Matchen på Friends Arena har precis tagit slut när jag sätter mig och skriver detta. Blåvitt har vunnit mot AIK med 2-0 och jag borde dansa på moln, men det finns trots allt en väldigt bitter eftersmak i munnen efter de senaste dryga två timmarna.

Som jag skrev i det senaste inlägget så fanns mina förhoppningar i att både AIK- och IFK-fansen skulle göra allt i sin makt för att visa upp den svenska läktarkulturen från sin allra bästa sida i kväll. Tyvärr får man inte alltid som man vill. Det som hände på, och runtomkring, läktarna på Friends i kväll går aldrig att jämföra med det som hände igår, men det är (ursäkta språket) likt förbannat inte okej. Att bränna bengaler inomhus, få igång brandlarmet, ta sig in på planen, kasta knallskott, kasta in annat skit på planen, sjunga ”Djurgårdsjävlar”. Att det dessutom krupit fram uppgifter om flertalet slagsmål före och under match… Jag är sannerligen ingen moralpolis i normala fall, fråga alla jag känner, men i kväll känns allt bara fel och helt åt helvete rent ut sagt.

Så, nu har jag fått kasta ur mig lite negativt så då är det väl läge att avsluta med allt som var positivt, nämligen det sportsliga. Jag var positivt överraskad över Blåvitts relativt stora bollinnehav i inledningen av matchen. Vibe, Sam och Robin visade prov på en jävla fart och vilja därute, och målet tycker jag kom relativt väntat och rättvist. Adams passning skriker kvalitet, likaså Smedbergs val att hoppa över bollen. Att sedan Vibe, för en gångs skull nästan, visar en underbar kyla i avslutet fick mig verkligen att lysa upp inombords.

AIK var långt ifrån ofarliga. Något annat kan vi inte säga, men faktum är att det kändes som att de bara var farliga när vi blev lite slarviga i defensiven och lämnade lite för mycket yta framför Bjärs och Hjalle. När det sen blir riktigt hett om öronen så visar ju Alvbåge vilken himla kung han är! Det tackar vi för!

Det är för mig relativt obegripligt hur AIK kan få ta över matchen så fullständigt som de gör efter att de själva(!) har fått en gubbe utvisad. Idrottspsykologer har säkert jättelogiska och intelligenta analyser av detta, men i min bok ska det bara inte få ske. Vi sjunker ner, blir stressade och hotas rejält av något som närmast kan liknas vid en finsk Godzilla. Markkanen kommer att bli en mardröm för många allsvenska försvar denna säsong, så det är väl för väl att vi som mest behöver möta honom en gång till.

Manés inhopp vet jag inte om jag har så mycket att säga om. Vi är tillbakapressade. Han får inte så mycket att jobba på. Däremot är det ju väldigt glädjande att se att han tar tillvara på det som bjuds! Sådana gubbar behöver vi såhär post Tobbe.

Jag säger tack och godnatt med att konstatera att vår offensiv, på alla vis, har en mycket ljus framtid även utan Tobbe.

Vibe kan bli Allsvenskans bäste spelare i år om han bara skaffar sig lite bättre kontroll och effektivitet.

Vi har Allsvenskan bästa vänsterkant. Om inte nu så garanterat framåt hösten! Vilka killar!

Gurra och May ska alltså in i detta också?! Herregud, snälla kan någon ta ner mig på jorden! Eller nej förresten, jag trivs rätt bra här uppe!

Till alla änglar: Ni är garanterat minst lika glada som jag över segern i kväll. Så kan vi då inte bara hjälpas åt att se till att vi får spela 90 minuter fotboll plus tillägg i 29 matcher till, vinna dessa, käka guld-pytt och fira ett 19:e SM-guld? Vi kan nämligen inte peka finger mot andra innan alla vi kan se oss själva i spegeln och säga att ”Blåvitt – vi verkar helhjärtat, på alla plan, för allt det som är positivt med svensk läktarkultur”. Om alla hjälps åt så kan vi lyckas!

//Martin Gustafsson
@MpaGustafsson