Tillbringat en vecka i Skåneland nu, närmare bestämt Malmö-land. Träffat – och poddat – med Anton Tinnerholm samt njutit av den vind och det regnstänk min gamla hemstad så ofta har att erbjuda.

Visiten i staden bidrar förstås också till att en fnular lite extra på vad Malmö FF har för sig.

Malmö FF får vinka hej då till Anton Tinnerholm, Magnus Wolff Eikrem, Jo Inge Berget och av allt det mesta att döma även Oscar Lewicki och Erdal Rakip. Som grädde på moset har jag svårt att se att Kingsley Sarfo gör några fler matcher för Malmö FF.

Visst, MFF har pengar, och löneutrymme frigörs och så vidare och så vidare. Men lik förbaskat står Daniel Andersson inför en i våra ögon intressant uppgift och i hans ögon klurig sådan.

Försvinner Lewicki och Rakip har MFF ett mittfält med Bonke, Svanberg och allsvenskans bästa – Anders Christiansen – samt lite (förvisso mycket talangfulla) junisar.

”Danne” har haft många tuffa utmaningar och gjort mycket bra jobb under sin tid som sportchef. Men frågan är om inte det här blir en av de kämpigare att ta sig an. Nuvarande mittfältsbredd (och kanske även spets?) räcker inte till att vinna allsvenskan och slåss om europeiskt gruppspel, och självklart kommer det komma in ett gäng spelare. Men det gäller att det är rätt spelare och att det sätter sig direkt – så det inte blir som med Bonke, där anpassningsperiod är häpnadsväckande lång.

Vilka spelare jag tycker man bör blicka mot kan vi ta senare, nu nöjer jag mig med att konstatera att det ska bli lite extra kul att följa MFF:s silly season inför 2018.

****
Något annat jag gjort när jag varit i Malmö är att gå på hockey. Malmö Redhawks-Brynäs bjöds det på i torsdags och i samma veva halkade (no pun intended) jag över ett klipp när Erdal Rakip, till tonerna av Celine Dion, ger sig på hockeyspelandet. Något av det bättre internet bjudit på 2017.

Och några dagar senare hittade jag ursprungskällan. Tänkte ”wow, han där kan ju lira hockey” vid ena friläget. Vem (det åtminstone ser ut som) det var? Mattias Svanberg…

Tror sånt här föder mer hockeyintresse (vilket behövs) och kanske även mer fotbollsintresse (vilket kanske inte behövs riktigt lika mycket) i Malmö.

Sen kan man ju säga en del om Anders Christiansens ”stuk”. Men det är en annan blogg.