Foto: Markus Philip

Han var millimeter från sitt drömkontrakt med Feyenoords a-lag som 17-åring. Då dömdes hans pappa till 12 års fängelse och hela världen rasade. För FotbollDirekts reporter Martin Petersson berättar nu den forne supertalangen Ricardo Persson Gray för första gången om händelsen som förändrade hans liv.

Ricardo Persson Gray är bara 21 år, men har redan gått igenom mer än vad många gör under hela sitt liv.

När vi träffas för den här intervjun vet jag dock inte det. Då har jag egentligen bara en enda, klassisk, fråga.

Vad var det som hände med Ricardo Persson Gray, som bara för några år sedan rankades som en av Sveriges största talanger?

Svaret jag fick var allt annat än det som jag hade väntat mig.
– Det jag ska berätta nu har jag inte berättat för någon förut, förklarar Ricardo innan jag sätter på bandspelaren.

När jag stänger av bandspelaren en lång stund senare är jag tagen. Då har Ricardo delat med sig av en unik och gripande historia.
Men vi tar det från början, så att vi får med oss hela bilden.

***

Den 1 september 1993 föddes Erik Ricardo Persson Gray. När han bara var något år gammal skildes hans föräldrar. Ricardo växte upp i Stockholms-förorten Fisksätra, där hans fokus tidigt hamnade på fotbollen.

Som femåring började Ricardo spela fotboll i Fisksätra IF. Ett år för tidigt egentligen och i början blev det därför spel med överåriga. När han sedan var nio år plockades talangen upp av den stora ungdomsföreningen Boo FF. Ricardos pappa godkände övergången.
– Det var en jättestor grej. De tyckte att jag var lite speciell i min spelstil och sen var jag en liten förortskille som kom till Boo. Det var annorlunda och ganska kul, säger Ricardo och fortsätter:

– Jag kommer aldrig glömma min första träning. I Fisksätra kunde man komma ner med en Barcelona-tröja på träningen, men i Boo var allt organiserat och alla hade likadana tröjor, shorts och strumpor. Jag kom dit i ett basketlinne, något badshorts-aktigt och jag hade benskydden utanför strumporna. Det såg inte bra ut alls. De undrade nog: ”Vem är det här?”

Efter några år i Boo flyttade Ricardo till Brommapojkarna. Det var återigen ett beslut som till största del fattades av Ricardos pappa.
– Det var världens grej att gå till BP. Det var som att gå till Real Madrid.

Allt fortsatte att gå spikrakt uppåt, men när Brommapojkarna ville erbjuda Ricardo ett riktigt junioravtal började han och hans pappa tveka. Ricardo bytte klubb till Djurgården istället.

Men i samma veva blev Ricardo inbjuden till provträning med storklubbar runt om i Europa. Han testade med AZ Alkmaar, Feyenoord, Manchester United, Arsenal, och tackade nej till Inter. Efter bara ett halvår i Djurgården valde Ricardo fortsatt spel i portugisiska Porto.
– Det var världens grej. Om Brommapojkarna var en sak så var det där tio gånger värre. Jag fick förslag från egentligen alla klubbar jag tränade med, men med hjälp av pappas beslut blev det Porto.

– Där blev det inte mer än en säsong, även om det gick ganska bra. Vi vann ligan och jag fick spela ganska mycket. Men efter säsongen tyckte klubben att jag skulle testa en utlåning. Det var inte pappa så förtjust i. Vi hade Feyenoord på tråden hela tiden, så det var bara att åka ner dit istället. Än i dag har jag inte gjort en bättre säsong än vad jag gjorde i Holland. Det gick jättebra.

Ja, i juli 2010 blev det alltså en flytt till Feyenoord. Och det var under perioden i den holländska storklubben som något hände. Det förändrade Ricardos liv för alltid och stoppade honom, i alla fall tillfälligt, från drömmen om att bli proffs på den stora fotbollsscenen utomlands.

Ricardo samlar sig och berättar:
– Den 20 november 2010 fick jag ett samtal från min mamma. Då hade min pappa blivit tagen av polisen.

– Som du säkert märkt har jag varit mycket ”pappa, pappa, pappa, pappa” hela tiden. Han var precis allt för mig. Han hade hand om min kost, min träning och han var min analytiker och agent. Han körde mig till träningen och från träningen. Han såg till att jag hade en måltid max 15 minuter efter träningen, han såg till att jag tränade mer än alla andra och han såg till att jag fick analyser över statistik, missar och träffar.

ricardogray

Foto: Markus Philip

Samtalet från mamma tog alltså hårt på Ricardo. Men till en början fortsatte han kämpa på i Holland i väntan på mer information om sin pappa.
– Jag och mamma bestämde oss att innan vi tar ett förhastat beslut så väntar vi och kollar vad det handlar om. Hur många år eller månaders fängelse pratar vi om? Vi ville inte överreagera innan vi visste något. Jag trodde att det rörde sig om någon månads fängelse, kanske något år, och det går ganska fort. Men efter vinteruppehållet fick jag veta lite mer om vad som hänt och då visade det sig att straffet som de yrkade på var 14 år. Det tog ganska hårt och efter den smällen i min karriär så har fotbollen aldrig blivit densamma.

– Mer eller mindre i samma sekund som jag hörde att de yrkade på 14 år så åkte jag hem till Sverige. Det gick inte. Jag har en lillebror på pappas sida, jag är mammas pojke och jag behövde min familj. Det var inget snack. Jag åkte hem.

Ricardo resonerar vidare:
– Det gick bara inte. Det tog väldigt hårt på mig. Att yrka på 14 år i Sverige… Jag var så ung. Jag hade inte ens fyllt 18 år än. Det var bara för mig att åka hem. Jag pratade med tränaren och han ville ha kvar mig i klubben, men han såg på mig att jag ville vara hemma. Han tyckte min chans skulle komma ändå och att det var bättre för mig att umgås med familjen. Jag åkte hem och spelade inte fotboll på sju månader.

Tajmingen för en sådan här händelse kan aldrig vara bra. Men den kunde nog heller inte varit sämre än vad den var för Ricardo.
– Det som var tråkigt var att Jan Mastenbroek (Feyenoord-scout och akademiprofil), en väldigt högt uppsatt person i Feyenoord, hade kommit och sagt att det gick rykten om att jag tack vare min framgång i juniorerna skulle få ett a-lagskontrakt med klubben efter att mitt avtal gått ut. Det finns personer som ringer än i dag och bekräftar det, som har velat hjälpa mig efter allt som hände.

Men något a-lagskontrakt med Henrik Larssons och John Guidettis tidigare klubb blev det alltså inte för Persson Gray. Hans pappa dömdes till slut till 12 års fängelse.
– Hela världen föll ihop. Efter en match hade jag ingen prata med. Jag hade ingen som skällde ut mig. Det slutade med att jag kom hem och tyckte att jag gjort en bra match. På vilka grunder då? Jag hade ingen på det sättet längre. Jag gick från att ha allt jag behövde till att ha precis ingenting. Hela världen rasade nog för mig, det gjorde den.

– Jag förstod ingenting. Det där fanns inte i världen som jag befann mig i. Jag var en fotbollsspelare på en väldigt hög, satsande, nivå och det gick bra för mig. En sådan del av världen fanns inte i min värld. Att en sådan sak dök upp i mitt personliga liv var konstigt. Det var inget som jag hade beblandat mig med tidigare och det var inget som finns i min familj på det sättet. Det var en väldig käftsmäll, jag såg den inte komma och jag skulle kunna sitta här i flera veckor och berätta just hur jag känner över att han åkte in i fängelse.

Jag hade kunnat lyssna i flera veckor. Så jag frågar vidare, och undrar om Ricardo var besviken på sin pappa.
– Självklart var jag besviken på honom, svarar han ärligt.

– Jag var sååå nära, kändes det som när jag tittar tillbaka. Det gick väldigt bra. Man brukar säga att varje stor fotbollsspelare har en rejäl dipp i sin karriär och jag hade aldrig riktigt någon dipp, utan det gick bara framåt för mig. Det här är helt klart min dipp. Eller, det var min dipp. Samtidigt, att vara besviken och grubbla över det som var kommer inte hjälpa mig i det jag vill uppnå. Varken jag eller han har råd att vara besvikna, utan det är bara kärlek och positiva tankar nu.

Vad det var för brott som Ricardos pappa begick vill inte Ricardo prata om.
– Det känns inte relevant, varken för min fotboll eller framtiden. Men kort och gott, han fick ett väldigt långt och hårt straff. Men gör man fel så blir man straffad och det är så det funkar. Det är så det ska vara.

Ricardo berättar vidare om relationen med sin pappa.
– Min bästa polare, min farsa och min tränare. De tre titlarna har han alltid haft. Om jag hade gjort två mål i en match, men träffat stolpen en gång, pratade vi bara om varför jag träffade stolpen, fram till nästa match. När han såg att jag behövde en pappa, då gick han över och var en pappa. Fotbollsvärlden är en så stor del av mig, så på så sätt har han haft den största delen av mitt liv. Mamma som alltid tyckt att det har varit så mycket kring min fotboll tog ett steg tillbaka ganska snabbt och fokuserade bara på vara mamma. Det fungerade hur bra som helst. Jag hade båda delarna.

Bodde du hos din pappa?
– Nej, jag bodde hos min mamma. Det var inte så att jag inte ville bo med pappa, men han bodde med en tjej och det var så långt bort. Men jag umgicks mycket mer med honom än med mamma. Han la bokstavligen sin sista krona varje månad för att se till så att han kunde köra mig och hjälpa mig. Jag kommer aldrig glömma bort när vi spelade SM i Falun med 92:orna i BP. Vi var där i en vecka ungefär och han sov i bilen, för det fanns inte så mycket pengar då. Just sådana saker är tändvätskan till varför jag satsar så hårt på min fotboll. Han har gjort precis allt för min skull och min fotboll.

Ricardo står sin familj väldigt nära.
– I dag har jag fyra småbröder, tre på mammas sida och en på pappas sida. Mamma och pappa separerade när jag var ett år men är bra vänner i dag och jag har världens mest kärleksfulla familj. Det finns inget negativt att peka ut, varken på min pappas sida, som är från Jamaica, eller mammas sida, som är från Sverige. Vi har en bra familj och det är nog den största anledningen till varför jag sitter här i dag och fortsätter att satsa på min fotboll efter all turbulens som varit.

Hur har ni haft det ekonomiskt?
– När jag spelade i Boo FF så hade de medlemsavgifter på 1000 kronor hit och dit och för de familjerna var det inga pengar. Men för min familj var det pengar. Jag har en stor familj, för min mormor och morfar får man inte glömma bort, och på något sätt har vi lyckats skrapa och skramla för att det ska gå bra för mig. Tufft vill jag inte kalla det, för det hade jag det inte. Vi fick det att gå ihop hela tiden.

Under sina år utomlands har Ricardo hjälpt sin familj ekonomiskt.
– Men än i dag fungerar det så att om jag har något så ger jag något. Kan jag ge så ger jag det. Skulle jag bli den fotbollsspelaren som jag vill bli så hade det varit ganska lugnt för min familj sen, om man säger så.

Har du känt press på dig?
– Lite grann. Det var inte alla ungdomar som fick bli ungdomsproffs i den åldern och spela med sådana klubbar då för några år sedan. Det var Guidetti och sådana grabbar. Men press? Inte från min familj. I dag tycker de mest bara att jag ska må bra, just för att det tog så hårt på mig. Fotboll är det jag har gjort sedan jag föddes och det skulle vara konstigt om jag inte spelade fotboll. Press är nog fel ord. Men att sluta spela fotboll eller sluta satsa finns inte på min karta.

Hur var det egentligen att bli ungdomsproffs i Porto när du kommer från Fisksätra?
– Det var världens grej. Men tänk dig en så här sprallig kille som mig, om jag inte haft min pappa bakom mig som kunde strypa hajpen kring mig så vet jag inte hur det kunde ha gått. Det var världens hajp. Det är inte många svenskar som har spelat för Porto och det stod i tidningar och på hemsidor. Det var en jättestor grej i min karriär att vara så pass ung och flytta utomlands.

ricardogray2

Ricardo i AFC Uniteds tröja. Foto: Bildbyrån

Vi återgår till tiden precis efter beskedet om fängelsestraffet. I april 2011 flyttade Ricardo hem till Sverige.
– Under den första månadsperioden när jag kom hem gick det inte att tänka på fotboll, utan det handlade bara om att vara med familjen och tackla vardagen själv. Men ju längre tiden gick desto mer blev det en tändvätska, att om jag gör bra ifrån mig nu så kommer det aldrig mer behöva hända igen. I dag är det min största tändvätska, att han är där han är. Just att jag har chansen att kanske göra det lite bättre för oss alla i framtiden.

Ricardo spelade inte fotboll på sju månader.
– Jag tränade någon gång med Hammarby under sommaren och det var väldigt nära en övergång. De ringde och ville att jag skulle komma dit, så jag vet inte riktigt varför det inte blev något. I oktober eller november någon gång så var det tre grabbar; Masse, Alagie och Ahmed, som tog mig under sina vingar. Det är tre jättebra människor som jobbar med ungdomar som har potential men kanske inte rätt förutsättningar. De hjälpte mig med träning och såg till att jag fick köra fysträning med duktiga elitkampsportare och så vidare.

Av en tillfällighet fick Ricardo provträna med tyska Hamburg, via Masse. Där blev det inget kontrakt, men testet ledde ändå till ett kontrakt med danska Bröndby i januari 2012.
– Via Hamburg hade de fått upp ögonen för mig och erbjöd mig ett kontrakt direkt, så det var bara att åka ner. Jag var där mellan januari och sommaren. Jag tränade med a-laget ibland, spelade några matcher med U21-laget och de tyckte att jag var duktig, men de hade grabbar som bodde i Danmark som de tyckte var på samma nivå.

Hur var det att spela då efter allt som hänt?
– Det var svårt. Jag hade inte spelat på den nivån sedan det med pappa hände och det var första steget utan honom vid min sida. Jag sprutade in mål i träningsmatcherna men i tävlingsmatcherna hittade jag inte kassen bara. Men jag hade en tränare som gillade mig, vilket var till min fördel för några allsvenska klubbar hörde av sig sen. Bland annat Öster, som var på väg upp i allsvenskan då. Jag tränade med dem och det gick jättebra. Jag hade skrivit på med en agent, som jag absolut inte har i dag, då och allt med Öster skulle jag mest bara överlämna till honom. Men det blev ingenting och än i dag vet jag inte varför. Jag hade ju fått bra feedback.

– Men det blev inget och i och med att det blev så utdraget så hann jag inte hitta någon klubb innan fönstret stängde. Jag tränade på egen hand och kom i kontakt med AFC United nära årsskiftet. De tog chansen och körde på mig. Vi körde en hel säsong och det gick sådär. De hade väldigt duktiga spelare som gick före mig. Efter det beslöt vi oss för att köra ett år till, som till slut bara blev ett halvår. I somras gick jag till Nacka bara för att hålla igång till säsongens slut och nu får vi se hur det blir framöver.

Har du kontakt med din pappa i dag?
– Ja, han ringer mig tre gånger i veckan och vi träffas så ofta jag kan. Nu jobbar jag vid sidan av fotbollen, men har jag en lucka så åker jag och besöker honom. Det är där jag hämtar min kraft. När det går tungt eller inte så bra, när jag behöver lite bra känsla, då finns det ingen annan än han som kan ge mig det.

Har du alltid kunnat ha kontakt med honom från fängelset?
– Nej, ju längre tiden går, desto mer släpper de på tyglarna. Under den första perioden hade jag ingen kontakt alls. Jag fick inte prata med honom och inte träffa honom. Jag hade ingen aning om hur han mådde. Bara en sådan sak var tuff.

Har han samma tankar kring din fotbollskarriär som tidigare? Satsar han som förut?
– Han har suttit inne i fyra år nu och under fyra år har vi inte pratat om annat än min fotboll. Oavsett hur bra eller dåligt det har gått för mig så har han fortsatt att pusha mig. Det är hans främsta uppgift där inifrån. Han är begränsad i sin aktivitet, men av det han kan göra så har han gjort max.

Har du tappat mycket av perioderna som du inte har spelat med något lag?
– Rent tekniskt så tror jag inte att jag har tappat mycket alls. Men jag tror att självförtroende är en stor del av din prestation. Det spelar ingen roll hur duktig du är på att göra två överstegsfinter och smälla upp den i bortre. Har du inte självförtroendet att göra det så kan du inte göra det.

– Och självförtroendet är något som tittat fram för mig under senare tid, mest för att jag får ha mer kontakt med pappa. Nu börjar vi komma tillbaka till det stadiet där han är på mig, pushar mig. Det kunde han inte förut eftersom att han var begränsad. Så på senare tid har självförtroendet tittat fram, specifikt efter operationen. Att ha en fin och platt träffyta igen, som jag hade en gång i tiden, är min största tändvätska, i kombination med att pappa snart är ute.

Om allt går som det ska kan Ricardos pappa vara frisläppt om fyra år. Och operationen?
– Jag opererade mig den 16 oktober. Jag har haft problem med en fot sedan slutet av min karriär i Holland. Nu har jag varit hos en fotspecialist och allt är borta. Det är riktigt skönt, berättar Ricardo.

Mentalt är du helt tillbaka?
– Mentalt är jag tillbaka. Jag är väldigt nyfiken och taggad på vad nästa säsong kan ge.

ricardopersson

Framtiden är oviss för Ricardo. Foto: Markus Philip

Så vad händer med dig nästa säsong?
– I dag vet jag faktiskt ingenting om nästa år. Men jag tänker inte på det så mycket, utan om jag bara gör mitt så kommer det andra komma automatiskt. Klubbar, nivå, division är inget jag tänker på. Utan jag fokuserar bara bli så duktig jag kan bli. Är det någon som tycker jag är tillräckligt duktig så är jag väl det. Är det någon som inte tycker det så fortsätter jag att kämpa till jag blir så duktig.

Hur bra är du?
– Jag skulle anse att jag är en duktig fotbollsspelare. Men vilken division jag platsar i? Det vet jag inte och det spelar inte så stor roll. Allsvenskan, superettan, division 1 och division 2 är alla bra divisioner. Jag tror att man kan vara riktigt bra och spela i division 2 och sen helt plötsligt hamna i allsvenskan, lika väl som man kan vara riktigt bra i allsvenskan och helt plötsligt hamna division 2. Jag vill inte placera mig någonstans. Det är bra divisioner oavsett vilken vi pratar om.

Har du kontakt med någon klubb?
– Nej, och det är inte så viktigt för mig. Om jag inte har fel nu så stänger fönstret i mars. Jag har till dess på mig att hitta en klubb som passar mig. Fram till dess kommer jag bara träna och köra stenhårt. Jag tränar hela tiden för mig själv nu. Någonstans måste jag väl hamna, hoppas jag i alla fall. Vi får se vad som händer.

Ska det bli skönt att få ut din historia nu?
– Jag är lite nervös inför den här intervjun, faktiskt. Men det känns som en befrielse att få berätta, för väldigt många som känner till min historia känner till min relation med min pappa. Men det är inte lika många som känner till vad som har hänt med honom. Det ska bli skönt att inte behöva hålla det här för mig själv. Jag känner att jag har växt på mig och att jag vågar stå för det. Nu är det inte jag som ska stå för det, men jag skäms inte över det längre. Det tynger mig inte längre och det är shit happens liksom.

Det blir en ny tid för dig nu?
– Det blir det absolut. Nu finns det ingen hemlighet som jag håller för mig själv längre. Nu finns det ingen knöl i foten som gör ont längre. Så 2015, oavsett om jag spelar korpen eller i en annan division så är det ett nytt år och jättenya förutsättningar på jättemånga plan. Det är jättespännande, väldigt spännande.

Har klubbarna som du spelat i vetat om det här med din pappa?
– Det är ingenting som jag har dribblat med. Jag kanske får skylla mig själv för det, för kommunikation är kanske det bästa att ha med en tränare eller klubb. Jag var väldigt beroende av min pappa en gång i tiden och förut kunde man se det. Att jag var kanske lite ledsen ena dagen mer än den andra. Jag har inte berättat varför och då har man fått dra sin egen slutsats. Jag vet inte om det har varit till min fördel hela tiden. I mitt fall har jag inte tid att grubbla över det som har hänt. Jag kan inte påverka det.

Och du är fast besluten om att satsa vidare på fotbollen?
– Det finns ingenting annat. Jag har gjort det här sedan jag var fem, det är det jag är bäst på och det är det jag tror mest på. Man har sina olika religioner och fotbollen är min. Jag tror stenhårt på den.

FOTNOT: Den här artikeln publicerades ursprungligen den 15 december i år.

FAKTA – RICARDO PERSSON GRAY
Fullständigt namn: Erik Ricardo Persson Gray
Född: 1 september 1993 (21 år)
Position: Anfallare
Moderklubb: Fisksätra IF
Andra klubbar: Boo FF, IF Brommapojkarna, Djurgårdens IF, FC Porto, Feyenoord, Brøndby IF, AFC United, Nacka FF
Andra meriter: Landskamper på pojknivå & provspelat för Manchester United, Arsenal, AZ Alkmaar m.fl.

Ricardo om…
Fisksätra: ”Fiskis är mitt hem. Där finns det alltid plats för mig, oavsett om det handlar om att bo hemma eller bara vara där. Det är alltid mitt hem. Det var en av nyckelfaktorerna till varför jag blev duktig, om man får kalla det så, att jag kommer från Fisksätra. Just gemenskapen var viktig, att alla hade samma intresse. Fotboll efter skolan var en regel. Det var något vi gjorde hela tiden.”

Hur han var i skolan: ”Ingen MVG-elev. Men jag var inte den som blev hemskickad heller. Jag kämpade mig igenom det.”

Att ha en agent: ”Efter min senaste agent bestämde jag mig för att aldrig mer ha en agent. Det känns inte så viktigt. Jag tror att om man heter Zlatan Ibrahimovic, och det inte finns en klubb på planeten som inte vill ha en, då kanske det är viktigt att ha en agent. Men heter man Ricardo Gray och är en avdankad ungdomstalang så tror jag inte det är så viktigt. Det är nog bättre att mest bara hålla sig i det tysta och köra på.”