EKWALL: Är den svenska grisfesten över nu?

DOHA: Är vi på väg att se slutet på grisfesten i svensk fotboll?

Och vad kan det innebära för Janne Anderssons landslag?

Ja, det kanske vi kan få ett ett smakprov på under årets januariturné.

Ibland handlar det om att missförstå rätt och därför vill jag inleda med att betona:

Jag har inga problem mad vare sig grisfester (även om jag bara varit på en, med mamma på Mallis, 1975) eller fotbollens så kallade grisar.

För det är “grisarna” som byggt festen. Inte minst i landslagssammanhang.

Vad hade Sverige varit utan Stefan Schwarz 1994?

Hur skulle vi ha tagit oss till en VM-kvartsfinal 2018 om det inte varit för Sebastian Larsson? Eller, för den delen, med ett helt lag som gjorde grisjobbet för att det var nödvändigt?

Janne Anderssons och Peter Wettergrens landslag har med stor framgång jobbat med att sätta stopp för allt som vill snirkla sig igenom Mittens Rike på planen.

Proppa och stoppa centralt. Låt motståndarna fara ut på kanterna, så får vi leva med att inläggen kommer flygande.

Aldrig var väl det så tydligt som mot Italien i Play Off. Eller i VM och mot turkar och ryssar i Nations League.

Förenklat: Robust, tydligt och positionssäkert på mitten.

Lite flärd och krusiduller på kanterna; Emil Forsberg och Viktor Claesson.

Men tider och trender förändras alltid i fotbollens värld.

När Sebastian Larssons och Gustav Svenssons snart har gjort sitt på den allra yppersta nivån får vi leta någonting annat.

Och ser vi enbart till vad som finns i allsvenskan så hittar vi helt andra centrala mittfältare.

Åtminstone för ett svenskt landslag.

Grisar finns det, men de heter Kofi Adu (endast tre varningar 2018, vilket är strongt sett till rollen), Juanjo Ciercoles eller Jeppe Andersen.

Från Ghana, Spanien och Danmark.

Alla värvade till Sverige och allsvenskan för att ta den gamla svenska paradgrenen och alla så oerhört viktiga för sina lag.

Visst, vi har kvar såväl Alexander Faltsetas, Robert Åhman-Persson, Samuel Holmén och Erik Friberg.

Möjligen Oscar Lewicki, som i sina bästa stunder är lite av en 25-öres-Schwarz.

Dom är alla bra nog, men inte direkt några framtidens män.

För hur ser det ut där?

Ja, ta en titt på januaritruppen här i Doha.

Till den har Janne Andersson valt centrala mittfältare som egentligen har helt andra egenskaper än de som vi har vant oss vid att se i de framgångar som A-landslaget har haft under hallänningens ledning.

Daleho Irandust, Jonathan Levi, Alexander Fransson, Simon Tibbling, Tesfaldet Tekie, Melker Hallberg, Simon Thern. Och från början fanns även Kristoffer Olsson med på den listan.

Du får leta länge om du ska Stefan Schweizaren i det gänget.

Det är tydligt att den nya generationens svenska innermittfältare i A-landslagsmogen ålder är en helt annan mittfältare än grisfestens.

Det kan vara en ren tillfällighet och det kan också vara så att unga spelare ibland utvecklas till en annan typ av spelare ju äldre de blir.

Jag har pratat med Janne Andersson om det och han är medveten om läget, men menar att han och landslaget alltid får anpassa sig lite utefter vad som finns. Och skapa något som är tillräckligt framgångsrikt av det.

Han var, exempelvis, inte alls rädd för att trycka in Kristoffer Olson i ett avgörande läge mot Ryssland senast och det är väl ett svar så gott som något, även om nyhetens behag gav överdrivet stora ringar på vattnet efter den matchen.

Nu får Irandust, som är en av allsvenskans i särklass mest spännande spelartyper, ta plats i den första startelvan här i Qatar, den mot Finland.

Men som kantspelare, när Janne sin vana trogen går på andra “typer” centralt: Tibbling och Fransson.

Det kan jag tycka är lite trist, inte minst för Dalehos skull, eftersom han är väldigt mycket som fotbollsspelare men inte direkt en kantens man.

Nu måste det bli så att han kommer kunna vandra in i mitten i väldigt hög utsträckning – för det är där Irandust har en exceptionell förmåga att lösa situationer som väldigt få är kapabla i svensk fotboll idag.

Fastnar han ute på en 4-4-2-kant är risken stor att vi inte får så det bästa av Daleho Irandust och det vore väldigt trist.

På den här turnén finns det altid en risk att du hamnar snett när en förbundskapten får se dig i en annan roll.

Fråga högerbacken Matias Concha som av Lasse Lagerbäck placerades som vänster mittfältare i en 0-0-match mot Jordanien i Abu Dhabi, klassad som den mest intetsägande landskamp som jag någonsin sett Sverige spela.

Det var inte direkt så att Concha kände att han fick en ärlig chans. Om vi säger så.

På den andra kanten hittar vid dock en kille som är rätt man på rätt plats mot Finland.

Hosam Aiesh har under 2018 haft förmågan att trolla friskt med sitt motstånd. Jag hoppas han får utrymmet att vara just Hosam Aiesh även här.

Laget: Jacob Rinne – Joel Andersson, Alexander Milosevic, Robin Jansson, Jonathan Augustinsson – Daleho Irandust, Alexander Fransson, Simon Tibbling, Hosam Aiesh – Alexander Jeremeieff, Kalle Holmberg.

Inte en hederlig “gris” så långt ögat når.

***

Solen har stekt på fint i Doha och Sverige har har haft alldeles utsökta träningsmöjligheter ute på friidrottsanläggningen vid Aspire Sport Center.

Ett mäktigt komplex som är lika stort som Bohuslän. Ungefär.

***

Det var inte så längesen som jag lämnade landslagsbevakningen för denna comeback.

Men det har hunnit hända en hel del.

Det effektiva bötessystem som jag en gång införde för att få mina kollegor att hålla tider är slopat och det är fullständig High Chaparall som råder.

Och aldrig förr, inte ens under tiden med kollegor från TT och SvT, har det hållits så hårt i traktamentet som här.

Skakande.

***

Jag måste återigen få påpeka att det är en fröjd att se Tesfaldet Tekies blixtsnabba bollbehandling på träningarna.

***

Målvaktsspelet är väl det som utvecklats mest i sättet att agera på planen de senaste 20-25 åren.

Spelet med fötterna såklart och i det sammanhanget är jag ett stort fan av “sydamerikanska” volleyutsparkar, de som drar iväg bollen med en träff som är lite på sidan.

Väl genomfört kan det vara ett sjukt effektivt anfallsvapen.

Nu såg jag Rinna, Oskar Linnér och Isak Pettersson drar iväg flera sådana under sin målvaktsövning på träningen.

Det var lite annat än en tid då Ravelli och Co avlossade bollar i luften som kom singlande mot spelarna efter en sväng uppe bland molnen.

I rätt många fall med en elak sidoskruv som efter studs hamnade på sjunde bänkraden.

***

Avspark mot Finland kl 17:45 (svensk tid).

Matchen direktsänds i TV12 och Fotbolldirekt är givetvis på plats.