Publicerat 25 juni, 2012

Zoran: ”Myskänslan blev viktigare än det stundande allvaret”

Det finns hundratalas så kallade experter, journalister som leker med laguppställningar och spelar övermäktiga besserwissers. Så blev det inte minst när Sveriges uttåg ur EM blev ett faktum och jag har läst mig (över)mätt på allt som självutnämnda experterna hade att säga. För att få en ärlig och högst trovärdig version på hur det egentligen gick till, bad jag min far, Zoran Lukic, att skriva sin syn på saken. Här kommer hans EM-krönika om Sveriges insats, lagets höjdpunkter och, inte minst, brister.

Zoran Lukic:

EM för Sveriges del är över och nu när man har lite distans (och den stora besvikelsen lagt sig) kan man mycket klarare se på det som hände.

Jag vill gärna börja med mina intryck kring själva uppladningen inför EM, träningsmatcher och slutligen träningslägret på Visby för där skulle ju en startelva mot Ukraina slipas, spelare skulle byggas upp fysiskt och mentalt för det som väntar. Gruppdynamik skulle byggas men först och främst skulle en kravmiljö skapas, en miljö där varje individ skulle laddas med självförtroende, vinnarattityd och tron på det vi gör.

Redan på träningsmatcherna såg man att det inte stämmer riktig med t.ex anfallsspelet, fasta situationer men först och främst att vi sällan hotar med djupledslöpningar bakom motståndarens backlinje. Det är sällan som träningsmatcher är tävlingsinriktade men de är ändå viktiga och fyller en viss funktion – varför skulle man annars spela dem?

Jag var från början väldigt tveksam och motsåndare till att Zlatan skulle spela det dom kallar nr 10. Nummer 10, i min värld, är först och främst en mittfältsspelare, visst en offensiv men ändå en mittfältare. Jag förstår inte riktigt varför man skulle vilja göra en ok mittfältare av en av världens bästa forwards och straffområdsspelare.

Även hantering (inte medicinskt menat) av Elmanders skada känns tveksamt och känslan är att man hade övertro dels på att Johan ska vara frisk och att våra anfallsproblem skulle försvinna bara Johan kunde spela. Någon hade glömt att på den här nivå kan endast friska och 100% matchtränade spelare spela, oavsett om man heter Elmander eller Cristiano Ronaldo.

Känslan är att även under träningslägret på Visby ägnades det mer tid att skapa trivsel och myskänsla inom gruppen än att bygga upp en stämning av det stundande allvaret och inte minst ägna tid att skapa en dröm, en vision, en barriärbrytande vision där den räddhågsna ”lagom-gränsen” skulle sprängas. Sedan 1994 – med få undantag – har energi och gruppens mentalstyrka gått ner när målet att kvala blev nått. Det kanske beror på de skapade förväntningar vi inte har täckning för – eller kanske att vi missar balans mellan önskningar och egen förmåga?

Tyvärr blev det som så att allt jag hade funderingar kring besannades i matchen mot Ukraina. En försiktigt komponerad startelva med fem mittfältare med förhållandevis samma egenskaper, en kantspelare som inte är kantspelare och en forward som inte är i form… Jag förstår att landslagsledning hade en idé om hur de ville tackla Ukraina men jag hade svårt att förstå om man ville spela 4x4x2, 4x4x1x1, 4x5x1, 4x2x3x1.. Det var nog lite av varje där.

Nu vet vi alla hur det blev och för mig är det inte de fasta situationerna, hörnan vi släppte mål på huvudproblemet. Huvudproblemet för mig är feg, gammalmodig spelidé där rädslan att förlora blev mycket starkare än vilja att vinna.

Jag köper att vi kanske, men bara kanske, måste anpassa spelet till motståndare om vi spelar exempelvis mot Spanien, Portugal, Tyskland… Men jag köper aldrig att vi ska säkra, minimera risker, tänka mer att förstöra än att vara kreativa och skapa mot Ukraina. Det är självklart att besvikelsen hos spelare och landslagsledningen var enorm efter den matchen, inte minst utifrån de förväntningarna som skapades långt innan matchen.

Redan efter slutsignalen mot Ukraina förstod gemene man att det blir svårt för spelare att återhämta sig och ladda om med energi. Tilltro på det vi gör (som inte infann sig till fullo mot Ukraina) skulle nu bli ännu svårare att uppnå. Känslan är att nästan alla hade fokus på fel sak efter den matchen,nämligen fasta situationerna. Men som nämnt var det inte där som våra problem låg.

Nu väntade England, ett land som Sverige hade bra facit mot. Att det skulle bli förändringar i startelvan var låga odds på men när förändringar offentliggjordes var det inte dessa förändringar jag hade förhoppningar på. Man tog in Svensson och en matchotränad Elmander men principen och spelidé blev densamma.
Jag hade förhoppningar att problemet vi hade mot Ukraina skulle angripas med att Zlatan flyttas upp som förward där han hör till, in med Chippen på ena kant , Tobias Hysen på andra kant, Larsson som högerback, Toivonen som central offensiv mittfällt bakom Zlatan, två balansspelare i form av Kim och Anders.

Radikalt,visst, men hur ofta spelar man EM?

Förvisso gjorde man en bättre match mot England och nu blev det inga mål på fasta situationer, men vi räckte ändå inte till riktigt och plötsligt var EM för vår del över.

Den återstående matchen mot Frankrike bekräftar delvis mina aningar att varken gruppen eller individen har varit optimalt förberedd att leverera det man har inombords. När alla krav och alla måsten försvann, hittades det plötsligt rätt anspänning, spelglädje. Då spelades det fotboll!
för då när alla krav,alla måsten försvann ..hittades det rätt anspänning,spelgledje…..och Jag vill inte säga att vi är ”mästare på att bli bäst när det inte gäller” för spelare har många gånger bevisat motsatsEN. Jag tvivlar inte heller på att vi har spelare som kan spela mer modern, mer anfallsinriktad fotboll och jag tvivlar heller inte på att landslagsledningen med Hamrén i spetsen inte har ambitioner att förändra attityden och anpassa spelidén till modern fotboll.
Jag tvivlar inte på att vi kan göra allt detta, men med facit i hand blev detta mästerskap en misslyckad sådan för vår del – både kollektivt och individuellt. Självklart kommer allt att analyseras, värderas in i det minsta detalj från olika håll på förbundet . Det är bra och ska göras. Men risken är överhängande att vänskapen inom förbundet kommer till slutsatsen att allt var perfekt, inget och ingen gjorde fel. Vi hade bara oflyt.

VM i Brasilien nästa!

Foto: Bildbyrån