• Publicerat 18 september, 2014
  • Skrivet av Sidwell
  • 0 Kommentarer

Jag håller Sunes Jul som en av de bästa svenska tv-serier som gjorts. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser om de där tjugofyra avsnitten, jag älskar dem lika mycket varje gång.

Jag trodde länge att jag tyckte samma sak om Sunes Sommar, att det var en av de bästa och framför allt roligaste svenska produktionerna. Förra året såg jag om den filmen. Jag blev besviken. Visst, några av de där skämten som man kunnat rapa upp i sömnen sedan åttaårsåldern, fick mig fortfarande att skratta. Men mycket var inte alls så bra som jag hade hoppats på. Formatet passade sig helt enkelt inte.

Du som läser det här har säkert känt samma uns av besvikelse över något som du tidigare uppskattat så fullkomligt och distanslöst. Något som inte åldrats med den värdighet som du velat. Det kan vara en film, det kan vara en plats, det kan vara en godissort.

Det kan vara en fotbollsspelare.

Att se Didier Drogba i går fick mig att känna så. Om jag inte hade skadat knät ett par timmar tidigare och blivit beordrad att ligga stilla med det högt, hade jag skruvat på mig obekvämt i soffan under den dryga timme som ivorianen befann sig på planen.

Att han missar chansen att sätta 2-0 och stänga matchen säger jag inget om. Det läget kan vem som helst missa. Han gör det bra i den situationen och det handlar bara om klassiska små marginaler att den bollen smiter precis utanför stolpen i stället för via den och in i nät.

Det som fick mig att känna mig obekväm var det här bittra konstaterandet: Drogba är helt enkelt inte bra nog längre för att starta i ett lag med Chelseas kvalitet och ambitioner. Explosiviteten finns inte där på samma sätt, inte styrkan heller. De där löpningarna som Diego Costa tar, tas inte längre av Drogba.

Vad betyder det här – att jag inte vill ha Drogba kvar?

Nej då. Jag vill definitivt ha honom i laget. Jag tycker till och med att beslutet att värva hem honom var klokt. På det fotbollsmässiga planet funkar han helt okej som tredjealternativ på anfallssidan. Han kan komma in och brunka och stå rätt de sista tio minuterna-kvarten när det behövs (lex Burnley och Leicester). Han kan även spela längre i mindre betydelsefulla cupmatcher.

Men framför allt är den här värvningen bra utanför planen. Det finns få ledarfigurer som är så självlysande och självklara som Didier Drogba. Han känns som en sann omklädningsrumspappa. Då Frank Lampard och även Ashley Cole försvunnit, behövdes den typen av spelare för att lätta ansvaret från i första hand John Terrys axlar.

Dessutom är det sagt att Drogba ska stanna i klubben efter den här säsongen och få en ledarroll. Det är fin musik i mina öron, då jag tycker att man alltid ska se sig om efter folk som kan klubben och dess fans när det kommer till tillsättande av personal. Absolut, kompetens är det viktigaste, men att vara en del av blodet som pumpas i klubbens ådror kan aldrig vara ett minus.

* * *

Matchen då? Inget att få skrämselhicka över. Ett par viktiga spelare vilades inför söndagens möte med City, vilket var helt rätt. Spelet såg klart okej ut, men det gick inte att stänga matchen den här gången. Med klasspelare som Draxler och Klaas-Jan i andra laget straffas man till slut i sådana lägen.

Det här känns mest som en liten bula i vägen än ett stort potthål, för att använda en rätt dålig liknelse.