuläget alltså fem spelare i AIK:s a-trupp (varav en utlånad) som kommer från akademin.
Av dessa är det en (Alexander Isak) får ses som ordinarie, och han står med 14 starter i allsvenskan efter 25 omgångar. Anton Salétros har startat 13 matcher, Christos Gravius tre, och Rickson Mansiamina har inte spelat ännu. Noah Sonko Sundberg spelar, men som utlånad till Gif Sundsvall.
Men Leif Karlsson menar på att akademiverksamheten nu ändå får fram flera elitspelare än tidigare.

– Det har blivit en intressant effekt av det här: det är fler spelare nu som är fostrade och utvecklade i AIK och som spelar i andra klubbar på hög nivå, alltså superettan, division 1. Det är fler spelare nu som fått den utvecklingen att de är attraktiva för den typen av klubbar. Vi kan inte i konkurrenshänseende flytta upp hur många spelare som helst. Men däremot, vi flyttar upp några, några kanske lånas ut men är fortfarande kvar i AIK:s organisation. Och några flyttar hem sedan när tiden är mogen. Eller att man går i väg och sedan kommer tillbaka igen. Det finns sådana som Nils-Eric Johansson och Stefan Ishizaki, som varit i AIK en gång i tiden och gjort en ganska lång vända innan de kommer tillbaka igen. Men man kan göra samma resa på lite kortare avstånd, inom Sverige.

– Daniel Sundgren är ett jättebra exempel. Han var med på den tiden vi hade Väsbysamarbetet, var precis på gränsen till a-laget men tog sig inte in då. Det visade sig att hans utbildning i AIK räckte till superettan, sedan behövde han ett antal år där för att bli mer senior i sitt spel, för att sedan ta sig tillbaka igen. Den typen av spelare tror jag kommer öka. Dels sådana som vi genom utlåning har koll på och kontakt med. Men också sådana som när beslutet var tvunget att tas, när de var 18,19 år, inte bedömdes aktuella för a-laget. Om de själva är besjälade och satsar allt de kan för att ta sig tillbaka… ja, då följer vi givetvis dem. Det är fler spelare som vi följer, som varit i AIK tidigare men som är på en nivå i dag som kan göra dem aktuella för att komma tillbaka så småningom.

Bilden av en klubb, du nämnde det tidigare… att nu finns det ett rykte om att ni släpper fram spelare… hur viktig är bilden av klubben när ni ska få in spelare och tränare?

– ”Rykte” kan låta lite negativt kanske. Men bilden av AIK. Rykten som saknar substans, det blir inte långlivat. För det genomskådas ganska snart. Om ryktet om AIK är på ett visst sätt, och så stämmer inte det sen, de släpper inte fram några spelare. Då förtjänar man inte det ryktet. Om vi har den bilden av AIK nu, vilket är positivt… då gäller det för oss att fortsätta lyfta fram spelare. Om Alexander Isak är den sista spelaren vi lyfter fram under den närmaste treårsperioden… då blir det nog…

… men han kan ni nog leva på ett tag…

– I och för sig. Det känns ju bra. Men det falnar i alla fall, glansen av AIK som klubb som släpper fram egna spelare. Om det inte skulle komma några sedan under ett antal år. Så det ska vi jobba stenhårt på att det verkligen ska göra. Men det har varit en extra boost, så är det ju.

Alexander Isak är namnet för dagen i svensk fotboll, den kanske mest hajpade unga spelaren i Sverige sedan Zlatan Ibrahimovic slog igenom i Malmö FF en gång i tiden. Den senaste månaden har det mer eller mindre dagligen varit spekulationer om hur många miljoner AIK kan eller bör få i övergångssumma när Isak lämnar för utlandet.

Men Leif Karlsson tycks minst lika stolt, om inte ännu mer stolt, över hur akademin utvecklar och tar fram egna tränare. Sådana som efterhand kan ta steget upp till a-laget. I dag har sju personer i a-lagets tränarstab som börjat i olika tränarroller i ungdomsverksamheten.
Karlsson säger att akademin har fått en sådan renommé att man nu får ständiga förfrågningar – flera personer i veckan skickar in sina CV:s till klubben i hopp om ett jobb som ungdomstränare.

– Vi har hyggligt bra rykte numera, när vi kört det här ett par år. Jag får alltid ett par stycken i veckan som vill komma till AIK:s ungdomsakademi och vill vara tränare. Och det är välrenommerade namn, både nationellt och internationellt. Nu har jag i färskt minne här, vi fick in förfrågningar både i går och i förrgår… en som kommer från en av de större klubbarna i Holland, en som har varit assisterande tränare i Premier League, Academy coach i England och sådant.

– Hittills har vi i första hand valt att bygga vidare på de tränare vi har internt i AIK. Men vi är väldigt noga med att det inte bara ska vara bra tränare. Fotbollstränare kan vara bra med teknik, taktik, spelsätt och så vidare. Men du ska också vara en bra ledare, du ska kunna hantera barn, gärna lite erfarenhet kanske egna barn och så där, det är ingen nödvändighet. Men att det är ett stort ansvar, att ta hand om barn och ungdomar med deras förväntningar och förhoppningar.

Man söker parallellt efter två olika typer:

– De ska uppfylla två kriterier. Förutom att de är bra tränare så ska de vara bra på att ta hand om barn. Sedan kan det dels vara de som har som mål att för egen del bli riktigt, riktigt bra ungdomstränare. Men inga seniorambitioner. De ska jobba med ungdomar, de kan bli specialister på 9-11-åringar eller 12-15-åringar. Men vi ska också ha dem som har som ambition att bli vår nästa a-lagstränare i AIK, eller ingå i a-lagsorganisationen.

– Så vi har dels de som jobbar i AIK:s ungdomsorganisation, och inte ser sig själva som seniortränare, varken i AIK eller någon annanstans. Sedan har vi dem då; Rikard Norling, Micke Stahre, Björn Wesström som både var tränare och sportchef… Micke och Björn jobbade med mig under tio år innan de tog steget upp 2009, med ett SM-guld som följd. Och nu senast då Peter Wennberg som gick från en roll som U19-tränare till assisterande tränare till Rikard i a-laget… vi har analytikern Patric Jildefalk, målvaktstränaren Thomas Thudin, chefsscouten Tobias Ackerman, koordinatorn Henrik Jurelius, samma sak…

Idén är att klubben ska vara självförsörjande på tränare till a-laget. En elvaårig i stort sett obruten linje. Undantaget är hösten 2010 när Alex Miller kom in.

– Vi har haft den linjen nu i drygt tio år med något undantag. Sedan 2005-2008 med Rikard, 2009 med Micke, 2011-2016 med Andreas (ass tränare 2010) och så Rikard nu igen… så är det AIK-tränare. Det är inte någon inhyrd tränare från något annat land, för att inte nämna några specifika exempel, säger Leif Karlsson och ler snett, innan han fortsätter:

– Utan det är AIK-tränare med känsla för att klubben ska stå stark över tid, och prioriterar det. Så det tror jag är en av de viktigaste uppgifterna för klubbledningen. Att välja tränare som anammar klubbens filosofi. Så att det inte står och faller med tränaren, att ”nu har vi en tränare som gör så här, sedan kommer den här tränaren, som gör precis tvärtom”… utan det finns en klubbfilosofi. Och det är klart, har man en sportchef för a-laget som varit ungdomstränare och ledare i tio år, så finns det där ganska naturligt. Även under tiden när Jens Andersson var sportchef så var det samma tänk.

– Och jag tror det är en av anledningarna till att AIK under den här perioden har en så stabil och säker toppnivå. Det var 2010 när det var lite turbulent, när vi höll på att hamna fel. När Micke försvann och innan Andreas tog över. Då var vi på väg att gå i fel riktning, med en snabbt inhyrd tränare från utlandet. Men i övrigt har det varit stabilitet i det, och då har det också varit topp 3-4-placeringar i stort sett hela tiden. Alla vill att AIK ska vinna, och det vill vi också. Men ligger man däruppe så blir det vinster också då och då troligtvis.

Annars undrar man ofta hur nya tränare kommer fram, det är ännu mer ett nålsöga där känns det som. I allsvenskan är det ofta samma gubbar, som…

– … de snurrar runt lite grann, man ser att ”den som får sparken där, han dyker nog upp där”. Så länge AIK orkar, vågar, vill och ser fördelarna med att göra som vi gjort sedan 2005… utom ett litet hack i skivan, som lyckligtvis inte blev något stort hack, så ska vi göra det.

Rikard Norling skrev när han återvände i våras ett kontrakt fram till säsongen 2020. Vem blir nästa tränare, om det nu ska någon vara från de egna leden?

– Jag bedömer att Rikard på det sätt som han jobbar nu med sitt uppdrag… han kommer vara kvar i AIK länge. Men jag bedömer också att vi har tränare som skulle kunna ta över. I och med att Rikard kommer vara kvar länge så är det inte aktuellt att ta fram nästa a-lagstränare. Det skulle kunna vara Peter Wennberg. Men nu ska vi jobba med det vi har. Rikard gör det fantastiskt bra. Andreas gjorde också jättebra under sin tid här. Men nu gör Rikard det jättebra. Så det ska vi bygga vidare på.

– När nästa fystränare, videoanalytiker behövs rekryteras, så ska vi nog se till att ha det. Och det tror jag inte att någon annan klubb kan uppvisa, motsvarande uppställning i a-lagsorganisationen. På tränare som vi fostrat själva. Är vi duktiga på att fostra spelare så är det bra och jättefokus på det. Är vi duktiga på att fostra tränare så är det lika bra och lika mycket fokus på det. Och gör vi det på ett bra sätt så ökar säkert sannolikheten också att egna spelare står högre i rang. Än om vi tar in någon tränare som under ett två-treårsavtal måste visa resultat. Karlsson slår näven i bordet tre gånger, som för att understryka varje ord.

– Rikard ska också visa resultat, men det finns ändå ett mer långsiktigt synsätt där. Det här med intern tränarrekrytering, det är ett medvetet val och en tydlig strategi. Att se till att vi har de som kan axla ansvaret. Så får vi se om vi tar de kloka besluten och väljer de tränarna även i framtiden.

MISSA INTE!

– Allt om AIK – Gå till FotbollDirekts AIK-sida
– Isak – en historisk talang: ”Han kan bli nästa Zlatan”
– AIK-kampanjen hyllas över hela världen – nu ska Serie A kopiera Gnaget

FÖLJ FOTBOLLDIREKT FÖR DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!
– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM