Bilden som pryder detta inlägg är från ett av de absolut roligaste jobben jag gjort under tiden på FotbollDirekt. Tillsammans med superkollega Anton Zetterman och där och då-kollegorna – numera nära vännerna – Isabel och Johanna bevakades Sveriges uppladdning inför EM 2012 på plats i Visby. Vi körde ”FotbollDiraukt-TV” och mer behöver väl egentligen inte tilläggas. Eller jo just det. Älskar bilden pga att av våra ansiktsuttryck att döma ser det mer ut som att vi rapporterar från någon krigszon snarare än ett träningsläger.

Uppmärksamma läsare/lyssnare har kanske lagt märke till att jag synts mindre och mindre på FotbollDirekt de senaste två åren (förmodligen inte men kom inte på något annat sätt att inleda detta på). Det har mest varit FD 60 Minuter och långläsningsintervjuer då och då. Och den här bloggen blir de sista raderna jag skriver på FotbollDirekt.

Det började en gång i tiden med att jag drev Fotbollsverige.se (som ägdes av Everysport) på ideell basis medan jag pluggade i Kalmar. Jag fick med mig tiotalet klasskamrater med sportjournalistdrömmar på tåget och vi hade redaktionsmöte någon gång varannan vecka. Nästintill samtliga av de vännerna har sedan jobbat på Sveriges största tidnings/tv-redaktioner.

Efter att 2007 ha hoppat av plugget, fått jobb på Eurosport och sex månader senare förklarat för de som bestämde på huvudkontoret i Paris att i Sverige bryr sig ingen jävel om rugby (och således fick kicken, OBS förenklad version) så ringde jag Everysports ägare Johan Ejermark och några timmar senare ringde han tillbaka och erbjöd mig att jobba för Everysport/Fotbollsverige/Hockeysverige. Första tiden satt han och jag på 30-talet kvadrat vid Kammakargatan 42.

Det har hänt en del sen dess, kan man väl lugnt säga. Everysport (i dag Everysport Media Group) har växt så det knackat och idag är vi betydligt fler än antalet kvadrat på första kontoret. Många personer har passerat, många vänskapsband knutis och, ja, för att jag inte ska bli för långrandig och nostalgisk (och blödig här hemma i soffan) så nöjer jag mig med den historiebeskrivningen samt med att konstatera att det har varit tio väldigt roliga år.

Dels vill jag förstås tacka alla medarbetare (men det har jag redan gjort i ett internmejl) och önska lycka till med allt i framtiden. Dels vill jag tacka alla er läsare och lyssnare för feedback, diskussioner och skratt genom åren. Många härliga mejl, mycket gött Twitter-tugg och många fina människor som det ibland känns som jag känner fast jag aldrig har träffat dem.

Kort info mitt i alltihopa: FD 60 Minuter kommer fortsätta med Lelle Sandahl vid rodret, så där behöver ni inte vara oroliga.

Vad jag ska göra istället? Ja, jag förstår att ni sitter som på nålar.

Först och främst kommer jag satsa järnet på kommunikations/content-byrån Med Vän tillsammans med min gode vän Jocke.

Vi är svinbra på att skapa video/podcast/text-content till företag som på det ena eller andra planet har en koppling till sport.
marthen@medvan.se om det låter intressant.

Ni slipper mig dock inte helt och hållet i fotbollsmedia-svängen. Mer än så säger jag inte nu utan den som överlever får se.

Tack för mig!

PS. Till alla allsvenska fotbollsspelare/ledare som kommer sakna att prata med mig, ring Crisse Andersson ska han nog få er på andra tankar. Nedan avslutningsbild med en favorit från alla intervjuer jag gjort. DS.