Vår har blivit sommar, seriespel har blivit uppehåll – och med det finns utrymme för reflektion och analys. ÖIS gick in till den här säsongen som ett tippat nedre mittenlag med potential att klättra än längre upp i tabellen. Med seriens yngsta trupp som tidigare dansat byxorna av AIK och blivit unisont hyllade närdes ett litet naivt men på något sätt ändock realistiskt hopp om att 2013 skulle färgas rödblått efter år av misskötsel och allmän misär.

Några månader senare tar vi semester med krökta ryggar och mungipor som pekar nedåt.

Säsongen inleddes i moll efter 0-2 i premiären mot Falkenberg, och sedan dess har tonartsbytet låtit vänta på sig. Två raka segrar i april gav andrum, men högst tillfällig sådan. Maj månad gav tre poäng. Juni fyra. ÖIS hackar sig fram likt en trasig skiva där det som ändå spelas upp är en negativt klingande melodi som ni kanske känner igen.

Praktiskt taget allting har gått emot ÖIS hittills. Positionen där vi absolut inte fick drabbas av manfall, innermittfältet, har utvecklats till ett lapptäckte som hela tiden byggs på. Jakob Lindström har endera tiden varit skadad, andra tiden avstängd. Någorlunda lik har situationen varit för Johan Lundgren. Den enda naturliga ersättaren, Filip Holländer, har missat hela vårsäsongen på grund av bakterien mykoplasma. Nödlösningarna Sebastian Ohlsson och Johan Hedman har visat varför de inte är mer än just det och att lägga ödet i händerna på 17-årige talangen Henrik Carlsson som när allt kommer kring är anfallare är inte rättvist mot varken honom eller laget.

Emil Karlsson, som vi är flagrant beroende av offensivt, har missat matcher efter att ha synat två röda kort varav det ena kom mot GAIS och på något sätt satte tonen för säsongen. Derbyförlusten sved hårt, värre än vad vi nog anade då, och blev startskottet för den monumentala formsvacka som vi inte lyckats kravla oss ur. Vi har också missat straffar, utvecklat en fetisch för att pricka målstolparna och drabbats av domslut så bisarra att de inte ens är värda att belysa.

Allt det ovan hade jag dock kunnat leva med om det inte vore för det totalt intetsägande och effektlösa spelet. Det är som att vi bytt ut verkligheten för att istället hoppa in i ”Den ofrivillige golfaren” och iklä oss rollen som Stig-Helmer, fast istället för golfsvingar så är Roderic McDougalls maskin utformad för att nöta långbollar dagarna i ända.

Det absolut värsta med det hela är att vi inte ens kan göra det bra. Långbollar är en osexig men rätt utförd effektiv strategi (hej Stoke). Men om man som vi slår bollar på måfå mot ett fysiskt underlägset anfallspar och därtill inte fyller på med mittfältare i ytan bakom dem; ja, då är det hela totalt meningslöst. Där befinner vi oss just nu. Tabellen ljuger inte. Vi förtjänar inte mer än vad vi har.

Uppehållet som kommer nu är förmodligen precis vad vi behöver. Att få tankar att flyga iväg och mentala spärrar att släppa är direkt nödvändigt för vår överlevnad. Lite tid åt träning och sammanhållning är helt rätt medicin för vårt ungdomskollo till lag, där varje individ också måste rannsaka sig själv och komma upp i nivå. För det finns ingen tid att vinka på länge, inga räddningsplankor att förlita oss till. De svaga insatserna och individuella misstagen har ingen plats hos oss längre, liksom Hans Prytz tvivelaktiga och i vissa fall direkta felaktiga laguttagningar. Alla inblandade måste maximera sina egna insatser samtidigt som vi behöver få lite lugn och ro samt kontinuitet för att få lagspelet att klaffa och långbollarna att sina.

För vi är ju så mycket bättre än såhär. Det är vi verkligen. Och det har vi också visat. Att prestationerna skulle variera i kvalité med tanke på orutinen och bristen på bredd i laget visste vi – men inte i den här omfattningen. Tid, omtanke och lite, lite nytillsatt näring; då kan vi få en grönskande sommar och höst. Och då bryr sig ingen om en vår som aldrig blommade ut.

Andreas Kristensson
@ankristensson