FD LÅNGLÄSNING – ”Tittar på många tränare i Sverige – Nanne i Hammarby imponerar”

SALOU. Östersund tog förra hösten det för klubben historiska steget upp till allsvenskan. Lika omtalat som det man gör på planen är det faktum att man varje säsong har ett antal kulturella övningar, allt för att utveckla individerna och föra laget närmare varandra. I ett soligt Salou fick FotbollDirekts Magnus Österberg en pratstund med succétränaren Graham Potter.

Graham, ska vi börja med förra säsongen, när började ni inse att att avancemang till allsvenskan var möjligt?
– Hmm, jag antar att…jag vet inte. Vi var ju i toppen av tabellen nästa hela säsongen så på ett sätt så fanns tanken där hela tiden. Å andra sidan, vi visste att det låg en väldigt massa jobb framför oss och sen blev det ju en annan sak mot slutet..

Kände ni pressen komma smygande?
– Ja, det blir nästan som att man vill förneka det för sig själv samtidigt som det ju hela tiden är det man strävar mot. Det blir en lite udda situation.

Förväntningarna ökade ju längre säsongen led?
– Ja, mot slutet var det nästan så att alla tog för givet att vi skulle göra det! Folk runt omkring såg liksom inte hela bilden, det här var en klubb som aldrig varit i allsvenskan och ingen av spelarna hade varit med om situationen heller. Att kräva en sådan sak, nästa utgå från att det skulle göras av spelare som inte har gjort det förut är mycket begärt. Det svåraste i fotboll är att ”nå målet”, på flera sätt.

Hur tänkte du själv, som ansvarig för allting?
– Jag levde i princip i förnekelse, fram till dess att vi tog den där poängen vi behövde mot Syrianska. Jag lever lite efter att ”glaset är halvtomt”. Jag förväntar mig alltid det värsta, haha. Jag slappnar aldrig av förrän jag har nått målet.

När det då till slut blev klart, kände du mer lättnad eller ren och skär glädje?
– Det var nog en salig blandning av allting. Hela staden, alla runtomkring, alla var så glada och uppspelta över det här. Alla väntade bara på den där sista poängen. Känslan var att man inte ville göra folk runt omkring besvikna.
Själva matchen mot Syrianska, den var svårare än vad folk utanför kan förstå. De hade ingen press, inget att förlora och kunde spela avslappnat, för oss gällde det allt. Det var en sådan lättnad.

Utifrån sett Graham, så sticker Östersund ut som en klubb med lite udda ideér och metoder. Det är teater, läsa poesi och annat kulturellt som man kanske inte kopplar ihop med fotbollslag annars, kan du berätta lite om det?
– Vi har vårat sätt att göra det, det handlar om att tro på det man gör. Att vi valt den här vägen, det har fungerat för oss något annat är det inte.

Tror du nu när ni nått allsvenskan att ni blir mer en klubb i mängden eller ska ni fortsätta på inslagen väg och göra ”er” grej?
– Vi kommer fortsätta på exakt samma sätt. Jag tror inte att det vi gör är bättre än någon annan, det är bara vårat sätt att göra det. Vi försöker skapa en speciell miljö, du vet. Vi är där uppe i skogen, uppe i norr. Allt vi gör går ut på att skapa en bra miljö för att lyckas med fotbollen. Det går trots allt ut på att vinna matcher, börjar du förlora så…Allt handlar om att vinna.

Allt handlar om att bygga en starkare lagkänsla?
– Ja precis. Det här vi gör, allt kulturellt handlar om att spelarna ska lära sig hantera lite obekväma situationer, lämna sin ”comfort-zone”. Genom att göra saker de inte gjort förut så kommer de dels närmare varandra som ett lag, men framförallt utvecklas de som personer. Vi har sett många bra exempel, Modou Barrow är kanske det starkaste exemplet på en person som fick en fantastisk utveckling. Allt det här händer inte över en natt, men sakta men säkert utvecklas man och vi tycker att den mänskliga sidan är väldigt viktig.

Du som är uppfostrad själv i den engelska fotbollen, det här är ingenting man sysslar med där va?
– Om du tittar på fotbollen generellt, i England eller någon annanstans, det är så resultatorienterat. Det handlar bara om det. Folk gör på olika sätt, men kanske inte såhär nej. Om du är ledare, tränare eller manager är du ansvarig för att leda människor i första hand. Om man missar det och bara tänker på resultat tror jag att det blir väldigt kortsiktigt. Man kan ju titta på hur länge varje tränare blir kvar i samma klubb…
– Jag hade turen efter min spelarkarriär att jobba som tränare fem år på universitetsnivå. Jag lärde mig saker om andra sporter och började studerade psykologi, fysiologi, ledarskap och den mer affärsinriktade delarna av sport. Jag fick perspektiv på allting, det har varit nyttigt för mig tror jag.
– Med allt detta så kanske jag har en annan mer holistisk syn på helheten runt ett fotbollslag. Alla är först och främst människor.

Har du någon manager eller tränare som förebild eller någon du har mer kontakt med än andra?
– För det första tror jag inte att man imitera någon när man är ledare, man måste vara sig själv. Grame Jones som är assisterande till Roberto Martinez (Everton) är någon som jag pratar med en del. Han har sina problem i Premier League, jag har mina problem här. Men vi pratar en del.
– Jag tror dock att man kan lära sig saker av alla människor. Jag tittar på många tränare i Sverige, att se hur Nanne Bergstrand hanterade att ta Hammarby upp från superettan tyckte jag var imponerande.

Vad är din utgångspunkt i ditt ledarskap?
– Det måste starta med dig själv, du måste vara en förebild. För att kunna utveckla andra måste du kunna utveckla dig själv, åtminstone vara öppen för det.

Du har gjort ett riktigt bra jobb med Östersund och efter flera uppflyttningar är ni nu i den högsta serien i Sverige, i allsvenskan. Kan du se dig själv träna ett annat svenskt lag eller sneglar du mot England? Vad är dina egna mål?
– Jag har fått den frågan flera gånger men ärligt talat har jag liksom inte gjort någon egen plan för vad som ska hända. Jag trivs fantastiskt bra här och jag fungerar helt enkelt inte så att jag tänker en massa på framtiden. Hade du och jag pratat för sex år sedan och vi hade sagt att vi skulle sitta här och prata idag, jag hade aldrig kunnat tro det.
– Jag gillar det projekt vi håller på med, vi har en fantastiskt spännande säsong framför oss så jag kan inte ha andra tankar än på att göra det så bra som möjligt här. Klubben har ju aldrig varit i allsvenskan så möjligheterna att skriva historia i den här klubben lockar mig definitivt tillräckligt. Jag fokuserar och njuter samtidigt så mycket jag kan.

Ditt namn fanns med i spekulationerna när Swansea sparkade sin manager, fanns det någon sanning i det, var ni i kontakt?
– Nej, ingenting, helt ärligt.

Med ditt namn dök upp på mer än ett ställe…?
– Det var underligt, men det är svårt att kontrollera, fotbollen är bara sådan ibland. Jag var på semester och plötsligt ringde min telefon hela tiden, det var galet!

Om vi ändrar lite fokus och pratar om scouting, ni har haft en förmåga att hitta spelare utomlands, exempelvis hur fungerar ert scoutingnätverk?
– Före jag kom hit, klubben hade en historia med att plocka in utländska spelare, men troligtvis inte speciellt bra scoutade åtminstone var det inte rätt karaktärer. Man skrev mycket korta kontrakt med spelarna och utfallet blev inte bra. Nu har vi försökte förändra det över åren jag har varit här. Det började med mig själv. Jag satt i bilen och körde norrut, jag såg spelare i Boden, i Umeå och så vidare. Numera har vi en ansvarig som sköter det mesta kring rekryteringen. Det har verkligen blivit bättre.

Ni har hittat spelare i lägre divisioner i England, tur eller skicklighet?
–Vi har framförallt varit noga med karaktärer. Spelare vi hämtar hit måste vilja komma hit, de måste förstå vad vi är för klubb vad det är vi försöker åstadkomma och känna att det är rätt för dem. Vi har valt genuint bra personligheter framför allt.
– Vi har haft lite tur med några namn som jag kände till sedan min tid på universitetet, David Accam till exempel kände jag sedan innan även om han kom från Nike Academy.
Det går inte att värva spelare från Premier League och till divsion ett norra eller liknande, det skulle antagligen inte alls passa då mentaliteten skulle skilja sig för mycket. De spelare vi har tagit är från lägre nivåer, unga spelare som har sett det som ett bra steg för dem i karriären, en utmaning och något annorlunda.

Så klart har ekonomin spelat in?
– Ja vi har varit tvingade att titta på lite andra marknader, men igen, det handlar om att hitta rätt sorts personer.

Nu är ni ju i allsvenskan, kan ni titta lite högre upp i seriesystemen utomlands då eller?
– Ja visserligen, men vi är en svensk klubb. Jag är ju en utländsk tränare men jag tycker att vi bör titta mer på svenska spelare. Det finns många bra spelare utomlands, absolut, men det finns många bra spelare i de lägre svenska serierna också.

Jamie Hopcutt är en personlig favorit för mig, en spelare som verkligen har utvecklats under åren och ett skolexempel på det du beskrev innan. Hur hittade ni honom?
– Jag gjorde lite deltidsjobb i York City, under mina år i England, i deras akademi och Jamie var där då. Jag har känt honom ända sedan han var 13-14 år gammal. Han har alltid varit en fysiskt liten spelare men som alltid hittar lösningar i matchsituationer, precis det jag vill ha av de offensiva spelarna. I England är ofta de fysiska spelarna de som syns mest, men han hade redan tidigt en förmåga att hitta lösningar. Vi tog honom på provspel och han gjorde det bra. Jamie var lite besviken, han fick inte vara kvar i York så istället för non-League i England vi fick chansen och han var tacksam för det. Det var en win-win för alla parter.

Med tanke på hur många spelare som ni utvecklar och producerar, har ni märkt av att klubbar i Allsvenskan är mer intresserade av era spelare nu än tidigare?
– Nej egentligen inte, visst alla tittar ju på alla men det har inte varit något speciellt. Vi har inte haft en massa bud på olika spelare. Men visst, Djurgården hade ju koll på Moon och Modou drog ju till sig uppmärksamhet. Men jag vet inte annars.

Nu står ni inför Östersunds första allsvenska säsong. Hur nöjd är du med truppen, tittar ni på ytterligare namn?
– I första hand tycker jag att spelarna som var med och tog upp klubben ska få chansen att visa vad de kan. Självklart är det så att man alltid ser sig omkring men jag är väldigt nöjd med den trupp jag har. Vi har några spelare nu som har skador med lång rehabilitering, men går allt vägen med det ser jag inga stora behov. Vi kanske behöver bredda truppen en aning men ingenting dramatiskt.

Truppen har väldigt lite erfarenhet från allsvenskan, vad känner du för det?
– Så är det, det är nytt för alla men vi är medvetna om det och ser det som en stor utmaning. Situationen ifjol var att ingen varit med om uppflyttning heller så…

Kan det vara så kanske att ni nu verkligen får nytta av era kulturella projekt, att spelarna kommer att ställas inför många nya situationer, exempelvis matcher på bortaplan med väldigt mycket publik?
– Ja, det ska bli intressant. Jag är ju i första hand fotbollstränare så mitt fokus är ju på fotbollen. Vi har jobbat nu i fem år och visst hoppas vi att det hjälper oss att prestera bra, det är vad allt handlar om. Det kommer tuffa perioder ibland men vi hoppas att vi kan ta oss ur de, alla har problem av olika sort. Vi ska vara oss själva så mycket som möjligt.

Har ni någon uttalad målsättning nu, många nykomlingar säger ju: ”Nytt kontrakt, vi ska klara oss kvar”?
– Att gissa sig till vad som ska hända i framtiden, det blir bara fel. Vi har alltid sagt samma sak, från division två, genom division ett och superettan, att vi tar en match i taget. Vi ska göra vårat yttersta i varje match, det är ingen ide att tänka på något annat sätt. Tabellen är helt ointressant fram till dess att den sista matchen är spelad.

Ni känns väldigt avslappnade och som en grupp med bra mentalitet. Dagens träning var ju ganska ”avslappnad”..
– Haha, ja men det är lätt att vara avslappnad när man är på träningsläger i Barcelona ,när solen skiner och man spelar lite fotbollstennis…Vi vet att det kommer att bli tufft men vi måste njuta av det. Det handlar om resultat men vi ska njuta av resan. Vi har åkt till Boden och förlorat, att åka buss åtta timmar hem efter det gör dig ödmjuk. Jag kommer inte att glömma var vi kommer ifrån. Inget är gratis.