Senaste nytt
MatchrapporterÄntligen en målmaskin
Ett svenskt lag gjorde comeback i Fotbolleuropas finrum i går. De gjorde det med en hedersam 0-2-förlust.
Jag är tillbaka bakom bloggtangenterna i dag, efter ett halvårs frånvaro. Hur jag gör det bäst? Genom att prata om det givna, antar jag. Och ingenting är så givet i Chelsea FC just nu som Diego Costa och hans målproduktion.
Den där efterlängtade målproduktionen.
Ni som följt den här bloggen tidigare vet hur mycket jag tjatat om målskyttet. Tröttsamt? Möjligt. Men när man har en Samuel Eto’o som bara gör mål i viktiga matcher (en bra egenskap i och för sig), en Demba Ba som snabbt visat sig vara halvt medelmåttig och en Fernando Torres som inte ens klarar av att träffa bollen, hakar man gärna upp sig på det där med att spräcka nollor. Inte minst då man lånar ut en spelare som Romelu Lukaku, vilket – återigen, ni som följt bloggen vet – gjorde mig ytterst frustrerad både i fjol och i förfjol.
Jag hade fortfarande velat se det belgiska kraftpaketet i truppen. Men han krävde för mycket för Mourinhos smak och blev såld. Inte för att någon ens verkar minnas den där försäljningen i nuläget.
De senaste veckorna har det mesta handlat om en man. Han är spansk (typ), han ser äldre ut än Arjen Robben gjorde när han anslöt till klubben (alltså runt 55 år) och han är Chelseas första världsklassanfallare sedan Didier Drogba stod på toppen av sin karriär.
Och han gör mål. En jävla massa mål.
För att vara rejält efterklok: Jag är övertygad om att Chelsea hade vunnit ligan i fjol om truppen innehållit en startanfallare av klass. Då hade det inte slutat 0-0 hemma mot lag som West Ham och Norwich, lag som sjönk ner med elva man så långt ner i banan att de konkurrerade om sikten med publiken på övre halvan av Matthew Harding Lower (inget fel i det, man ska spela efter sina resurser och motståndets karaktär). En anfallare som lägger sig mellan 18 och 30 ligamål på en säsong hade räckt för att den där tredjeplatsen skulle ha omvandlats till en femte ligainteckning.
I år har Chelsea den där startanfallaren. Det är givetvis inte hela sanningen bakom den framgångsrika starten. Truppen har både breddats och spetsats rejält över hela banan. Vissa bra spelare som funnits i laget sedan tidigare har återvänt från sommarlovet bättre än någonsin (Ivanovic, Schürrle för att nämna ett par). Det finns nu en Chelseaspelare vars passningsfot tillhör den yppersta världseliten (honom ska vi prata om i ett kommande inlägg).
Men om vi ska peka på en detalj som varit mer avgörande än andra, är det Costas målskytte. En blind person hade kunnat se det.
Vad gör då Costa så bra? Kortfattat: Han är där bollen dyker upp nära/i straffområdet och sätter den i nätmaskorna. Det är så enkelt – och så fruktansvärt svårt.
Det brukar sägas att vissa anfallare har förmågan att stå på rätt ställe. Det brukar vara den givna förklaringen när sådana som Glenn Hysén ska förklara en forwards storhet. Om Pippo Inzaghi fått en cheeseburgare för varje gång någon sagt det om honom, hade han varit … väldigt fet.
Det är till större delen rent skitsnack och förminskar anfallarnas fotbollskunnande.
Utöver det jag nämnde tidigare om de andra faktorerna, gör Diego Costa mål för att han:
- Springer på allt – bra bollar, dåliga bollar, för långa bollar, bollar som går mot motståndarbackarna, bollar som kommer i luften, bollar på backen, bollar som Torres aldrig hade förstått skulle komma. Du gör inte mål genom att vara lat. Exempel: Hela Evertonmatchen.
- Är spelintelligent. Han må se ut som en brunstig version av Fred Flinta, men läser av och tajmar spelet bättre än de flesta just nu. Exempel: 2-1-målet mot Swansea i helgen som gick. Förspelet är magnifikt så klart, men sättet som Costa i precis rätt ögonblick kliver ett par steg bakåt är en enkel, men viktig, detalj. Exempel 2: 3-1-målet i samma match. Det som blir en passning från Ramires är troligtvis menat som ett skott. Costa ser att avslutet är på väg och tar löpningen vid rätt tillfälle. Om bollen inte hamnar på hans fötter kan han alltid ta returen. Den här gången kan han styra in Chelseas trea utan problem och får gästernas backar att se bortkomna ut.
- Har självförtroende. Det skadar liksom inte att sätta dit ett skitmål i sin första tävlingsmatch för klubben. Det skadar inte heller att göra mål matchen efter. Självförtroende ÄR en viktig faktor i alla sporter, och fotbollen är inget undantag.
- Har grym avslutsteknik. Det må låta larvigt – ”alla välbetalda fotbollsproffs ska väl för fan kunna sätta den ena foten framför den andra” – men hear me out här. Costa har spelintelligensen för att veta var han ska dyka upp och hur han ska hantera situationen. Sedan krävs det att kroppen lyder och faktiskt gör det han tänker i avslutsläget. Om han inte hade fått upp bollen högt hade det inte blivit 2-1 mot Swansea, om han inte skjutit tillräckligt hårt hade det inte blivit 1-1 mot Burnley och om han inte hittat den där luckan mellan Tim Howards ben hade det inte blivit ett supertidigt 1-0 mot Everton. Rätt teknik, helt enkelt.
Säsongen är fortfarande väldigt ung och jag är aldrig den att ta ut något i förskott. Chelsea har Manchester City borta i helgen och Arsenal står för motståndet om några veckor. Efter de matcherna vet vi mer exakt var den här till synes extremt stabila truppen står någonstans.
När det gäller Costas målskytte känner jag mig redan rätt säker. För det är i ärlighetens namn inte mot topplagen som hans leveransförmåga behövs i första hand. Det är mot lag som Burnley, Leicester och Swansea, i sådana där matcher som Chelsea nästan aldrig klarade av att avgöra i fjol.
* * *
Schalke i Champions league i kväll. Mot dem klarade till och med Torres av att göra mål förra säsongen. Så då kan man väl ge sig fan på att Costa går mållös från kvällens drabbning.
