• Publicerat 21 september, 2014
  • Skrivet av Sidwell
  • 0 Kommentarer

Batman har sin Robin, Kristian Luuk sin Fredrik Lindström och José Mourinho sin Steve Holland. Alla behöver vi någon som ger oss understöd. Någon att bolla idéer med. Någon som fyller de tomrum vi ibland lämnar efter oss.

Efter drygt två år som ensam kapten på den här skutan är jag nu väldigt glad över att kunna presentera en gästbloggare. Adam heter han. Jag vet i ärlighetens namn inte särskilt mycket om Adam, mer än att han kan skriva och håller på Chelsea – och det är det som räknas i det här fallet. Dessutom har han bra koll på det taktiska (du kommer att märka det direkt), något som jag personligen brukar skjuta åt sidan för mer känslomässiga och yviga utspel.

Om gästbloggandet faller väl ut kommer vi inom en snar framtid att göra den här platsen till ett helt delat bloggutrymme. Hoppas att ni gillar det!

Sent i eftermiddag gästar Chelsea Etihad stadium (en arena jag bara sett från ett tågfönster på väg till Leeds). Hela Frank Lampard-affären är värd ett eget inlägg, och vi får se om jag orkar med ett sådant i dag eller i morgon. Men nu tycker jag att det passar ypperligt att grotta ner sig i de taktiska riktlinjer som Chelseaspelarna förhållit sig till under inledningen av den här säsongen. Så jag välkomnar Adam att inta scenen.

/Sidwell

* * *

Vissa tränare menar att det är lek med siffror och använder sig av flera spelsystem medan andra är pragmatiska idealister som vägrar gå ifrån sin favorituppställning. I denna artikel kommer jag att redovisa spelsystem som José Mourinho använt sig av under denna säsong och vad fördelarna samt nackdelarna är med respektive system.

Premier League är sedan en månad tillbaka i våra vardagsrum. Rutinen med Premier League-fotboll på lördagar och söndagar börjar sätta sig nu, trots landslagsuppehållet för någon vecka sedan. Chelsea är efter fyra spelade omgångar serieledare. Laget har så här långt inte blivit testade på allvar, men den stora utmaningen kommer under söndagseftermiddagen då hemmasuveräna Manchester City väntar. José Mourinho har mot Burnley, Leicester, Everton, Swansea och Schalke använt sig av tre spelsystem. Mycket talar för att Mister Mou kommer ställa upp på ett liknande sätt mot Manchester City. Nedan hittar ni analyser av samtliga spelsystem som José Mourinho använt sig av denna säsong.

4-2-3-1

Förra säsongens mest använda spelsystem. Mycket på grund av kvalitetsbristen på det inre mittfältet. Så här långt denna säsong har Mourinho använt sig av denna uppställning i tre av fyra Premier League-matcher. Den gemensamma nämnaren i dessa tre matcher har varit att Chelsea spelat mot sämre motstånd, även om Swansea var ligatvåa i senaste omgången. Matic och Fábregas har använts som två defensiva ankare med Schürrle, Oscar och Hazard framför sig. Med denna uppställning får Mourinho en större tyngd i anfallsspelet. Schürrle fungerar som djupledslöparen som hotar med väl avvägda löpturer bakom motståndarförsvaret. Costa försöker sysselsätta mittbackarna och blir en ren targetspelare. Hazard får en fri roll där han kan vandra från vänster till höger för att få ut maximalt i offensiven. Oscar används i speluppbyggnaden som en offensiv spets på det centrala mittfältet, framför Matic och Fábregas. Brassen sjunker ned för att ge Fábregas ytor offensivt, men även för att fungera som en länk mellan försvar, mittfält och anfall. I press-spelet ger Oscar understöd till Costa medan yttrarna antingen faller så att ett 4-4-1-1 bildas i defensiven eller väljer Hazard, Schürrle, Fábregas och Matic att lyfta så att utgångspositionerna blir ännu mer offensiva för att kunna vinna boll högre upp i banan. Det senare tillvägagångssättet har så här långt varit det mest frekventa i press-spelet.

Fördelen med detta spelsystem är att Chelsea får utnyttja sina offensiva krafter. En nackdel är att den innebär defensiva brister och det är säkert även därför Mourinho inte använt sig av uppställningen mot bättre lag (Everton borta, Schalke hemma i Champions League). Hazard har förbättrat sin defensiv under Mourinho men är fortfarande en svag länk i försvarsspelet hos Chelsea. Belgarens markeringsspel är tyvärr inte det som behövs för att kunna spela en 4-2-3-1 mot bättre lag. Det bildas stora ytor bakom Hazard vilket innebär att antingen Matic eller Fábregas måste flytta ut mot vänster för att ge Azpilicueta understöd. Problemet då blir att andra ytor öppnas upp centralt som en defensiv mittfältare får ta hand om själv så vidare inte Oscar sjunker ned mycket djupare än hans tilltänkta position i spelsystemet. Lyckligtvis för Hazard och Chelsea har världens kanske mest uthålliga ytterback, Cesar Azpilicueta, långa stunder kunnat försvara en hel vänsterkant vilket har inneburit att spanjoren stundtals sminkat över Hazards försvarsbrister och att innermittfältarna inte behövt ge så mycket understöd.

Ett alternativ för att prioritera defensiven med denna uppställning är att använda sig av Willian i Hazards roll då brassen tillsammans med Schürrle är Chelseas starkaste yttrar i defensiven. För att säkra upp ännu mer skulle Schürrle kunna flyttas till vänsterkanten och att Ramires får ta Hazards plats. I samtliga PL-matcher har Mourinho använt sig av Azpilicueta, Terry, Cahill och Ivanovic i den defensiva fyran. Denna fyra har i offensiven sett lite ut som en defensiv trea då Ivanovic utgångsposition i det offensiva spelet nästan varit som en högermittfältare. Detta har funkat då Ivanovic haft defensivt starke Schürrle på sin kant. Samtidigt har Azpilicueta inte varit lika offensiv på sin vänsterkant då Hazard ensam hotar motståndarförsvaret hela tiden. Därför behöver inte spanjoren vara lika offensiv och kan skina ännu mer i sitt defensiva arbete.

4-3-3

José Mourinho har använt sig av detta spelsystem i två av säsongens matcher och båda gångerna har det varit mot bättre motstånd än i de andra matcherna. Fördelen med denna uppställning är att laget får en större defensiv stabilitet i form av tre innermittfältare. Så här långt har Matic använts som ett ensamt defensivt ankare tillsammans med Fábregas och Ramires som turas om att sätta press tillsammans med den offensiva trion. I teorin har dessa tre mittfältare alla egenskaper för att fungera tillsammans, men kemin mellan dessa har inte funnits varken mot Everton eller Schalke. Mot Everton skapades enorma ytor runt Matic då Fábregas och Ramires inte synkade i det offensiva och defensiva dragspelet, det vill säga att när en drar på en offensiv tur sjunker den andra ned och vice versa. Det är även därför Matic inte varit lika bra som under fjolårssäsongen då han käkade upp allt som kom i hans väg. Mycket då berodde på att Lampard eller Ramires täckte ytor tillsammans med serben defensivt. Om Mourinho skulle vilja formera ett offensivare tremannamittfält där Ramires och Fábregas ligger högre upp i sina utgångspositioner är Mikel ett måste som defensivt ankare. Nigerianen är den enda i Chelseas trupp som kan täcka stora ytor på egen hand och mycket tack vare hans enorma spelförståelse i det defensiva arbetet.

I den offensiva trion har Mourinho så här långt använt Willian och Hazard på varsin kant tillsammans med Costa som central anfallare. Anledningen till att Willian här prioriterats före Schürrle är för att med Ramires på planen har Chelsea redan ett alternativ i djupled då brassen ofta lämnar sin position för att hjälpa till i offensiven med djupledslöpningar. Offensivt har Hazard, precis som i 4-2-3-1-spelet, ofta agerat vänsterytter för att kunna skära in i banan. Willian används precis som Schürrle ute på högerkanten för att kunna erbjuda ett inläggsspel då Costa är ett hot i boxen. I defensiven sjunker Hazard och Willian ned så att Chelsea försvarar 4-5-1. Framför allt Hazards defensiva brister syns då inte lika mycket då han har understöd från både Azpilicueta och Ramires eller Fabregas. Precis som i 4-2-3-1-spelet används Ivanovic mer offensivt här medan Azpilicueta säkrar defensivt tillsammans med Cahill och Terry.

4-2-2-2

Har testats under försäsongen av Mourinho och användes även senast när Chelsea jagade ett segermål mot Schalke. Då agerade Matic och Fábregas som defensiva mittfältare med Oscar och Hazard framför sig. Matchen inleddes med ett 4-3-3 men då Ramires, Drogba och Willian byttes ut mot Rémy, Costa och Oscar formerades en 4-2-2-2-uppställning med Rémy och Costa på topp. Denna uppställning tror jag vi kommer få bevittna oftare denna säsong då Chelsea i år har det betydligt bättre ställt på anfallspositionerna. Detta spelsystem kommer troligtvis endast att användas då Chelsea jagar ledning eller kvittering.

Uppställningen används frekvent av bland annat Manchester City med lyckat resultat och är i sina bästa stunder ett magiskt offensivt system. De två anfallarna kan tillsammans jobba mot mittbackarna och ge de offensiva mittfältarna ytor att jobba på framför motståndarförsvaret. Anfallarna kan hota i djupled men även erbjuda ett targetspel till de övriga spelarna vilket skapar problem för motståndarförsvaret då de offensiva hoten blir allt fler. I den offensiva speluppbyggnaden kan även en av de defensiva mittfältarna (Fábregas) flytta fram ett steg och fungera som en nummer tio.

Problemet med denna uppställning är att om den ska funka i defensiven krävs det att de två offensiva mittfältarna sjunker ned djupt utan boll och att de dessutom är uthålliga eftersom att de ska kunna arbeta lika hårt i defensiven som offensiven. Ett alternativ för att stärka defensiven med denna uppställning är att en av anfallarna sjunker ned som en tia vid press-spelet samt har en sådan roll i det defensiva positionsspelet. Manchester City använder sina ytterbackar mycket offensivt i denna uppställning och det beror på att en defensiv mittfältare (ofta Fernandinho) sjunker ned och ger mittbackarna defensivt stöd. Då kan mittbackarna täcka större ytor på kanterna vilket ger ytterbackarna större friheter framåt. För att Chelsea ska kunna använda ytterbackarna så offensivt krävs alltså att förslagsvis Matic sjunker ned och agerar lite av en quarterback samt som en tredje mittback.

Andra spelsystem

Under försäsongen testades även ett 3-5-2, eller 5-3-2 om man vill se defensivt på det, men då dessa använts sparsamt väljer jag att inte redovisa dessa. Om José Mourinho väljer andra spelsystem under säsongen kommer ytterligare analyser från bloggen.

* * *

Första blogginlägget avklarat. På tisdag åker jag till London för Arsenal-Southampton och Chelsea-Bolton. Min förhoppning är att nästa helg kunna bidra med ännu ett blogginlägg. Till dess: KTBFFH!

/Adam