Hur man kan smälla upp detta skrytbygge för några miljarrrder och sen inte ha en plan (hehe) för gräsmattan, vad är det för för lekmannaprojekt egentligen?

Det spelar ju ingen roll hur många hyperfräsiga loger, klockrena förbindelser (vilket den i och för sig inte har) och outstanding akustik (vilket den i och för sig inte heller har) du har om underlaget inte går att spela fotboll på. Att det klubblag som har den svenska nationalarenan som sin hemmaplan ska behöva lira på konstgräs för att vara garanterade någon form av kvalitet match efter annan är inget annat än ett bamsefiasko och ett ultramegabamsefiasko efter följande ord av AIK fotbolls ordförande Johan Sequi:
”Det är klart att vi är överraskade. Vi har skrivit ett tioårsavtal och i det avtalet ingår en bra naturgräsmatta. Det var en av de viktigaste punkterna i upphandlingen, det som vi tryckte allra hårdast på. Så det är ju en naturgräsplan vi ska spela på, det har vi avtal på. Ska vi byta till konstgräs så får vi skriva ett nytt avtal i så fall.”

Ändå känns det som att man har totalt ignorerat/nonchalerat vikten av en bra matta. När andra stora fotbollsfort runtom Europa byggts så har det lags massor med tid på att utreda hur ljus, luft och fan och hans moster ska nå och inte nå gräset för att det ska må så bra som möjligt. I det här fallet verkar det som att man slängt dit en gräsmatta och hoppats på det bästa. För jag menar, vi har ju för fan ett tak liksom. Det räcker nog.

****
Nisse Johansson. Landslaget. Kul!

Den bästa ska spela, oavsett ålder, och om inte Nisse är den bästa vänsterbacken i allsvenskan just nu – sett till kvalité+rutin – så… vem skulle det annars vara?

Att han ska tvingas springa runt på konstgräs vecka ut och vecka in är inget annat en ovärdigt.

Tänkte hedra Roland med att göra en liknande uträkning inför Skåne-derbyt. Preliminära uppställningar förstås och med den lilla tvisten att jag försöker väga in form, och inte bara namn-styrka, som Roland syftade på.

MALMÖ FF VS HELSINGBORGS IF

Robin Olsen VS Pär Hansson 0-1
Visst, Olsen har imponerat när han ersatt Dahlin men är förstås i det stora hela långt ifrån Hansson med allt vad rutin, landslagsspelet etcetera innebär.

Miiko Albornoz VS Emil Krafth 0-2
Albornoz har kommit tillbaka starkt men MFF har inte alls gått bra sedan hans intåg i startelvan. 2,5 poäng i snitt utan honom, 1,2 poäng med. Emil Krafth har etablerat sig i HIF och blivit lite av en Roar-favorit. Albornoz har en högre högstanivå men i dagsläget är Krafth bättre.

Pontus Jansson VS Peter Larsson 0-3
Stenhårt mellan två av allsvenskans bästa mittbackar. Jansson har dock haft skadebekymmer och håller på att spela sig i form, har sett lite rostig ut. Larsson är ledaren i HIF:s försvar och har uppträtt föredömligt såhär långt.

Filip Helander VS Loret Sadiku 1-3
I Janssons frånvaro har Helander växt mer och mer. Bara 20 år gammal är han redan kaptensmaterial och allsidig. Sadiku har flyttat på en bråkande Atta och är en spelande, modern mittback. Tätt som fasen här, men Helander drar lite längre strå då han presterat väldigt, väldigt bra i ett lag som inte gått som tåget.

Ricardinho VS Erlend Hanstveit 2-3
Brassen har börjat hitta tillbaka och är bättre än ifjol medan norrmannen har imponerat när han på grund av skador spelat till sig en ordinarie plats. Ricardinho vinner på högre högstanivå.

Jiloan Hamad VS Mattias Lindström 2-4
Hamad är den största talangen på MFF:s mittfält men som kapten har han sviktat lite i år. Ingen jämn, hög nivå och har inte levererat som man bör förvänta sig. Mycket vilar på hans axlar här. Lindström har återuppstått och öst in mål även om han hamnat i en – kanske inte så oväntad – svacka på den punkten. Sex baljor och en oklanderlig arbetsinsats gör dock att HIF-veteranen vinner på form.

Erik Friberg VS May Mahlangu 2-5
Friberg var inte på sin topp ifjol men har börjat det här året betydligt bättre och är en allround-fältare av högsta allsvenska snitt när han är på det humöret. En slitvarg som alltid gör jobbet. Mahlangu har varit lite av den ”gamla May” i år och jobbar åt alla håll och kanter på innermittfältet och är spindeln i serieledarnätet.

Markus Halsti VS Ardian Gashi 2-6
Gashi har varit enorm nyttig, som vanligt, och är en terrier som vinner boll på boll på mittfältet. Jagar på och ser till att ingen har en lugn stund. Halsti är väl något liknande för MFF fast inte på samma nivå.

Simon Thern VS Christoffer Andersson 3-6
Thern har tagit stora steg framåt och är den mest lyckat kreativa på MFF:s mittfält. Kan krokna lite i slutet av matcherna men skapar mycket i djupled och med instick. Andersson vet man vad man får av men han har inte hållit riktigt samma höga kvalitet som vi har vant oss vid.

Magnus Eriksson VS Robin Simovic 3-7
Tycker att Magnus Eriksson i grund och botten bör vara en bättre spelare än Simovic, åtminstone i år. Simovic har dock minst lika stor kapacitet och har hittills, trots skadeproblem under försäsongen, fått ut betydligt mer än ”Mange”. Eriksson har höjt sig i större matcher, Simovic oprövad där.

Tokelo Rantie VS David Accam 3-8
Omöjligt att välja här. Två megaklasspelare med allsvenska mått mätt och Accam vinner på att han har gjort såväl fler mål som poäng.

****
Sverige spelade 0-0 mot Portugal och Adam Johansson raderade ut Cristiano Ronaldo. Så MFF har förstås goda chanser.

Och visst, det är inte optimalt att den spelaren som ska skapa mest offensivt inte riktigt hittat hem, men å andra sidan är det betydligt bättre att en stabil grund sätts och att ”spetsen” krånglar lite än vice versa. Kan Per-Mathias få spelarna att fortsätta såhär så kan inte jag se något skäl till någon bottenstridsoro bland Dif-supportrar.

****
Göteborg börjar prata förstärkningar. ”Yttermittfältare som kan slå sin gubbe” säger Stahre. Kanske det kanske. Kan ändå känna att en sådan som Marcus Berg (som förvisso är ett osäkert kort sett till när han är tillbaka i bra form) vore en drömvärvning. Visst, Robin Söder har börjat hitta tillbaka till något som åtminstone glimtvis liknar det som en gång var, men med Marcus Berg får Tobias Hysén en lekkamrat värd namnet och Göteborg har vips allsvenskans på pappret bästa anfallspar.

Hur sugen Berg är på att flytta hem för att eventuellt spela i Europa League vetetusan, men han är fortfarande i en sådan ålder att om han sprutar in mål under en allsvensk höst + Europa-spel så blir det utan tvekan ytterligare en vända ute i proffsvärlden.

****
Här skulle blogginlägget varit slut, gott så. Men icke då. Jag skriver sällan om folket som smutsar ner fotbollen, men den här gången är det lite svårt att låta bli. Och jag tänker inte fokusera på hur idiotiskt det är att kasta bengaler på människor, kasta stolar på människor och jaddi jaddi.

Vissa folk är puckon och det gäller överallt i samhället.

Så istället för att skriva om dessa, så tänkte jag ägna några rader till de som har betalt för att hantera detta ”folk”.

Några få rader bara, men dessa är ganska talande.

Bortsett från att SvFF:s säkerhetschef Anders Sigurdson i den här intervjun ser så dryg ut att klockorna stannar (be om ursäkt kanske vore något) så är det här citatet rätt intressant:
”Det är knappast arrangörens fel att man kliver in och gör en planinvasion”.

Det är ju inte utan att man lite försynt undrar: Är det arrangörens fel ifall någon kastar in ett päron?

Göteborg å sin sida har ett knippe sjundeplaceringar i ryggen och en storsatsning som Real-floppade big time förra säsongen. Men ännu närmre i ryggen, faktiskt flåsande i nacken, har man en kanonstart i årets allsvenska där man utmanar Helsingborg i toppen med ett nytt, inte helt okritiserat, spelsätt.

Så, vilka behöver cupguldet på söndag mest?

För Djurgården skulle det förutom ännu mer arbetsro, positiva tankar och ”go” i laget även innebära ett stort ”fuck you” till värsta rivalen AIK genom att bärga den första fotbollstiteln på Friends arena, Gnagets hemmaborg.

För Blåvitt att laget åter är på ”mästarspåret” och att en eventuell fjärdeplacering i allsvenskan kanske blir aningen mer ursäktad än vad som vore fallet annars.

Det känns som att båda lagens fans börjar bli så luttrade nu att de kämpar sig igenom en förlust i en svenska cupen-final utan för många torkade tårar. Jag tror att Stahre som tränare behöver guldet mer än vad Högmo behöver det. Per-Mathias kommer att ha ”smekmånad” (i den mån det existerar i Djurgården) ytterligare några matcher oavsett hur det går i cupfinalen, och med tanke på den positiva trenden i allsvenskan så är det inget livsviktigt resultat för hans fortsätta tid i klubben.

Stahre startade som en ifrågasatt tränare, på grund av hans tidigare lagtillhörighet, och misslyckades kapitalt under sin första säsong i klubben. I år har han visserligen vänt skutan men han har gjort det med ett spel som inte direkt får supportrarna att slå kullerbyttor. Men så länge det leder till titlar så ger förstås alla Blåvitt-fans blanka fan i hur det ser ut. Leder det till fjärdeplaceringar och svenska cupen-silver så är det mer tveksamt.

****
Hur som helst så var det ju inte direkt igår som en cupfinal kändes såhär viktig för båda lagen, och detta när båda lagen har en positiv trend . Båda lagen behöver verkligen det här Europa-spelet, tidigare segrare de senaste åren har ofta redan varit kvalificerade.  Det ger extra nerv, extra spänning och förhoppningsvis en final med ännu mer känslor än vad tidigare varit fallet.

Sen förlorade AIK mot Kalmar.

I dag har vi, som ni kanske lagt märke till, flertalet artiklar om AIK:s ”mardrömsvår” som, förutom det tragiska som skedde Ivan Turina, har innefattat Uppdrag granskning och uteblivna sportsliga prestationer. AIK har haft allt och lite till emot sig. Året som skulle bli det då de följde upp förra årets Europa-sensation med nytt Europa-spel och en toppstrid i allsvenskan inleddes med ett ras ut ur Svenska cupens gruppspel och fortsatte sedan med ett hackande maskineri i allsvenskan inledning.

Trots en kanoninsats mot IFK Göteborg så föll laget tillbaka i gamla synder mot Kalmar och stabiliteten finns inte där, lagbygget känns inte så vältrimmat som man tycker att det borde vara och Andreas Alm lyckas inte få ut max av sina mannar.

Men jag tror fortfarande att om AIK bara kan hitta till en vinnande plan igen så kommer det här laget vara oerhört svårbesegrat. Dock måste det nog ske snart, för annars kommer laget inte att ha en chans att tuffa ikapp det allsvenska guldtåget.

Ledningen i AIK menar att det som skett kring klubben förstås inte får ses som ”förmildrande omständigheter” ifall prestationerna på planen uteblir. Självklart är en nära väns bortgång en förmildrande omständighet till att inte kunna prestera på max. Det skakar om en hel klubb och nästintill alla kring AIK – och resten av fotbolls-Sverige berörs.
Lika självklart är det också att AIK aldrig utåt sett skulle använda det som en ”ursäkt” till dåliga resultat. Det rimmar inte direkt med klubbens identitet.

Sen kan man alltid hävda att laget in gjorde resultat innan Ivans bortgång heller, men att det inte skulle påverka truppen, och därmed inte kunna ses som en förklaring till att alla inte kan prestera som vanligt, är förstås inte troligt.

Oavsett hur det går för AIK sportsligt i år så tycker jag att klubben redan har presterat någonting annat, någonting mycket viktigare. Sättet man hanterade tragedin, tog hand om nära och kära, tog hand om alla sina supportrar och andra som var ledsna, det är en betydligt större seger än alla de kan ta på fotbollsplanen.

Där visade AIK verkligen att det är en stor förening, som på ett hjärtligt sätt kan hantera även ohanterliga situationer. All heder för det, och i längden tror jag att det är något som stärker föreningen, oavsett vilka elva som står på planen.

Hjärnan är som – några av er redan påpekat – inte helt hundra vilket visat sig under säsonginledningen. Däremot känns det som att AIK så sakteliga har börjat trumma igång, och hemmamatcherna mot såväl MFF som Blåvitt har varit imponerande. Spelet mellan Goitom och Igboananike börjar sitta, Mutumba är det bästa jag har sett honom och alternativen på de flesta platserna är många. En bred trupp vinner oftast i längden och det ska mycket till för att det inte ska finnas åtminstone en drös duktiga spelare som är i form.

I allt det tragiska och mörka kring Ivan Turinas bortgång tyckte jag mig se något i laget under 3-1-segern mot IFK Göteborg. Trots två missade straffar och sedan ett straffmål emot sig, något som hade kunnat knäcka vilket lag som helst i ett läge där laget redan borde ha varit knäckt, så hämtade AIK kraft, fortsatte att mala på och vann på ett imponerande sätt.

Visst, det var en speciell match, och man kanske inte ska dra för stora växlar, men AIK lyckades ändå luckra upp allsvenskans mest imponerande försvarsspel hittills. Och de gjorde det gång på gång på gång.

AIK hade förstås varit ett bättre lag, och världen en bättre värld, men Ivan Turina i livet, men jag tror att laget kan samla kraft av detta, komma ännu tätare och spela för Ivan.

Det kanske låter som en klyscha, men det är det inte, långt ifrån. När Stefan Liv gick bort, förvisso inte under tiden i HV71 men likväl med många vänner i laget, och Jönköpingslaget lyckades inte mobilisera och spela ”för Liv” hela säsongen utan åkte ut i kvarten mot Färjestad. Visst, det var en grundserie på 55 matcher senare, men som sagt: det är inte självklart att reaktionen för lagets spel blir positiv.

Det må hända att det påverkar att jag hade tyckt att det på något sätt vore fint om AIK vann guld för Ivans skull, men känslan jag fick under matchen var i alla fall att de har något på gång. Kan AIK vinna två-tre matcher till nu så tror jag att det här kan bära riktigt, riktigt långt.

Faktum återstår dock att det inte är i stormatcherna som AIK haft problem tidigare heller. Lagets bästa prestationer kommer oftast när MFF, Blåvitt, Elfsborg etcetera står på andra planhalvan. Det blir desto knixigare när motståndarna heter Gefle och Syrianska. Får Alm ordning på sitt lag även mot de ”på pappret sämre lagen” har han allt som behövs för att föra AIK till ett guld som jag tror hade betytt extra mycket för klubben och dess supportrar.

Nordin fick förstås förklara sig när han hade anlänt till Kamratgården och han förklarade att då var då och nu är nu, och att Micke Stahre var en stor orsak till att han ändrat sig. Stahre förespråkade en fotboll som Nordin gillade och det är knappast någon hemlighet att han var en av Stahres absoluta favoriter i allsvenskan.
”Vad jag sa var att ett lag som bara slog långbollar inte var något för mig. Lika lite som jag var något för dem. Nu är det inte så. Jag har sprungit på Mikael Stahre vid några tillfällen och gillar skarpt hans idéer om hur vi ska spela och han var tydlig med att tala om vad han förväntar sig av mig.” sa Gerzic när han hade skrivit på för Blåvitt.

Ett år och en sjunde-placering senare var det andra bullar. Stahre ändrade till en mer defensiv balans där slitvargarna Jakob Johansson och Philip Haglund krigar, löper och bollvinner till sig poäng i match efter match. Göteborg är ett topplag igen och Gerzic, som är en naturlig innermittfältare utan den speed som moderna yttrar oftast behöver, är förpassad till högerkanten.

Göteborg spelar med en kompakt defensiv, vinner boll och ställer om på Hysén, DMK, Sam Larsson. ”Långbollar”? Kanske inte rent av, men kind of.

Krasst så spelar IFK Göteborg nu den fotboll som gjorde att Gerzic yppade ”Inte Göteborg. Jag vet inte, men jag har aldrig gillat dem och kommer aldrig att göra det.” Att han skulle vilja flytta om han fick ett okej alternativ tvivlar jag inte det minsta på.

Frågan är om han är den enda som känner såhär. Jag tror inte det. Daniel Sobralense och Pontus Farnerud är två andra spelare som hamnat fel i Blåvitt. Sobra har inte presterat ett dyft sedan han skrev på fyraårskontraktet förra året och Farnerud var visserligen helt okej förra året, men i och med skadebekymmer och det nya spelsystemet känns han mil från en startelva när han är tillbaka.

Vi pratar om ytterligare två Stahre-favoriter. Tekniska, kortpassningsspelande, offensiva spelare som gör sig bäst i spelförande lag. Samtidigt är trion Gerzic-Sobra-Farnerud förmodligen de tre bäst betalda spelarna i Blåvitt näst efter Tobbe Hysén. Gerzic övergångssumma har vi redan avhandlat och både Sobra och Farnerud kom förvisso som Bosman men räkna med att de förutom höga månadslöner fick varsin väl tilltagen sign on.

Och hur ska Blåvitt, om inte Nordin och Sobra helt plötsligt växlar upp, få tillbaka ens en bråkdel av vad de lagt ut på de två?

Farnerud däremot lär ha minst 15-talet intresserade klubbar i Norden och om IFK fortsätter spela denna fotboll lär han försvinna så fort kontraktet är slut. AIK, Malmö, Helsingborg och Djurgården (även om han förmodligen inte är lika intresserad i det fallet) lär ta emot honom med öppna armar.

Nu går jag händelserna i förväg och mycket hinner ju ske innan året är slut men det är ingen jättevågad prognos att det lutar åt just detta, och rent krasst är det förstås ett sjukt underbetyg till värvningsansvarig att plocka in tre spelare för dyra pengar, skriva långa kontrakt för att bygga laget kring dessa och deras sätt att spela fotboll för att sedan spela en fotboll där ingen av dem passar in ens en gnutta.

Så länge allt rullar på och Blåvitt hänger på i toppen och plockar sina poäng är det förstås svårt att klaga, så även för spelarna i fråga, men om det helt plötsligt skulle komma en svacka och nämnda spelare fortfarande har begränsad speltid kan ni fethaja att alla inte kommer sitta snällt och hålla käften. Där har Stahre den här säsongens största utmaning, för spelet har han redan löst, till något hans ”favoritspelare” inte gillar.

Mjällby tilldöms segern med 3-0. Att Djurgårdsvänner rasar hade man fått sparken för på valfri Kvällis.
De ultramegabautaflipprasar!

Normalt sätt så känner jag såhär i sådana här situationer:
”Men se till så folk inte kastar in saker på planen då?” och ”nu kanske de som kastade tänker liiiiiiiiiiiiiiiiite längre nästa gång?” och sen orkar jag inte tänka mer på det. Och absolut inte blogga om det.

Men nu, på min lediga dag, så är det nog ändå dags för en blogg. För alla – utom möjligtvis Mjällby-spelare och fans – borde ultramegabautaflipprasar (även om det är sjukt jobbigt i 20 plusgrader).

Ponera:
Omgång 30. Djurgården möter Mjällby på Djurgårdens hemmaarena. Mjällby ligger på nedflyttningsplats, Djurgården ligger på kvalplats. Det som skiljer lagen åt till Djurgårdens fördel är tre poäng och sju plusmål. Vad göra? Jo, om du vill vara helt hundra på att Djurgården inte blir direktnedflyttade utan istället får kvala, ös in massor av saker på planen, gärna så nära Mjällby-spelarna som möjligt. Träffar du är det bingo och jackpot på samma gång.

Dock: Solklart beslut av Besvärsnämnden. Disciplinnämnden cyklade i nattmössan och med rådande regelverk så finns det inga tveksamheter kring att Mjällby ska tilldömas en 3-0-seger.
Däremot är förstås regelverket skrivet av några som även de cyklade i nattmössan.

Hur ska man göra istället då? För att Mjällby ska slippa kostnad för bussresa eller – aningen klurigare – vara i JUST PRECIS EXAKT samma form och flow som de var just efter att Robin Strömberg gjort 1-0 för drygt en månad sedan. Eller bara hur man ska gå till väga för att få spela fotboll utan att folk – ständigt detta folk – kastar in saker på planen?
Ja, inte fan vet jag, men det finns en och annan person som har en och annan krona i lön för att komma fram till det.

****
Jag kan verkligen inte förstå hur journalistkollegor kan sitta och jubla över det här beslutet på sociala medier, det är ju så man skäms. Djurgården-Mjällby avgjordes vid skrivbordet. Det har en hel del matcher i bland annat Italien också gjort, även om det har varit lite mer under skrivbordet. Det ser jag ingen som jublar över.

Ändå står inte klubbarna upp tillsammans. Var och en klargör de hur sorgligt det som inträffar är, och var och en vidtar de vissa åtgärder.

Och så händer inte så mycket mer. Man beklagar sorgen och så släpps det – den utsatta klubben får klara sig själv.
Jag saknat och har saknat under så många år i den här typen av problematik gemensamma större aktioner, manifestationer där man ser varandra, står bakom varandra.

Därför att jag tror att det här är den enda vägen att komma till rätta med problemet att ena alla goda krafter, allt från supporterled genom klubbar och spelare samhället, rättsväsende – allt.
Här handlar det om att direkt slå ned saker och ting när incidenter inträffar.

Ralf Edström pratade tidigare här idag på FotbollDirekt om civilkurage och det är något alla skulle behöva mer utav – men för att få se ett civilkurage växa i större utsträckning behöver klubbarna få hjälp av en tydligare, starkare lagstiftning.

Precis som den i England, där en tuffare lagstiftning hjälpt klubbarna i det tidigare värsta, värsta av huliganländer komma till rätta med problemen.

Allsvenska klubbar – min uppmaning är att agera tillsammans, vi behöver varandra. Agera på bred front för att jag tror att vi mer än någonsin behöver varandra. Det räcker inte med att enbart titta till sin egen verksamhet, det gäller att vi alla höjer blicken och det gäller också oss i media.

Men hur kan de hjälpa varandra? Och kan de hjälpa varandra? Och är det värt det?

Jag lyfte luren till några av höjdarna inom svensk fotboll som haft liknande problem med det Djurgården har utsatts för. Per Nilsson, VD i Malmö FF och Kent Hertzell, ordförande i Hammarby svarade.

”Kunde vi göra något för att hjälpa varandra för en bättre framtid så skulle vi göra det. Men jag har inte sett något som gått åt det hållet.” säger Malmö FF:s VD Per Nilsson och fortsätter:

”Jag kan egentligen inte förklara varför vi inte gjort något gemensamt. Grundproblemet är att varje incident lever sitt eget liv är och det är svårt att behandla dessa på något generellt sätt. Vi har inte hittat formen för hur vi ska kunna stötta varandra”.

Och slutligen:
”Rent generellt är det svårt att fånga upp alla genom åtgärder mot ‘massan’. ”

Hammarbys ordförande Kent Hertzell:
”Som Tommy Jacobsson många gånger sa: ‘Man måste komma åt individerna, den lilla gruppen förstör för den stora massan’. Men hur man kommer åt dessa, i detta fall, tre individer är 10 000-kronorsfrågan.

Hertzell hade också funderingar om att klubbarna kan samarbeta på ett tydligare sätt.
”Jag tror det kan göras bättre, vi pratar om ett fåtal i Dif-fallet, tre stycken. Där tror jag att alla vi klubbar vill bli av med den där klicken som förstör för fotbollen. Där kan man säkert manifestera på ett bättre sätt. Det kan var Sef:s uppgift att arrangera någonting.”

Återigen påpekades förstås att politikerna måste ta sitt ansvar, vilket Hertzell självklart har rätt i.
”Politikerna är jätteflata. En del av de här bitarna behöver en tydlig och bättre lagstiftning där mer resurser finns för att ta hand om detta. Precis som Björn Eriksson skrivit i sin rapport så händer det alldeles för lite på den fronten. Man måste kunna begära mycket mer från politikers håll”.

Som det är nu tycker jag att det mest känns som att några försvinner från Djurgården, klubben börjar om lite från noll och det kommer hända igen förr eller senare. Något måste till. Hur det ska till har jag ingen lösning på, men klubbarna måste ha tillräckligt stora organisationer och möjlighet till all den uppbackning som behövs om detta ska förhindras i framtiden.

****