Senaste nytt
MatchrapporterSista vackra dan i maj, och några tankar om att kasta saker…
Vårsäsongens sista drabbning spelas i Växjö, av alla underliga ställen att spela fotboll på. Och förutsättningarna ser nästa för bra ut. Vi möter en motståndare i botten av tabellen (jumbo som de är) och som vi dessutom lekt med på bortaplan en gång redan den här säsongen (4-1 i cupsemifinalen för er som mot förmodan glömt bort detta).
Östers senaste match var derbyt där de missade chansen att kora sig sjävla ”bäst i Småland”, en titel av ungefär samma tyngd som ”den längsta dvärgen” eller ”the thinnest boy at fat camp” (inget ont sagt i övrigt om detta ädla landskap varifrån en falang av min släkt faktiskt stammar och där jag själv var bosatt i tre år).
Det ser helt enkelt åt helvete för bra ut, så det kan verkligen inte sluta väl. Är det dags för en liten baksmälla efter en annars ganska väl genomförd vår nu? Det är ju den här typen av matcher, möten med formsvaga nybörjare där det egentligen bara ska vara att ställa in skorna, som vi har haft så oerhört svårt för på senare år… hur många poäng tog vi mot Trelleborg året de åkte ut, eller mot Ljungskile när de var uppe och vände senast? (svaret är i båda fallet att vi tog en pinne på två möten)
Är vi slitna efter söndagen, eller klarar vi 90 minuter till innan uppehållet? Jag vågar inte sia, men det är det allt hänger på nu. En sista seger och ett åtminstone bibehållet avstånd till HIF skulle assistera juninerverna (samtidigt som det skulle göra det lite lättare för mig att visa mig på arbetsplatsen här i de nordskånska regionerna).
*****
Veckan efter cupsegern har annars mest varit en enda lång hyllningskör till det segrande laget med tidningsspalter fyllda av analyser av våra chanser att ta steget ut på den stora scenen… eller nej, just fan, det var något annat som kom i vägen där.
Det hade väl egentligen bara varit bäst att skita i alltihop, göra som vår ärade regent och bara ”vända blad”, men det känns samtidigt som att ta den lätta vägen ut.
Det som hände var jävligt tråkigt, för att uttrycka det milt. Att planen stormas har jag egentligen svårt att uppröras över. Om det sker på ett positivt och ”ordnat” sätt för att fira en titel så är det fine by me. Så länge man inte ger sig på motståndarspelare (vilket ju har hänt under senare i år, i mer än ett fall om jag inte minns fel).
Att man i segerns stund hånar den förlorande klacken ser jag heller ingen större problematik i. Det är en del av spelet. Men det behöver inte ske ansikte mot ansikte utan kan skötas på distans. Att delar av de inrusande kunde ta sig så pass nära DIF-klacken är ett rejält underbetyg till hela arrangören. Varför de nu ville dit förstår jag inte heller.
Återigen, det handlar om att hålla sig inom ramarna.
Att kasta en bengalisk eld mot andra människor är aldrig inom ramarna. Det är helt jävla galet. Punkt!
Att kasta stolar mot andra människor aldrig inom ramarna. Det spelar ingen roll om du känner dig provocerad. Det är inte okej. Punkt!
Kan vi inte vara överens där? Snälla!
*****
Frid och kärlek till er alla (det är sådant vi behöver nu)!
/Fredrik
