Champions League-hetsen är över, och nu laddar vi för vårens enda riktigt viktiga final. I ärlighetens namn har jag lite svårt att sätta fingret på vilka känslor som rör sig i kroppen just nu. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara såhär förväntansfull och nervös inför en ”sketen” cupfinal. Det är visserligen alltid speciellt att möta Djurgården, men det känns som att det är så otroligt mycket som står på spel så jag vet knappt vart jag ska börja.

Insatsen mot Gefle i onsdags imponerade föga, och jag väljer att tro att det berodde på att tankarna redan fanns på Friends Arena. Om inte spelarna visar 110% inställning och attityd idag så vet jag inte vad som ska krävas. Det är dock inte det jag är mest orolig för. Djurgården har fått lite luft under vingarna den senaste tiden och laget kommer verkligen att spela för att rädda ära och heder. I Allsvenskan ska de vara glada om de undviker nedflyttning, så detta är verkligen deras stora chans i år.

Philip Haglund och Jacob Johansson bör bilda centralt mittfält. Det både tror och hoppas jag. Farnerud må vara en fantastisk spelare, men han är inte alls i tillräcklig matchform för att starta en cupfinal. Dessutom kan ingen argumentera emot Philip och Jacobs briljanta samarbete hittills i år. Jag kan dock inte riktigt bestämma mig för vem jag tycker ska spela till höger. Mina tankar lutar åt Sobralense just för att hans teknik mot DIF-backlinjens osäkerhet kan vara ett vinnande koncept. Jag blir dock inte besviken om Stahre väljer Salomonsson istället.

Avslutningsvis vill jag bara konstatera att tanken på ett eventuellt Europa-kval i sommar verkligen får mig att tända på alla cylindrar. Mår fortfarande vansinnigt dåligt när jag tänker på matcherna mot Basel i CL-kvalet 2008 och hur fantastiskt när vi var ett avancemang. Blåvitt ska tillbaka till Europa. Där hör vi hemma!

/Martin Gustafsson
@MpaGustafsson