Fredagsmyset gick ju sådär. Fruktansvärt mycket känslor som kokar inom mig just nu, däribland främst besvikelse och ilska. Jag hade en lite obehaglig känsla i kroppen inför matchen, men jag kunde inte föreställa mig att det skulle gå såhär illa. Nåja, vi tar väl tag i skiten från början.

Första halvlek var något av det sämsta jag skådat överhuvudtaget i Allsvenskan i år. Blåvitt verkade fortfarande bakfulla efter förra helgens guldfest och det var då verkligen inte många meter löpta per gubbe under de första 45. Dessutom tog det inte många minuter innan Bjärs tvingades bryta med en bristning i baksidan och Tobbe fick en smäll mot knät som såg ut besvära honom, trots att han spelade vidare. Den dåliga känslan i min mage passade då på att bli betydligt mycket starkare, och som om inte det vore nog så var anfallsspelet, det lilla som fanns, alldeles för omständigt och tveksamt.

Öster bjöd ju, som tur var, inte heller på någon bländande offensiv. Sömnpillret var ett faktum, fram tills dess att domare Michael Lerjeus kände att det var dags att kliva in i rampljuset. Östers 18-åring, Darijan Bojanic, sätter dobbarna i stödjebenet på Adam Johansson och Lerjeus, som den kloke man han då verkade vara, gör sig redo att ta upp det gula kortet. Då väljer grabben att sätta näven i bröstet på Philip Haglund, som faller till marken. Domaren ser detta och visar helt korrekt ut honom. Så långt är allt precis som det ska och Bojanic vandrar förbannad ut i omklädningsrummet. Det som händer sedan är för mig helt oförklarligt.

Lerjeus assisterande domare, på andra sidan planen, hävdar att det inte var Bojanic som knuffade och Lerjeus kallar därefter tillbaka honom in på planen och varnar istället Vlado Zlojutro. Huvuddomaren tar alltså rätt beslut men ändrar sig så det blir fel, och dessutom har han mage att ställa sig och försvara alltihop i en tv-intervju i pausen. De ord jag skulle vilja skriva för att beskriva mina känslor kring detta lämpar sig inte i ett publikt forum. Rimligtvis hade det blivit en helt annan utgång på matchen om vi fått chansen att spela med en man mer i 45 minuter, men istället för det så fortsatte saker och ting att gå åt helvete.

Bojanic visade dessutom upp stor mognad när han i pausen sa till Cmore att Haglund ”lägger sig som en tjej”. Kommentarer är överflödiga.

Den andra halvleken bjöd på klart bättre fotboll. Tyvärr har dock inte Blåvitt lärt sig något av Djurgårdens mål i cupfinalen. Öster slår en hörna från höger och markeringen på bortre stolpen är helt jävla obefintlig. Nick snett inåt bakåt och mål blev resultatet av det. 2-0-målet kom ju som bekant det med och jag kan inte för min värld förstå hur en så långsam kontring kan resultera. Minst tre eller fyra IFK-spelare borde ha hunnit betydligt längre hemåt i banan och kunnat täcka upp, men istället sätter Zlojutro ett hårt, välplacerat skott i Alvbåges bortre hörn.

Det går givetvis inte att sticka under stol med att Blåvitt inte gör en bra match, och antagligen inte ens var värda poäng. Dock så är det en känsla av att nyss har blivit rånad som genomsyrar hela min kropp just nu. Lägg ihop det med rädslan för att skadorna på Bjärs, Tobbe och Adam (byttes ut i paus, antagligen på grund av smällen från Bojanic dobbar) är allvarliga, ja då har du i alla fall ingen trevlig fredagskväll.

Såg under matchens gång att Sportbladet hävdade att Tobbe tackar nej till landslaget. Stämmer det så tycker jag nog faktiskt att det är ganska bra. Vill givetvis se honom i landslagströjan, men ska vi vara ärliga så är han ingen helt avgörande spelare i Blågult, något som han däremot är i IFK. Stanna hemma och vila upp dig du!

Vet inte om vi ska kalla det här för ett blogginlägg eller en partisk och irriterad matchrapport men nu har jag fått ventilera mig lite i alla fall. Nu får vi ett helt landslagsuppehåll med det här skiten som färskaste minne. Tack för det!

/Martin Gustafsson
@MpaGustafsson