Föreningen ”Fotbollssupportrar mot homofobi” har skrivit en debattartikel om homofobi inom svensk fotboll. Ett viktigt initiativ. Men problemen är större än så.

Att vara mot homofobi är inte något kontroversiellt. Tvärtom. De flesta skulle nog påstå att de är det. Men frågan är hur mycket man som supporter egentligen reflekterar över det när man står i en klack eller sitter på en läktare. När man sjunger med i en ramsa eller skriker ut sin ilska och frustration.

Inte speciellt mycket, är min magkänsla.

I dagarna lärde vi känna föreningen Fotbollssupportrar mot homofobi. I en debattartikel på SVT Debatt skriver elva supportrar från olika lag, däribland Tony Ernst som är ordförande i Svenska Fotbollssupporterunionen, att det finns en homofob attityd inom svensk fotboll. På läktaren, i omklädningsrummen och på träningar. Bland gamla och unga. De menar att det finns en förlegad maskulinitetsnormen som inte är acceptabel.

Det senare kan nog de flesta skriva under på.

Utan att nödvändigtvis agera medvetet homofobiskt när man står på en läktare så är det lätt hänt. Omedvetet. Att sjunga med i en ramsa som anspelar på homosexualitet som något omanligt känns förmodligen ganska harmlöst där och då. Men hur det känns för en person som faktiskt är homosexuell reflekterar man inte speciellt mycket över. Just eftersom det känns så harmlöst. Eller görs med glimten i ögat.

Jag tänker inte försöka bedöma om ”Stå upp som en riktig man” är en olämplig ramsa. Huruvida det är en förlegad maskulinitetsnorm eller inte. I grund och botten gillar jag ramsor som provocerar på ett smart sätt och det mesta som sjungs och ropas på läktaren är faktiskt stöttande snarare än stötande. Men det kan vara värt att ta sig en funderare kring vad man sjunger och om man verkligen kan stå för det. Om det verkligen är harmlöst.

Vissa ramsor har dock som syfte att provocera. Sätta en motståndare ur balans. Var gränsen går är egentligen upp till var och en att bedöma. Men att inte sjunga en rasistisk ramsa är en självklarhet i dag. Det är inte lika självklart när det kommer till homofobiska ramsor.

Det borde det vara.

Initiativet är därför en välbehövlig och sund väckarklocka. Att enbart en homosexuell person har trätt fram inom herrfotbollen är så klart anmärkningsvärt. Det finns fler. Garanterat. Att människor fortfarande känner att de måste dölja sin läggning är sorgligt. Men man ska ha i åtanke att problemet inte enbart har med fotboll att göra. Det är inte på läktaren man lär sig svordomar eller börjar använda ordet ”bög” som ett skällsord. Det börjar tidigare än så. Precis som huliganism inte är ett resultat av fotbollen. Problemen börjar tidigare än så.

Det är klart att det stundtals hårda läktarklimatet har ett ansvar. Precis som ungdomstränare, föräldrar och medspelare har ett ansvar. Vi måste bli bättre. Samtidigt ska man inte tro att alla som sjunger med i provokativa ramsor per definition är homofober. Folk sjunger även att de är mördare, utan att vara det. Får man hoppas.

I grund och botten är föreningar demokratiska och fotboll är till för alla. Det är lite därför vi älskar fotbollen. Läktaren är på sätt och vis Sveriges mest lyckade integrationsprojekt. Det ska vi vara stolta över.

Att även homosexuella ska känna sig välkomna är därför en självklarhet.

Jon Mauno Pettersson
Twitter: @MPJon
E-mail: jon.mauno@fotbolldirekt.se