Kan allsvenskan inte få Champions League med kittlande cash och de allra, allra största och bästa så kan vi väl ta Europa League ändå.

Inte samma pengar, inte Real Madrid, Juventus eller PSG, men möjligheter till en seger här och där och fotbollskvällar som den i Malmö som är magnifikt gnistrande självförtroendekickar för svensk fotboll.

Europa League är Champions fattiga kusin från landet men det Östersund gjorde förra året och det Malmö FF bemästrade mot turkiska storlaget Besiktas känns som betydande och viktiga för klubblagsfotbollen i det här landet.

Den här lilla skitligan vill. Och kan.

Kom gärna dragandes med Hertha Berlin och Athletic Club från Bilbao till en liten stad i Jämtland, kom med hyggligt stjärnspäckat mångmiljonprojekt från Istanbul till Stadion i Malmö, kom hit och tro att ni är nåt mycket bättre än vad vi är; stryk ska ni ha, stryk kan ni få.

Förutom att det ger poäng och sköna pengar in i svensk fotboll så ger det en verklighet som säger att det här kan svensk fotboll skapa.

Och, ja, jag är medveten att alla klubbar borde välja Champions League hundra gånger av hundra om det gick att välja, även om det finns en risk att man inte är i närheten av en poäng. För pengarna är så oerhört mycket större och kan skapa ännu bättre förutsättningar i framtiden.

Men om det nu inte går så tar jag mer än gärna Europa League.

Svenska lag i den turneringen förlänger dessutom klubblagssäsongen en bit in i december.

Och som läget plötsligt blev i Malmö FF.s grupp så kommer deras matcher i gruppen leva hela vägen in i december.

Sett till 2-0 på Pepe och Co kan vi förstås hävda att Malmö FF gjorde den perfekta matchen, men jag tyckte det var en rätt risig start. Då Malmö tappade bollar i jobbiga lägen och då främst Wagner Love var mycket nära att hamna i frilägen. Det var en del turliga små aktioner som räddade MFF där.

Men efter 20-25 minuter: äckligt disciplinerat, som en hockeytränare gärna proklamerade för några år sen, bara några meter vid sidan om fotbollsarenan.

Flytmål från Andreas Vindheim förstås, men oflyt när den solklara handsstraffen inte kom i den första halvleken.

Sen imponerade Malmö FF när de därefter spelade klokt på resultatet.

Det går inte att prata bort betydelsen av Markus Rosenberg såklart, heller inte av rutinen via Bengtsson, Safari, Nielsen i trebackslinjen, av Vindheims speed, av Oscar Lewickis alltmer finurliga spel på små ytor eller av Anders Christiansens speed.

Men Fouad Bachirou!

Han är som gjord för den här typen av fotbollsmatcher.

Han är inte bara en tvålagsspelare, han är trevägsspelare: han finns uppe, nere och på sidorna.

Han är först in i varje press, han är planens största bollvinnare och han var den i Malmö FF som var mest bekväm med bollen, vilket efterhand skapade behövligt lugn och trygghet i deras anfallsspel.

Det är fortfarande helt ofattbart att han sprang omkring i skotska andraligan (som är skräp, jag lovar) när Östersund lockade honom till Sverige.

Slutligen: jag var inte på plats den här gången, men det gick lätt genom rutan och jag vet ju hur det är under europakvällar under fuktiga höstråa kvällar i Malmö.

Det är som om Malmö bara går och väntar på de här kvällarna. Som om allting exploderar.

Och lyfter MFF, lyfter allsvenskan, lyfter svensk fotboll.

***

Vi talade alla om Sarpsborg som den stora slagpåsen i Malmö FF:s Europa League-grupp och det var inte så underligt, de hade sex raka förluster i den norska ligan inför mötet med Genk.

Men den norska sensationen har bevisat att de kan välta lag som är betydligt större och starkare än vad de är.

Tidigare slog de Maccabi Haifa, som knappast är ett oävet lag, och nu alltså det Genk som inte gav Malmö skuggan av en chans.

Hemma på lilla Sarpsborg Stadion (maxkapaciteten är 6.833 åskådare!) kommer MFF få det betydligt jobbigare än vad vi anat.

Vad som kan ha spelat såväl Maccabi och Genk i fatet är att Sarpsborg spelar på konstgräs och det är ett underlag som Malmö har väldigt mycket större vana vid.

***

Väldigt roligt att Jacob Johansson är tillbaka på fotbollsarenorna igen, även om det bara blev ett inhopp och även om hans Rennes förlorade borta mot Astana med 2-0.

***

Är Viktor Claesson det bästa vi har i svensk fotboll just nu?

Det är nog så.

Han har fortsatt att utvecklas i rätt riktning och då var det väldigt bra redan från början.

Nu fick han toppbetyg från allt och alla när Krasnodar besegrade Sevilla med 2-1, enligt samstämmiga uppgifter bäst på plan.

Jag har väldigt svårt att se att Claesson är kvar i Ryssland efter den här säsongen.

***

Uwe Rösler kör en gammal hederlig Bob och Roy: träningsoverall i allsvenskan, kostym i europaspelet.

Frågan är om han plockar fram en kamelhårsulster när kylan smyger på i november, det var Roy Hodgsons paradklädsel i vintriga europamatcher.

***

Ingen Emil Forsberg för Leipzig i Trondheim, när tyskarna bekvämt vann över Rosenborg.

Han vilades, på grund av ljumskproblemen han dras med.

Tror ni att Leipzig jättegärna släpper iväg honom till en landskamp i Ryssland?