Lagmoralen segrade på leråkern
Sitter i bussen hem genom ett kolsvart landskap någonstans Sverige.
Det var en på samma gång surrealistisk som vacker match vi fick uppleva i Ljungskile i kväll.
Hammarby vann med 1-0, helt rättvist efter att ha visat enormt hög lagmoral och sett över hela matchen varit lite vassare.
Lallet, Kennedy, Adelstam, Baggio, Dahl och senare även Ledgerwood gjorde bra ifrån sig framåt och slet hårt på den usla mattan.
Guldborg och Törnstrand styrde försvaret och Hopf var stabil i mål. En kollektivt bra insats från i stort sett hela laget mot ett verkligt svårspelat och tajt Ljungskile.
***
Men stundtals var det ren parodi på fotboll vi fick se. Gräsmattan var under all rimlig kritik.
När inte den ordinarie gräsklipparen gick att köra eftersom den enligt rapporter sjönk ner i den dyiga marken fick man istället köra med handgräsklippare, likt det 50-tal där Ljungskile uppenbarligen stannat kvar.
Det hör inte hemma i dagens elitfotboll och jag tycker det är direkt pinsamt att det inte ställs hårdare krav på att planerna ska vara spelbara.
- Vi gör så gött vi kan, fick jag som svar av en planskötare strax innan matchstart när jag lite lätt syrligt kommenterade gräskvalitén.
Det är bara löjligt – och skapar en orättvisa i serien när många andra klubbar satsar stora resurser på bra planer, säkerhet och arrangemang medan andra helt struntar i det och ändå kommer undan.
***
Samtidigt var det just vädret och omständigheterna runtomkring: skogen, leran, det kompakta mörkret och den närmast ogenomträngliga dimman som skapade en atmosfär som var snudd på magisk (ja, på allvar) framförallt mot slutet av matchen.
Detta i kombination med en klack som inte var jättestor (kanske 300 personer uppskattningsvis), men som skapade en stämning som var sådär vacker som den bara blir några få gånger per säsong.
När människor som delat djupa sorger och euforisk glädje tillsammans i tusentals mil på vägarna och på hundratals matcher land och rike runt – och som måhända har gett upp hoppet för just denna säsong, men som aldrig någonsin kommer ge upp kärleken till klubben och gemenskapen som är Hammarby.
Det var humor, självironi, värme och kärlek som vi spred i höstdimman på Markbygg Arena i kväll och jag blev faktiskt lite rörd av att se, uppleva och älska denna fullständigt unika gemenskap.
En gemenskap som vi också delar just i detta nu här på bussen, med många timmars färd framför oss och med insamlingar till Flibbens nya kamera och med en tyst minut för en supporterbroder jag personligen knappt kände alls, men som tragiskt lämnat oss alldeles för tidigt nyligen.
Just såna här kvällar inser jag hur mycket Hammarby betyder för mig och uppenbarligen många andra människor.
Det är vackert. Och det betyder minst lika mycket som de tre poängen vi har med oss hem i bagaget och den mer eller mindre säkrade fjärdeplatsen vi har bärgat i Superettan nu.
Nästa helg fyller jag år. Det firar jag på Gotland med mina vänner i samband med Bajen Fans Hockeys bortamatch mot Sudret.
Vi ses där!
Forza Bajen!
