Senaste nytt
Matchrapporter
NEW YORK. MLS-säsongen är över, Gustav Svensson och hans Seattle firar antagligen fortfarande och den ökända New York-vintern närmar sig utanför mitt fönster. Lugnet är här i den nordamerikanska fotbollsvärlden. Om man bortser från sparkade tränare, övergångar och andra nyheter, vill säga.
Om en inte alltför avlägsen framtid är det dags för landslagssamlingar, inte minst för det svenska landslaget. Förra året valde Anton Tinnerholm att tacka nej till januariturnén på grund av det tajta schemat i den nordamerikanska högstaligan, där man inte har några uppehåll under säsongen, och att han behövde ladda om efter den.
2020 års upplaga av MLS ska dessutom dra igång redan i februari, så ledigheten för spelarna i år blir ännu kortare. När jag satt och tänkte på detta gled tanken in på landslagssamlingar och vilka paralleller eller olikheter man kan hitta hos spelarnas inställning till dem i MLS jämfört med i de europeiska ligorna.
Anton, som under sin tid i Malmö FF var med på fyra januariturnéer, vet vilket fokus och engagemang som krävs på samlingarna för att göra ett avtryck som etsar sig fast på förbundskaptener och lagkamrater. Man kan inte ta någonting för givet, precis som man inte kan ta någonting för givet i allsvenskan, superettan eller någon annan division i det svenska seriesystemet.
Varje lag är beroende, för att inte riskera att sjunka och i värsta fall åka ur, av att varenda spelare ger allt och lite till. Det är som exempelvis Anton van vid. Han har vuxit upp med att varje träning är superviktig för att hans lag ska hålla sig kvar i en liga.
Men i den nordamerikanska fotbollen, tror jag, är det inte lika självklart, Jag har tidigare grubblat lite kring hur det är svårt att uppfylla ”den amerikanska drömmen” inom fotboll i USA, att det är i princip omöjligt att klättra med sitt lag. Men vad händer åt andra hållet?
När man som fostrad i den amerikanska fotbollen är säker på att oavsett hur dåligt det går så kommer man aldrig att behöva känna sorgen, skammen och frustrationen av att åka ur sin liga? Ger man verkligen allt då?Känner man pressen?
Och vad händer när man sedan åker på landslagssamling och förväntas visa varenda liten millimeter av talang, hårt arbete och hängivenhet, får man verkligen fram allt då? Har man tävlingsinstinkten och drivet att konkurrera som krävs för att ta en plats?
Jag har själv ännu inte tillräckligt med bevakning från denna sida Atlanten i min journalistiska hjärnbank för att kunna besvara de där frågorna. Och jag är, som säkerligen framgått, varken psykolog eller forskare. Men min amerikanske journalistkollega Arch Bell berättade att han sett och hört om skillnader, att frågorna inte är orimliga att ställa.
Han tipsade mig om en intervju med den nyligen pensionerade legendaren inom amerikansk herrfotboll DaMarcus Beasley, där just den där problematiken påtalas. Att en förlust eller dålig prestation i de amerikanska ligorna inte bemöts av de unga spelarna med mer än en axelryckning. De behöver inte offra allt. De får allt ändå.
Även vår egen svenska, numera före detta, poster boy för MLS har liknande åsikter kring det stängda systemet och mentaliteten kring det.
Jag vill inte ta ifrån de inhemska spelarna någonting, många av dem har aldrig upplevt något annat och vet inte att det finns två sidor av myntet.
Men min känsla är att de spelare som kommer till MLS från öppna ligor, som har fostrats i en anda av att varenda spark, varenda nickning, varenda armhävning och intervallöpning, varenda sekund av varje dag är avgörande för att du och ditt lag ska kunna lyckas, har den där glöden som bara ett öppet seriesystem kan tända. Och när nu herrarna i Team USA nyligen förlorade mot hockeynationen Kanada, för första gången sedan 1985, tror jag att den där glöden skulle kunna göra nytta i fotbollssamhället även på andra sidan Atlanten.
