“Fånigt prata för mycket – jag vill bli känd som spelare först”

LONDON. Det var sommaren 2007 som då 16-årige Alexander Kacaniklic lämnade Helsingborg för en tillvaro som ungdomsproffs i Liverpool. Snart fem år senare står helsingborgaren vid sina drömmars mål. Efter att ha hållit till i Fulhams reservlag blev han i februari utlånad till Championship-klubben Watford och sedan dess har det gått fort.

På tio dagar: spel mot i tur och ordning Norwich, Bolton och Chelsea. FotbollDirekt träffar Kacaniklic tillsammans hans lillebror Filip och agenten Miro Jaganjac på ett café i förstaden Kingston-upon-Thames, där han bor sedan två år tillbaka. Kacaniklic har haft besök från hela familjen (med mamma Cecilia och pappa Zoran) under helgen, för första gången sedan han flyttade till England har de fått se honom i Premier League.

– Det var kul för familjen att de fick se mig nu mot Bolton och kanske framför allt Chelsea, även om det inte blev så mycket speltid för mig. Men att de fick vara med här från början, de första matcherna, säger Kacaniklic.

Hur känns det för dig själv nu då, nu är du ju faktiskt Premier League-spelare på riktigt? 

– Ah, jag vet inte… när jag debuterade fick jag många gratulationer, sms och samtal från vänner och bekanta och så, en del som säger “fattar du hur sjukt stort det här är”. Jag tror att det är större för brorsan än det är för mig (skratt).

– Det största är att du finns med på senaste FIFA-spelet, det är fan helt sjukt, säger Filip.

– Haha ja, kanske det. Nej men jag har väl stannat upp några gånger och tänkt till att det här är ju drömmen liksom… särskilt sist mot Chelsea, även om jag nu inte spelade så mycket. Men det är verkligen ingenting man går runt och tänkt på hela dagarna direkt. Det är mer kul för folk runtomkring mig.

– Sedan tycker jag också att jag måste uträtta betydligt mer innan jag kan kalla mig Premier League-spelare på riktigt. I matchen mot Chelsea, fan min mamma var ju i tv tidigare än vad jag var (skratt). De filmade henne i publiken i typ 80:e minuten och jag kom in när det var tre minuter kvar så…

Alldeles oavsett – så sent som i januari hade Alexander Kacaniklic inte spelat a-lagsfotboll på seniornivå överhuvudtaget.

Att gå hela vägen som ungdomsproffs till det du har gjort, det är väldigt få som gör det?

– Ja, men det är kanske lite därför jag tar det här med Premier League-spel med lite större ro, att jag gått den långa vägen ända från början här i England. Jag tränade med Liverpools a-lag och då blir det kanske inte riktigt samma stora grej som om man kommit hit som ny. Man har växt in i den världen liksom.

Men för Kacaniklic själv så har fotboll på den yttersta nivån varit planen från första början.
Redan när han kom till Liverpool sneglade han mot högre höjder, något som inte sågs som helt okej i en av Englands mest framgångsrika klubbar genom tiderna.

– Inför första säsongen när jag kom dit så fick alla i u-truppen träffa tränaren enskilt, vi fick gå in till honom och svara på exakt samma frågor allihopa. Jag fick gå in och svara på frågorna först av alla, och en fråga var “vilket lag vill du helst spela i om du fick välja”? Jag svarade “Barcelona” och alla blev helt chockade. Varenda en som kom efter mig svarade “Liverpool”. Det var kanske inte så smart, hehehe, typiskt att jag skulle vara den som fick svara först. Nej men det kom från hjärtat i alla fall.

Självförtroendet, var kommer det ifrån?

– Jag vet inte, det har nog alltid funnits där. Jag har mina föräldrar att tacka för jättemycket, att de flyttade med mig över hit och var med de första åren. Det har varit en trygghet och det är ju inte alla förunnat som kommer hit, jag kan inte nog visa min tacksamhet för det. Det har ju också gjort att jag klarat mig så bra där i början

– Men man blir ju testad en hel del, en del ungdomstränare jag hade då i Liverpool körde rätt hårt, med en, det var mycket sådant där “du kommer inte klara det, du kommer aldrig lyckas”, lite militärstilen. Men jag har bara tänt till då, känt att jag vill visa dem.

Proffslivet, är det så tufft som många vill göra gällande?

– Nej, alltså jag tycker inte det egentligen. Inte utanför planen, nej. Det kan smälla på träningarna, och det är konkurrens, men alla är hur trevliga som helst. Just det här att folk nästan skulle vara fiender utanför planen… jag har aldrig haft några problem att hitta andra spelare att umgås med.

– Det är likadant nu i Fulham, vi umgås utanför planen, man kan hänga med vem som helst, om det så är Dempsey eller Damien Duff. En sån som Brede Hangeland, han skickade ett sms efter debuten, “du var fantastisk idag, du kommer att bli en riktigt stor spelare om du fortsätter så här och jag är stolt över dig”. Att få ett sådant sms, alltså det känns riktigt fint.

Hangeland uttalade sig i brittisk media om hur han vill ta hand om de unga killar som kommer upp i a-laget och särskilt Kacaniklic – den norske landslagsmannen kände lite extra för en spelare från grannlandet, men lade till att Kacaniklic inte är typen som behöver någon som tar hand om honom.

Har han rätt i det? 

– Ja kanske… jag tror att jag har en ganska klar bild av mig själv, att jag vet vad jag klarar och inte, och jag tar hand om mig själv ganska bra, vet när jag ska ta det lugnt inför en match och så. Även om det är kul att sitta uppe och spela FIFA till långt in på nätterna så funkar det liksom inte i längden. Så jag klarar mig nog rätt bra.

2010 flyttade Kacaniklic föräldrar hem till Sverige. Samma år lämnade också han själv Liverpool för Fulham som del i en affär där Fulham-spelaren Paul Konchesky gick andra vägen. Och efter det har det varit som att alla bitar fallit på plats – både på och utanför planen. Flytten till Kingston-upon-Thames, en kvarts bilresa från träningsanläggningen Motsur Park, har blivit en hit.

– Jag tycker att det är perfekt här i Kingston är det perfekt, det är hyfsat lugnt så man behöver inte bli väckt på nätterna. Samtidigt vill man ju inte bo någonstans där det är stendött och där folk bara kommer hem från jobbet och sover. Här finns det saker att göra, restauranger, caféer, shopping och bio. Allt finns här på kort avstånd, man blir rätt bortskämd alltså, rör sig inte så mycket, hehehe.

– Nej då, så är det inte. Jag brukar vara runt i stan och så också, kolla olika stadsdelar, bara promenera och utforska. Det är ju sjukt stort och hur mycket som helst att se. Så var det inte riktigt i Liverpool; centrum var helt okej men resten kanske inte var lika spännande.

Å andra sidan är det en lite mindre klubb du är i nu?

– Ja, så är det ju. Men med facit i hand blev det väldigt bra som det blev, jag har nog haft tur. Även om jag tycker att Fulham har väl så bra spelare som Liverpool så får unga spelare chansen här.

– I det läge Liverpool är nu måste de ju göra resultat på kort sikt, de har inte tid att satsa på yngre spelare.
Av de som kommit fram från min tid i Liverpool är det bara Jay Spearing som får hyfsat med speltid, han fyller väl 24 i år. De andra som är kvar är på lån till division 1- och division 2-klubbar. Så man har nog haft tur där.

Om Kacaniklic börjat göra sig ett namn på högsta nivån på klubblagsvis så har det varit tystare från honom i blågul dress. U21-landslagsdebuten har låtit vänta på sig – två gånger har han kallats, men bägge gångerna har han tvingats tacka nej på grund av skada. Men efter spel i Championship och Premier League ser han möjligheten att hoppa över ett steg och göra landslagsdebut under Erik Hamrén.

– Det är klart jag helst vill till a-landslaget direkt nu. Självklart tackar jag ja till U21-landslaget om jag skulle bli uttagen, det är en stor ära att spela för Sverige oavsett om det är a- eller U21-landslaget. Men jag känner att på den nivån jag är nu, då ligger det kanske närmare till hands. Men sedan måste jag förstås fortsätta så här, att vara på den här nivån.

– Det är klart att EM finns någonstans i bakhuvudet och det skulle vara helt sjukt kul bara att vara med i truppen. Det känns väl ganska långt borta. Men om jag kan få kontinuerlig speltid här de matcherna jag är kvar så kanske, kanske…

Som ungdomsproffs lever man i medieskugga hemma i Sverige och det är först när någon börjar närma sig a-lagsspel som uppmärksamheten börjar komma. Alexander Kacaniklic har aldrig saknat medieljuset, men köper inte att han skulle vara skygg – kommer framgångarna, så får man räkna med fler intervjuer.

– Jag har väl hört snacket lite, ungefär “han gillar inte att göra intervjuer”, men jag har inga problem med att intervjuas egentligen. Det som jag framför allt känt är väl att det nästan blir lite fånigt att prata för mycket om sig själv innan man har hunnit göra någonting på en högre nivå.

– Jag vill att folk som följer fotboll ska lära känna mig som spelare innan de lärt känna mig utanför planen, att det kommer i den ordningen liksom.

Hur har det varit här i England? Bevakningen av Premier League är ju rätt massiv här…

– Det har varit rätt lugnt, en kortare intervju med BBC efter debuten bara. När jag var i Watford var det lite för lokaltidningarna och så Det är mest namnet de hakar upp sig på.

Namnet ska uttalas “Katcha-ni-klitch”, något som få i England tagit till sig. I Sky Sports kända fotbolls-talk show Soccer AM gjordes en stor grej av när  tv-profilen Chris Kamara ger upp fullständigt i sina försök att få det rätt.

– Chris Kamara frågade vår målvakt David Stockdale hur man uttalade för att få det rätt och Stockdale förklarade. Sedan upprepade Kamara det flera gånger för sig själv för att plugga in det, och uttalet blev bara mer och mer fel för varje gång.

– Det går liksom inte att uttala det på engelska, passar inte i deras uttal. Men det är helt okej om de skämtar om det eller har svårt för det.

Det är ett namn att komma ihåg på det viset också kanske?

– Ja, lite så. Man får se till att det blir det om inte annat.