• Publicerat 27 september, 2014
  • Skrivet av Sidwell
  • 0 Kommentarer

I dag gästar Aston Villa Stamford Bridge. Den mest intressanta karaktären i motståndarlaget är inte på planen, inte på bänken – tja, han är inte ens ombytt, så länge som du inte räknar en träningsoverall hämtad direkt från 90-talets mörka dagar. Han har däremot skägg. Ett skägg som i sig hade varit en bättre lagkapten än de nuvarande kaptenerna i åtminstone hälften av Premier league-klubbarna. Jag menar, om du bara med ditt skäggs hjälp kan få din chef att falla för något slags enmansgrupptryck och odla ett likadant, fast sämre, då har du fanimej rotborstematerial på hakan.

Jag pratar givetvis om Roy Keane. ”Men dubbelve-te-eff Sidwell, varför hyllar du en av ditt lags värsta fiender i mannaminne? Och det är inte ens första gången, du har gjort det förut!

Låt mig förklara mig så här: Jag har samma förhållningssätt till Keane som Sherlock har till Moriarty. När han var aktiv ville jag inget hellre än att någon satte en tolvdobbarstackling i lårhöjd på honom, ändå kunde jag inte låta bli att älska honom i smyg.

Jag har tjatat om det förut, och jag erkänner att det kan vara farligt att gå ner sig alltför mycket i det där det-var-bättre-förr-träsket, men nu kan jag inte låta bli. Det görs inte lika många spelare av den där kalibern i dag.

Därför är jag glad när karaktärer av den äldre skolan dyker upp på tränarbänken. Idioter, om du så vill. Men sköna idioter.

Keanes intåg i Villa har fått mig att tänka på vilka gamla Chelseaspelare jag skulle vilja se sittandes bredvid José Mourinho.

Rui Faria har så klart klart godkända Keanetendenser, hans urlackning med avstängning som följd finns i närminnet, men har aldrig spelat i Chelsea. Med Steve Holland är det ännu värre ställt. Missförstå mig rätt här, han är på alla sätt och vis mer än kvalificerad för jobbet och jag skulle inte vilja ha någon annan där just nu, men han är inte direkt killen som går bananas (bra förvisso, sett till vilka som sitter bredvid honom) och har aldrig representerat The Blues.

Så: Vilka är mina drömalternativ som assisterande managers i Chelsea? Viktigt att trycka på här är att jag i det här fallet struntar i fotbollsmässiga kunskaper, utan i första hand bryr mig om karaktären i fråga. Spelare som Gianfranco Zola och Frank Lampard är så klart klockrena alternativ i verkligheten, men är alldeles för trevliga och slätstrukna för att passa in på den här listan. Och ja, det är ofrånkomligt att vissa gamla listfavoriter (för er som följt den här bloggen tidigare) återkommer.

Vi kör en lite osedvanlig topp fyra:

4. Ricardo Carvalho

Jag kan se honom skalla Arsène Wenger. Mer motivering än så behövs inte.

3. Gianluca Vialli

Personer som bjuder på skumpa före match och sitter på bänken och röker platsar automatiskt på den här listan. Har inte alls samma urlacknings-potential som tvåan och ettan, men tillräckligt.

2. Dennis Wise

Har redan känt på flera olika roller utanför planen. Sejouren i Newcastle pajade delvis hans ledarkarriär. Saker har ju en tendens att paja i närheten av Dennis – på ett bra sätt i det här fallet. Även om han spelat i Millwall och tränat Leeds är det Chelsealoggan som är andligt tatuerad där på bröstet. När det sedan är en sinnessjuk persons hjärna som sitter bakom de där läskiga ögonen någonstans, då har vi en perfekt matchning. Mourinho har en förmåga att stöka till saker redan som det är, men med Dennis vid sin sida hade det blivit … rätt så jävla mycket stökigare.

1. Vinnie Jones

Inga högoddsare sett till kriterierna. Ändå självklar. Jag föreställer mig honom, klädd i lång skinnjacka à la Lock Stock, sätta skräck i såväl publik som motståndarnas spelare. Om vi tänker oss att Ashley Cole hade varit kvar i klubben hade ett passande Vinnie-citat i det här läget varit: ”All right, son: roll them guns up, count the money, and put your seat belt on.” Sedan hade han kört, ordentligt.