LÅNGLÄSNING: ”Gemenskapen går inte ens att jämföra med Blåvitt”

KAMRATGÅRDEN. Efter en vända i Belgien har Tom Pettersson landat i Göteborg. I en öppenhjärtig intervju berättar 24-åringen om tiden i Belgien och de stora skillnaderna som finns mellan svensk och belgisk fotboll vad gäller mentalitet och gemenskap.
– Efter träning tog det fem minuter så var alla borta, säger han till FotbollDirekt.se.

Sommaren 2013 tog Tom Pettersson ett beslut om att utmana tryggheten. Han lämnade den familjära atmosfären i Åtvidaberg för att testa på den belgiska ligan med OH Leuven.

Det visade sig bli en stor omställning för Trollhättan-sonen. Pettersson beskriver tiden i Belgien som en utvecklande period, inte minst mentalt.
– Jag tar med mig mycket därifrån. Det var att kasta all trygghet någon annanstans, byta allting, komma dit. Sedan hade vi kaos med tre tränare under året och allt möjligt. Mycket platsbyten, och under någon period hamnade jag på bänken också. Man blev härdad psykiskt.

Varför?
– Det var väldigt individuellt. Du tar hand om ditt, jag tar hand om mitt. Här i Sverige är det mer lagkänsla och där är det mer individuellt. Så det var annorlunda.

Så relationen till lagkamraterna, det fanns nästan ingen sådan eller?
– Nej. Belgien är så litet också så de flyttar inte när de byter klubb. De åker en timme eller en och en halv istället. Så de bodde inte i den staden, det var knappt några som gjorde det. Så det blir svårt med umgängesbiten och allting. Det fanns en islänning (Stefan Gislason) som bodde i stan. Han har varit lagkapten i Bröndby och spelat i Norge, så jag kunde snacka med honom, han kan ju norsk-danska liksom. Men han var ju 34 och hade familj, så han var i ett annat skede av livet. Men det var ändå gött att umgås med honom på träningar och sånt.

Har du kontakt med någon lagkamrat från Leuven nu?
– Jag har kontakt med honom lite grann, och sedan har jag hörts med en belgare någon gång sedan dess, men annars är det inte så mycket.

Vad förväntade du dig när du åkte dit, var du förberedd på att det skulle vara lite ”plåtigt” umgängesmässigt?
– Både och. Jag hade ju fattat att det var annorlunda mot i Sverige, men jag trodde väl att det skulle vara lite mer gemenskap.

Det är ändå fotboll tänker man.
– Ja, precis, vi ses ändå så mycket så man blir väl tajt med vissa, men… Efter träning tog det fem minuter så var alla borta. Och jag gillar att vara kvar länge och tjöta och ta det lugnt. Då säger någon efter 10 minuter: ”har inte du gått hem?” liksom. Man bara: ”sluta stressa”. Det var deras jobb, de var på träningen för att de var tvungna och sedan åkte de hem. Så kändes det lite. Det är väl olika mentaliteter.

Hur viktigt tror du att det är för ett lag att ha spelare som verkligen bryr sig om klubben?
– Jag tror att det är väldigt viktigt. Sedan behöver inte alla ha hållit på Blåvitt hela livet, eller hållit på klubben man spelar i, men det är viktigt att ha spelare som bryr sig om klubben. Det finns spelare, speciellt efter att jag har varit i Belgien, som skiter fullständigt i klubben och bara tänker på sig själva. Det blir aldrig bra. Här är det helt tvärtom istället.

Och skillnaden vad gäller lagsammanhållning?
– Det går inte ens att jämföra Belgien och Blåvitt. Jag kan gå och sätta mig med vem som helst i matsalen och bara tjöta. Alla är sköna och trevliga liksom. Det är alltid skönt när det är så.

Vad hände i Belgien när du gjorde det?
– Ja, vad hände då, de satt och pratade holländska så jag fattade inte vad de sa. Eller jag fattade till slut men kunde inte svara ändå.

De brydde sig inte ens om att prata engelska?
– Ibland, ibland. Men sedan tog det en minut och så satt de med holländska ändå. Då drog man sig till de andra utlänningarna och pratade engelska med dem. Då blev det lite mer grupperingar. Här, när Heath (Pearce) sitter med, så brukar vi snacka bara engelska så mycket det går.

Det känns drygt att sitta typ fem pers och så är det en som inte förstår vad de fyra andra säger.
– Ja, men precis. Nu vet jag exakt hur det är också så då tänker jag på det ännu mer.

Om du skulle sammanfatta ditt år där då? Uppochner?
– Ja, det var lite uppochner. Jag fick spela mycket under den första tränaren, sedan fick han sparken och den andra tränaren hade aldrig sett mig och sa att jag var på fel plats vid fel tillfälle. ”Du gör det jättebra på träningarna men jag kan inte chansa nu för vi ligger i botten, jag kommer köra på dem som jag har sett innan”. Och det var ju belgare liksom. ”Så du får köra på”, sa han och jag körde på som fan. Han gav mig beröm men sa samma sak: ”du är på fel plats vid fel tillfälle”. Sedan fick han sparken och det kom en ny som sa till mig att han såg mig som mittfältare. Men han hade heller aldrig sett mig spela så jag fattade ju att det var bullshit. Så jag hamnade längst bak i mittfältskön. ”Skit samma, jag måste spela, jag ska visa honom ändå”, tänkte jag och körde på. Till slut fick jag spela också.

Hur lång tid tog det innan du fick spela igen?
– Det tog säkert någon månad eller någonting. Någon fick en utvisning och så var det någon skada och så fick jag chansen, jag gjorde det bra, vi vann och jag gjorde mål men fick ändå inte spela i nästa match. Sedan fick jag spela i matchen efter det och så hände samma sak. Så det tog ett tag att bevisa att jag skulle spela, även om det inte var som mittback.
– Så psykiskt var det en lärdom, det är bara att köra. Här har man polare och allt är så mycket enklare, men det fanns ju inte där. Det var jättelärorikt. Man klarar det ändå liksom. Det är tufft ibland men kör man på så kommer det.

Du känner att du har nytta av det nu?
– Absolut. Jag har aldrig varit någon som ger upp, men där var det ännu mer liksom. Man kan inte skita i det. Man kan tycka synd om sig själv, men om man ger sig fan på det så går det till slut, betonar Pettersson.

De senaste åren har flera tongivande allsvenska spelare gjort flytten till Belgien men misslyckats med att etablera sig. Framför allt offensiva spelare som Magnus Eriksson, Guillermo Molins, Astrit Ajdarevic och Viktor Prodell, som alla har vänt tillbaka till allsvenskan efter sejourer i den belgiska ligan.

Är det det individuella tänket som är anledningen till att svenska spelare har svårt att lyckas där eller tror du att det finns någon annan?
– Jag vet faktiskt inte det. Jag vet inte om det har med tålamod att göra heller. Det finns inget tålamod där. Om du är forward och inte gör mål på två matcher så kommer du sist i kön och så får nästa chansen.

Är det så krasst?
– Ja, lite så. Så det kanske är det. Om man inte lyckas direkt så blir det jobbigt. Det kan vara något sådant som är anledningen.

Vad tänker du kring det?
– Det är väl bra att det finns en kravbild på att alla ska prestera, men kommer du som ny och som offensiv spelare så kanske man kan få lite mer tid. Det tar tid att anpassa sig. Så jag vet inte om jag delar den filosofin riktigt.

Någon fortsättning i Belgien blev det alltså inte heller för Pettersson. Leuven låg i tabellens bottenskikt hela säsongen. I slutet av säsongen försökte laget kvala sig kvar men misslyckades och degraderades därmed till andradivisionen.
– De skulle bestämma sig innan sista januari om de ville utnyttja köpoptionen, men det kunde inte de göra för de visste inte om de skulle spela i första- eller andradivisionen. Då blev det öppet och jag kände bara att… med den träningsmiljön så kände jag att jag kunde utvecklas bättre någon annanstans. Sedan åkte vi ur och då var det aldrig aktuellt. Så det blev bra, jag fick komma hit. Eller Åtvid först men hit sen.

Hur var det att komma tillbaka till Åtvid?
– Det var kul faktiskt. Om man ser till ambitionsnivån så vill jag ju högre, men jag har alltid trivts fantastiskt bra där alltså. Och det var fyra nya gubbar sedan jag lämnade tror jag, så det var bara som att komma tillbaka igen, det var hur kul som helst. Sedan blev det klart snabbt att jag skulle hit och då var det bara att ge allt för Åtvid under hösten.

Hur var hösten? Det blev ganska mycket mittfält då?
– Ja, jag tror att på de fem första matcherna så spelade jag inte på samma position någon gång. Det var vänsterback, mittback, balansspelare i 4-1-4-1, högerinnermittfält, vänsterinnermittfält…

Varför blev det så?
– Jag vet inte, jag behövdes på olika platser. Många spelare borta, lite olika avstängningar och sånt. Sen var jag innermittfältare hela hösten.

Hur var det då?
– Det var kul. Det är inte min främsta position men jag har ändå spelat där en hel del så det var bara att gå in och köra. Behövs jag där så spelar jag där. Efter ett par matcher kom jag in i det, säger 24-åringen.

Även i IFK Göteborg har Pettersson främst fått spela central mittfältare, där en lucka har funnits i väntan på en ny värvning samt skador på Gustav Svensson och Sebastian Eriksson.
– Det kommer alltid att vara så antar jag, att jag är ett alternativ där. Det finns för- och nackdelar med att kunna spela på olika positioner, konstaterar han.

Läs de lite kortare del 1 och del 2 av intervjun med Tom Pettersson:
– Del 1: Nya Blåvittköpet till FD: ”Jag har inte spelat i ett topplag sedan 2008”
– Del 2: Nya Blåvitts musikaliska sida – och DET tjuvnypet