Det såg fint ut på bild, solen sken, hybriden på plats, tifo som imponerade, skön stämning, tungt pumpat som klassikermöte, ettan mot tvåan i en seriefinal.

Vackert nog.

Men på planen blev IFK Göteborg-Malmö FF blev aldrig någon höjdare.

Alla rapporter från Göteborg vittnade under hela dagen om att det var upplagt för fotbollsfest.

Det går att förstå varför.

Fotbolls-Göteborg lever upp igen nu när Baby-Blåvitt överraskat alla (jo, A-L-L-A!), Änglarna flaxar i det blå och när Malmö FF kom på besök i den nionde omgången var det alltså för en seriefinal som knappt ens Kålle&Ada hade vågat drömma om efter 1-3 mot AFC i premiären.

När Blåvitt sprang in på den fullsatta hemma-arenan gick det inte att ta miste på den blåvita spelglädjen, förväntningarna och förhoppningarna, för det gick att ta in även från en TV-skärm i Bromma.

Bara det faktum att Poya Asbaghi kunde leva med lyxen att peta Robin Söder, som var enastående mot Norrköping senast, för en frisk Lasse Vibe.

Eller att han utan några som helst problem (snarare tvärtom) kan matcha vidare med en 17-åring (Benjamin Nygren) och en 18-åring (Alhassan Yusuf).

Istället brottades Malmö FF och tränaren Uwe Rösler med så pass stora bekymmer (skador/avstängning) att han valde att kasta in Bonke Innocent  i hetluften – från den där lådan med en påse ärter längst nere i frysboxen.

Inte en enda allsvensk minut i år på Innocent och nu alltså startspelare med Oscar Lewicki som partner på det inre mittfältet.

Och det var nog det som präglade den här upphaussade matchen till vad det till slut blev.

Det talas mycket om vad Markus Rosenberg betyder för Malmö FF och det råder inga tvivel om att det är väldigt mycket, på alla sätt.

Men utan Anders Christiansen och Fouad Bachirou är Malmö FF sårbart.

Det kan inte minst Magnus Pehrsson intyga. När ”AC” var såld och nyförvärvet Bachirou var skadad tappade MFF allt förra året och Pehrsson fick kicken innan Christiansen köptes tillbaka från Belgien.

Innocent/Lewicki är någonting helt annat. Om vi säger så.

Malmö har så pass bred trupp att de kan mobilisera starkt även om de så saknar fem spelare. Men rycker du bort både Anders Christiansen och Fouad Bachirou så tar du en väldigt väsentlig del av det som är Malmös konstruktivitet.

Nu var Röslers val (Rakip, Gall och Antonsson på bänken, trots allt) ett tecken på att han väldigt gärna kunde nöja sig med en poäng.

Jag tror att matchen hade blivit en helt annan med Malmös stjärnduo på plan. Då hade MFF valt och kunnat gå framåt på ett helt annat sätt och då hade det också gett IFK Göteborg större utrymme för det kontringsspel som de varit bäst på i allsvenskan så här långt.

Nu blev det låst.

En fotbollsmatch med kortlinjen ett par meter framför straffområdeslinjerna.

Allt kan inte alltid räknas i målchanser. Men ändå.

Nu var de två bästa chanserna en missad passning från Rosenberg i ett öppet läge till något som kanske hade gett Vindheim ett friläge.

Samt ett Sargon Abraham-skott som kanske var ett inlägg  som Johan Dahlin fick rädda till hörna.

Det är ju vad det är.

Däremot var det väldigt roligt att se IFK-kaptenen Sebastian Ohlsson göra sitt livs match på högerkanten, han var planens dominant och det var just en sedan match där en ”högerback” är bäst på plan.

Baby-Blåvitt har absolut inget att be om ursäkt för, de fortsätter visa upp ett spel som inte på något vis vacklar.

Fortsätter det så?

På tur står Hammarby och Häcken, vi får ytterligare svar då.

Malmö FF leder fortfarande allsvenskan och då har de imponerat i en halvlek, den andra mot Hammarby.

Det säger förstås också en del.