Det blir bra, det här.

Det var med de orden jag avslutade mitt föregående blogginlägg. Ibland kan man skratta åt ödets ironi och antiklimax. Inte den här gången.

Vid det här laget vet alla vad som har hänt. Vi har inte svar på frågorna varför, vem, vilka eller hur. Men vi vet att en far, make, bror och supporter har blivit bragd om livet.

Det känns fortfarande overkligt.

Jag har försökt skriva det här inlägget ett par gånger nu, men varje gång jag påbörjat en mening har det tagit stopp. I vilken ände ska jag ens börja? Det har hänt för mycket av negativ karaktär de senaste dygnen. Den efterföljande debatten har redan hunnit spåra ur tjugoelva gånger.

Alla har en åsikt och alla är frustrerade. Folk som aldrig har besökt en fotbollsmatch tidigare uttalar sig plötsligt kring supporterfrågor. Och det får de självfallet göra. Alla har rätt till sin åsikt och det är inte mer än rätt att justitieminister Beatrice Ask uttalar sig i frågan.

Tyvärr är många av förslagen total meningslösa och skadliga för svensk fotboll. 

Det har pratats om att ståplatsläktarna ska förbjudas.

Det har pratats om att vi ska rikta blickarna mot England.

Det har pratats om maskeringsförbud.

Det har pratats om att klubbarna måste ta mer ansvar.

Jag välkomnar verkligen den här diskussionen – den behövs mer än någonsin. Men tror man att ett samhällsproblem som huliganism försvinner via populistiska lagstiftningar så har man väldigt fel. Problemet är större än fotboll.

Det hjälper inte att förbjuda ståplatsen för det är inte där våldet utövas.

Det hjälper inte att rikta blickarna mot England för där finns problemen fortfarande kvar. Skillnaden är bara att man där har bytt ut sin publik i högstaligan och våldet har flyttats ned i divisionerna och ut på gatorna. Den metoden går inte att applicera på allsvenskan i och med att ligan som produkt håller alldeles för låg kvalitet. Och vi har inga större problem på arenorna i dagsläget.

Det hjälper inte att lagstifta om maskeringsförbud eftersom det rent praktiskt kommer vara snudd på omöjligt att identifiera och döma någon. Tanken med maskering är nämligen att det ska vara svårt att identifiera personen bakom masken. En lagstiftning skadar inte, men kommer knappast ge någon större effekt.

Det hjälper inte att kräva att klubbarna ska ta mer ansvar. De tar redan ett extremt stort ansvar och hur de rent praktiskt ska motverka att människor slåss ute på gator och torg förstår jag faktiskt inte. Det är polisens uppgift.

Diskussionen är bra, men många av lösningarna är tandlösa.  Vi måste inse att det inte finns någon quick fix.

Jag hoppas att den tragiska incidenten i söndags fungerar som en ordentlig väckarklocka för många där ute. Att vissa omvärderar sina aktioner i samband med matchdag. Att klubbar och supportrar fortsättningsvis tar avstånd från våld och fortsätter sitt sociala arbete. Att polisen blir bättre på att gripa de som bryter mot lagen, även om det kanske är enklare att puckla på en huligan med batongen än att lagföra han. Att våra politiker arbetar fram en lösning som straffar individerna och inte allmänheten.

Att vi alla fortsätter jobba hårt för en förändrad attityd.

Det blev inte bra, det här.

Låt det aldrig hända igen.