Bara ångest och frågetecken

I gårdagens text efterlyste jag riktigt övertygande insatser från de spelare som fick chansen från start, allt för att vi snart ska kunna börja utforma en stomme, en ryggrad, i det här landslaget. Jag tycker nämligen att en stomme spelare, som kan ingjuta en trygghet i spelet och som spelar fotboll utan att titta sig över axeln, är precis vad det här laget behöver. Men de där övertygande insatserna lyste verkligen med sin frånvaro igår och det som skulle bli en landskamp framförd i dur blev bara en enda lång, ångestfylld transportsträcka mot tre poäng spelad av idel ostämda instrument.

Andreas Isaksson och backlinjen framför honom hade inte mycket att stå i, Kazakstan hade inte åkt till Malmö för att exploatera den svenska planhalvan, de var här för att försvara sin egen. Dock skulle jag vilja framhålla Behrang Safari, som i alla fall försökte pumpa på framåt, framför dennes kollega på andra kanten. En spelare som Mikael Lustig borde ha uträttat bra mycket mer offensivt än vad han gjorde igår, speciellt med tanke på hur lite motståndarna använde sin vänsterkant i sina få anfall.

När sedan tyckare och tänkare menade att tempot borde ha drivits upp bakifrån, ända från backlinjen, menar jag att den stora boven i dramat igår var vårt mittfälts oförmåga att dels vinna mark genom felfri bollbehandling men dels också att hitta lediga ytor att operera på. Givetvis är det lättare sagt än gjort när man möter en armé av blåklädda kazaker, men å andra sidan är det vår förbannade skyldighet.

För vill man ta Sveriges statiska, långsamma och håglösa anfallsspel från igår i försvar så får man nog också börja revidera sin åsikt kring huruvida Sverige är ett mycket bättre fotbollslag än lag av Kazakstans dignitet. Det är nämligen det som ”mycket bättre fotbollslag” gör, de luckrar upp försvar och straffar sina motståndare genom ett högre tempo, bättre bollbehandling och en förmåga att utnyttja de ytor som bjuds, hur trånga dessa än må vara.

I min bok får mittfältet överlag underkänt. Visst fanns där små, små glädjeämnen – som att Rasmus Elm fick göra mål – men sett till det stora hela lämnades vi precis med de frågetecken jag inte hoppades att vi skulle. Kan man inte leverera en mer övertygande insats än den igår mot ett lag som Kazakstan ska man givetvis överväga skiften.
Men hur många? Hur mycket går det att förändra ett lag till nästa match utan att lida av det för mycket? Kommer Kim Källström tillbaka om någon vecka eller två lär han lägga vantarna på en startplats mot Färöarna, senare också mot Tyskland. Anders Svensson visade under den halvtimme han fick att också han bör spela mot Färöarna, där finns nämligen det jag pratade om i ovanstående stycke, en kapacitet att driva upp tempot och trä in bollar i de små, men också enda, ytor som finns.

Pontus Wernblooms insats var enligt mig direkt dålig. Förutom de fyra, fem tunnlar han åkte på upplevde jag att han faktiskt hade det jobbigt med tempot. Offensivt visade han noll och ingenting, det är förvisso kanske inte hans tunga lass att dra, men syns svårigheter i försvarsarbetet på hemmaplan mot Kazakstan vill jag inte ens tänka på hur det ska se ut borta mot Tyskland.

Johan Elmander var nog den som led mest av motståndets sätt att spela fotboll igår. Han är en spelare som med djupledslöpningar på trettio, fyrtio, femtio meter sliter sönder försvar och kompromisslöst tömmer sig under matcher för att öppna ytor åt medspelare. När det då är ungefär fyra meter mellan backlinje och målet stryps givetvis Johans främsta egenskaper. Han får då jobba felvänd längre ner i banan och där ska han i sanningens namn inte vara, i synnerhet inte efter ett par skadefyllda senaste månader och en hackande försäsong där han halkat efter i fysik och silkesmjuk bollbehandling. Elmanders insats är således bara att stryka ett streck över, tacka domaren att det gula kortet inte var rött och sedan ta nya tag inför oktobermatcherna.

Jag vet inte hur mycket spelarna sneglar mot Brasilien och VM om knappa två år, om det är det som orsakar någon slags prestationsångest. Vad jag däremot vet är att denna orofyllda, krampaktiga och ångestframkallande fotboll som vårt svenska landslag just nu bedriver måste få ett abrupt slut! Annars kan vi vinka Copacabana adjö redan om ett drygt år.

Startelvans chans till fortsatt förtroende:

Andreas Isaksson – 95%

Mikael Lustig – 80%
Andreas Granqvist – 85% *
Jonas Olsson – 85% *
Behrang Safari – 65%

Pontus Wernbloom – 40%
Rasmus Elm – 75%

Sebastian Larsson – 90%
Zlatan Ibrahimovic – 100%
Ola Toivonen – 85%

Johan Elmander – 100%

* – Förutsatt att Daniel Majstorovic gör en problemfri comeback och tas ut till nästa samling.

Gusten Dahlin
gusten.dahlin@fotbolldirekt.se