Det känns en smula orättvist att från tredjeplatsen i serien och med bara tolv omgångar spelade börja slå på ”var detta dagen då guldtåget lämnade stationen med oss kvar på perrongen”-trumman. Men det var nog ändå den känslan som började krypa in under huden under måndagens match mot Djurgården.
Inte bara för att vi egentligen behöver ta fler poäng i den här typen av matcher. Utan för att vi nu börjar se vad som händer med laget när det börjar tänjas ut lite och ett par nyckelspelare försvinner/blir trötta och slitna.
Det behöver hända en del under sommaren om det här ska vara en trupp som ska klara av både allsvenskan och europakval under hösten. Redan cupguldet verkar ha lagt en rejäl skopa grus i det i säsongsinledningen så välsmorda maskineriet.

Vad säger vi kort om den nykomponerade backlinjen mot DIF? Den blandade och gav, minst sagt. Vi överlevde defensivt, om än med ett nödrop. Ett par kommunikationsmissar mellan John i buren höll på att ställa till det rejält. Och uppspelen var över lag inte mycket att hänga i det berömda julaträt. Många bolltapp och felpassningar i uppspelsfasen (en tidsresa ett år bakåt, helt enkelt) saboterade chanserna att skapa ett konsekvent eget spel. Det som skapades såg mest ut som ströchanser framåt, om än ett par riktigt farliga sådana.
Kamrat Alvbåge var mannen för dagen, precis som i cupfinalen, och räddade poängen åt oss. Riktigt kul att se hur han växt sedan förra säsongen!

*****

En vacker dag måste jag förlåta Sobralense alla hans tillkortakommanden. Måndagen var dock inte dagen då det hände.

*****

På väg hem från jobbet i går eftermiddag så cyklade jag för en stund sida vid sida med en lastbil från Långås Åkeri. På tal om utskällda (med all rätt?) fotbollsspelare vi önskar att vi slapp minnas…

*****

Det får nog bli allt för denna gång. Det är bara två dagar kvar till Pekingmatchen, alltid en liten tröst i bitterheten just nu. Blir det inte full pott där så är det nog dags att bli riktigt riktigt orolig.

Må väl!
/Fredrik