FD SPECIAL – Huliganer och hat för 100 år sedan – mycket värre: ”Skulle lynchas”

Ofta porträtteras huliganproblem som en av fotbollens största utmaningar i Sverige. Bråk på läktarna och runt arenorna, är det en nutida sjuka för svensk fotboll? Inte alls, tvärtom – det var mycket värre förr, enligt fotbollshistorikern Christer Löfman.
– På arenorna är det absolut mindre nu än tidigare. Idag skulle det bli jätterubriker om folk kastade in flaskor, golfbollar, stenar eller ficklampsbatterier på planen. På 70- och 80-talet nämndes det knappt i referaten, säger han till FotbollDirekt.se.

Ordningsstörningar i samband med allsvenska fotbollsmatcher skapar stor uppmärksamhet och diskussionen om huliganism och problem kommer upp med jämna mellanrum. Debattartiklarna dyker allt som oftast upp när en incident sker i samband med en allsvensk match, något som kanske kan skapa känslan av att vi har att göra med ett problem som eskalerar.

Men i ett längre perspektiv så är utvecklingen långtifrån alarmerande – det som ofta beskrivs som ett nutida fenomen är i själva verket något som funnits så länge vi haft fotboll i Sverige, och inte nog med det: Det var betydligt värre förr. Det säger fotbollshistorikern Christer Löfman. Enligt hans efterforskningar så har ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher över 100 år på nacken i Sverige.

– Det var mycket mycket värre under mellankrigstiden (på 20- och 30-talen, tiden mellan första- och andra världskriget). Det är nog den period då det var värst. säger Löfman till FotbollDirekt.se, och fortsätter:

– På arenorna är det absolut mindre nu än tidigare. Idag skulle det bli jätterubriker om folk kastade in flaskor, golfbollar, stenar eller ficklampsbatterier på planen. På 70- och 80-talet nämndes det knappt i referaten. På ett Råsundaderby 1976 skickade någon en raket rakt upp på Västra läktaren med tumult som följd, men det var bara Svenska Dagbladet som överhuvudtaget nämnde saken.

Han radar upp exempel som ligger närmare 100 år bakåt i tiden.

– Matchen Helsingborg-Örgryte i oktober 1925: Det var 10 633 åskådare på Olympia, varav 1 200 var tillresta göteborgare: “endast 200 nyktra”, enligt polisen. Sigge Lindberg, som var en nationalhjälte och världens kanske bäste målvakt, blev angripen flera gånger när Helsingborg spelade i Göteborg.

– Men även 10-talet: 1916 ville göteborgare lyncha USA:s landslag efter en vänskapsmatch mot Örgryte.

Vad orsakade vreden?

– Att man inte gillade USA:s spelstil: de spelade en destruktiv fotboll som retade folk. Kungen blev mäkta irriterad: Han hade bjudit in USA-laget och det var mitt under första världskriget med alla risker som resan innebar. En stor del av publiken stormade planen efter slutsignalen, slog och spottade på amerikanarna så att vakter och polis måste handgripligen fösa undan de mest upphetsade åskådarna.

– När amerikanerna skulle gå in i omklädningsrummet haglade glåpord och stenar över dem, det var närmast lynchstämning bland publiken. Bilar fick anskaffas för att i skydd kunna transportera spelarna till sitt hotell. Den andra matchen mot amerikanerna i Göteborg ställdes sedan in då fotbollsledningen ej vågade riskera nya “uppträdanden”. Det här var i augusti 1916 på Valhalla i Göteborg.

Löfman beskriver 1950-talet som det “lugnaste”, medan problemen återkom i slutet av 1960-talet med de första engelskinspirerade huligandåden.

Man får intrycket av att England och firmakulturen som “importerades” därifrån… att det har gjort det hela mer “organiserat” än det var under början av 1900-talet? Var det mer så att “vem som helst” kunde medverka till våld och problem på den tiden?

– Ja, på den tiden (mellankrigstiden) var det oftast berusade människor som ställde till det i stridens hetta. Från och med sena 70-talet till slutet av 90-talet importerade vi tyvärr mycket av det sämsta med engelsk läktarkultur: rasism, organiserat våld, vandalism. Publiken kunde trakassera även de egna spelarna om de råkade ha fel hudfärg. Först i skarven 1990/2000-tal spreds en mer positiv supporterkultur.

Att det var värre vid millenieskiftet och åren fram till efter andra världskriget ser han en given förklaring till:

– Det hade med samhällsutvecklingen att göra: många våldsamma typer i början av seklet kom nog från ganska usla levnadsvillkor: TBC, trångboddhet, kolera- och smittkoppsepidemier… Sverige var ännu “den förmoderna världen”. Med “folkhemmet” försvann det allra mesta av misären och det avspeglade sig även på fotbollen; på spelstilen och läktarlivet.

Exakt hur pass omfattande problemen var så pass långt i tiden är dock omöjligt att slå fast, menar Löfman.

– Det är omöjligt att säga eftersom massmedia ofta bara rapporterade om själva matchen. Att det skedde saker före och efter och att det kastades saker till exempel, det hade inget “nyhetsvärde” och betraktades tydligen som otrevligt men ändå ganska normalt. Det gamla brännvinssverige helt enkelt. Författaren David Goldblatt skriver till exempel i boken i “The Ball is Round: A Global History of Soccer”, att “Sweden’s working class liked to drink and beat the Danes”. Alkoholens del i det hela var troligen mycket stor.

Om det skedde i samband med var och varannan match eller om det skedde av och till går inte att fastställa vad gäller 1910-20- och 30-talen:

– Det fanns så otroligt många tidningar då att det är svårt att skapa sig en övergripande bild. Men i början av seklet hade fotbollen generellt dåligt rykte, både på grund av spelets våldsamhet och publikens uppträdande. Det fanns kunniga journalister i Stockholm och Göteborg men på landsorten kunde även stora landskamper kommenteras främst därför att någon spelare brutit benet eller liknande.

Brytpunkten kom istället för närmare 50 år sedan.

– Man kan säga att mediebevakningen i Sverige från 70-talet och framåt liknat den brittiska. Man har ofta tagit fram jätterubriker och starka ord, något som huliganerna alltid älskat och sett som ett slags “belöning”. Tabloidpressen har troligen förstärkt fenomenet på samma sätt som The Sun, Mirror och liknande gjort i England.

– Inom parentes kan sägas att det motsatta hände i Danmark, där kvällspressen (Ekstrabladet och BT) lyfte fram “roliganernas” goda humör, sportslighet och humoristiska uppträdande och på så sätt förstärkte den effekten i motsatt riktning. Så pressens goda omdöme är extremt viktigt i sammanhanget.

Bengaler på läktarna pekas ofta ut som ett problem och att bränna bengaler ses av vissa som en form av huliganism och en del av huliganproblemet. Hur har synen på det utvecklats historiskt?

– Pyroteknik användes på brasilianska arenor redan på 40-talet, kanske ännu tidigare. Medan bengalerna dök upp i Italien på 50-talet. Bengalerna upplevdes nog som en bättre stämningshöjare än de “facklor” man använde tidigare. Det som jag tror spelar in mycket för bilden av bengaler: Det har ju hänt ibland att folk kastat ner bengaler från övre etage på de som står under. Det är väldigt ovanligt, men när det händer så lämnar det naturligtvis djupa avtryck i opinionen.

– Och i många länder har det ju blivit närmast tabu, sedan man använt raketer och bangers som “vapen”. Redan 1999 när Barcelona mötte AIK i Champions League så förundrades spanska reportrar över hur mycket pyroteknik som “tilläts” på svenska arenor. I Spanien hade bland andra Real Madrids supportergruppering Ultras Sur använt pyro i aggressivt syfte varför de blivit helförbjudna.

Om du ser över tid från starten för organiserad fotboll och fram tills nu, vilka är de mest problematiska perioderna och var står vi i dag?

– Jag skulle säga att mellankrigstiden och sent 70-sent 90-tal var mycket problematiska, 2000-talet klart mindre stökigt än föregående decennier men ändå en bra bit ifrån den verkliga idyll som rådde på 40/50-talet. Då Stockholmsderbyna ännu inte hunnit bli riktigt heta, ska tilläggas.