Dårarna vann igen och problemet är inte Henrik Larsson

Henrik Larsson förlorade, Helsingborgs IF förlorade, fotbollen förlorade.

Dårarna vann.

För varje gång det sker så vill jag bra spy, sen gaskar man ändå upp sig en aning och tror på det vackra i fotbollen en stund, tills vi står där igen. Igen. Och igen.

Hade vi haft en statsminister som haft sitt hjärta i HIF så hade det kallats till TV-sänd presskonferens. Det är på den nivån. Återigen.

Men snart står vi där, med nya matcher, nya tränare, nya utmaningar och så är allt hat, alla hot och annat jävelskap glömt.

För den här gången. 

Men dårskapen slutar inte.

Den vanligaste reaktionen var att jag skulle stanna hemma om jag inte pallade höra vad som skreks.

Så tycker de tuffa killarna, de som står i grupp och avskyr på läktare och de som är kaxiga i sin ensamhet i källare bakom ett tangentbord.

Jag har genom åren fått ta mig an så mycket dynga, hat och hot för att jag jobbade med fotboll att jag sedan länge sett det som en vardag.

Jag är bra på att förtränga, uppenbarligen. 

Och jag är medelålders man, så jag får oftast veta att det där får du leva med. 

Det är tyvärr lite så jag själv tänkte direkt när nyheten om Henrik Larsson slog ned som en bomb idag.

Att han viker ned sig.

Att han borde ha insett vad som väntade, att det fanns människor som ville honom illa med tanke på att han lämnade klubben med knutna nävar, beredd att ta en fight.

Att en tränare i allsvenskan måste avskärma sig helt från sociala medier, där dom allra ”tuffaste” dårarna vräker ur sig sina spyor, särskrivet i versaler.

Men varför ska det vara så?

Och vad vet du och jag om var gränsen gick för Henrik Larsson?

Om han inte tog sig an sociala medier (jag tror inte att han är någon större konsument där) så kan ingen tvinga människor i hans närhet att inte göra det.

Så, om Henrik Larsson känner att hatet och hoten blivit ohållbart för att han ska leva i den miljön – då är det förståeligt att han säger upp sig.

Varför skulle han behöva ta sådant som går över gränsen?

Varför ska någon behöva göra det?

Harry Maguire påpekade via Twitter – efter hatstormen mot Paul Pogba – att sociala medier måste rensas, att alla användare borde registrera sig vid identifiering.

Jag inser såklart det omöjliga i det. Men jag skulle inte ha något emot det. 

Nu sitter vi där med ett stort jävla monster som får människor att må dåligt. När intentionen med fenomenet sannolikt var kärleksfullt; det heter trots allt ”sociala medier”.

Jag brukar själv hänvisa till att det bästa med tiden innan sociala medier var att man inte visste hur många dårar världen bestod av, nu får vi det svart på vitt varje dag och det tär på människosynen.

Problemet är att vi viftar bort det lite för lättvindigt, så att det till slut blir någon form av acceptans.

Allt från hur folkvalda politiker utrycker sig nedvärderande om folkgrupper till att fotbollsfans tror att de kan hata och hota hejvilt. Utan konsekvens,

Vi kan tycka att Henrik Larsson aldrig borde tagit jobbet i somras. Han skulle inte gått tillbaka till sin klubb i tron att rädda den från en prekär situation.

För att han borde ha insett vad som kunde hända om resultaten gick emot eller att han borde vara hårdhudad nog att stå emot .

Eller så koncentrerar vi oss på det som är den egentliga problematiken här.

Och det är inte Henrik Larsson.