Det har blivit en tradition nu, att under varje semesterresa utomlands försöka hitta en ligamatch av hygglig karaktär i rimlig närhet.
För att jag älskar att ta del av fotboll världen över och inte bara av den som vi ser i TV-rutan varje dag.
Och såklart för att försöka ta mig till en arena som Hasse Eskilsson​ inte varit på, vilket förvisso är i det närmaste omöjligt.

Den här gången blev det Campo Municipal de Fútbol Villa Isabel i El Fraile, längst söderut på ön Teneriffa.

Hemmalaget UD Ibarra mot Union Viera från ön Gran Canaria.
I den spanska fjärdedivisionen ”Tercera Division” som består 18 regionalt indelade serier med 20 st lag i varje och där ”Grupo 12” består av endast lag från de sju stora öarna.Från turistkaoset på Teneriffa en taxi i 15-20 minuter till El Fraile; bortom tröstlösa supermarkets, sunkiga brittiska barer, restauranger med inplastade bilder på maten och europeer med rödbrända kroppar söndersågade av tribaltatueringar som gärna sträcker sig en bit upp över halsen.
I en liten kanarisk ort vid havet som undkommit turistexploateringen med en hårsmån och min taxichaffis undrar förstås vad fan jag ska göra där.
Villa Isabel tar emot med en enda ingång, den lilla luckan (som per definition är ett hål i väggen) och en skylt som förkunnar att det kostar 8 euro, en gul pappersbiljett med förtryckt ”Union Deportiva Ibarra No 0478”, riven ur ett litet block, en man som en halv meter senare river biljetten likt en föreståndare på Röda Kvarn och precis vid ingången en äldre herre som vill sälja en lott där vinsterna ser ut att vara valfria grönsaker.
Det är ett sönderslitet betongschabrak, sannolikt från 50-talet men det lyfts upp av en trevlig barhörna utomhus där det är fullt ös och det säljs läsk, godis, chips, hamburgare, ost- och skinktoast, riktigt bra kaffe och i väldigt smala höga glas serveras det grogg på allehanda spritsorter (mest Bacardi) eller shots på innehåll jag har dålig koll på…i ena hörnet en TV-apparat som visar La Liga.
Jag tar en utsökt toast, en Coca Cola och en kaffe. Tre euro.
Runt (nästan) hela planen ett grått betongfundament som är sittplatser, bakom det ett klassiskt räcke i stål och på bortre långsidan en udda nedsliten läktare som rymmer omklädningsrummet i botten.
Allt – förutom baren – är oerhört torftigt. Inga laguppställningar, ingen speaker, ingen klocka men däremot en väldigt vacker bergsvy.
Spelet är också illa, överraskande dåligt, men kan möjligen bero på en ilsket småkall vind som sveper in från havet och gör det riktigt svårspelat.
Bollar flyger iväg så snart de lämnat gräset och studsar elakt på det hårda underlaget. Men känslan är att de här klubbarna – alla på öar – är vana vid det och det sitter en vuxen kille mellan bänkarna som nån sorts aktiv bollkalle. Han har ett helt nät med bollar som han med jämn mellan rum tvingas mata ut på planen med ett imponerande bra tillslag. När han kommer ut till andra halvlek gör han det med helt påfyllt bollnät.
Såväl Ibarra och Viera ligger strax under de fyra bästa som går till slutspel om platser i Segunda Division. Säg att de här lagen håller halvbra svensk division 2-klass. Inte mer. Bägge har bra målvakter, några snillrika tekniska spelare men också ett par lirare som inte direkt bastat sig till rätt viktklass inför matchen.
Jag tror att vi är 200 pers på plats. Många väldigt tydliga med vad de tycker om såväl spel som domare, ju fler besöken varit i baren, ju aktivare blir publiken, det är tydligt.
Jag noterar också att bägge lagen ställer upp i nummer 1-11, inget fjanteri med 72 och 99 och sånt. Att Ibarras vita ställ gått några varv i tvättmaskinen, att deras coach bär lagets träningsjacka från Adidas, ett par byxor från Nike, Puma-skor och en väst med JAKO tryckt över hela bröstet.
När han gjort sina tre byten går hans övriga avbytare till andra sidan planen och sätter sig i solen, en av killarna kör bar über.
Och det största jublet infinner sig när lottförsäljaren, sannolikt ett Real Madridfan, hysteriskt vrålar GOOOOOOOL sedan Raio Vallecano tagit ledningen mot Barcelona.
Så i matchens skälvande minut. Straff till Ibarra. 10:an tar den givetvis och det blir matchens spark.
Oerhörd glädje. Som alltid för ett avgörande mål, oavsett match, klubb, stad, land, nivå eller tävlingsform; en seger ör en seger, ett mål är ett mål.
Min taxichaffis kommer precis på slutsignalen.
Han undrade hur jag kunde komma på tanken att åka och se den här matchen och jag förklarade att det är något älskvärt med fotboll bortom pengarnas makt .
Hängandes mot ett räcke av ett stål.
Och en förhoppning om att vinna ett knippe gurkor på den lott man köpt när man kom dit.

Vyerna!

Alla ville prata med domaren. Och många var väldigt ”spanskt” skadade

Betongläktaren bjöd inte på VIP

Älska se fotboll mot ett räcke

Lottförsäljaren

8 euro i inträde

Villa Isabel