Orkar inte ta det här snacket på Twitter sen (vi har gudskelov inte kommentarsfälten kvar) så skriver det en gång för alla: Nej, jag håller inte på Hammarby.

Sådär, ryggen fri, så nu kör vi.

Kort recap: Oisín Cantwell skrev tidigare i veckan denna spalt. Cantwell som är en ansedd samhällsjournalist på landets största tidning och har ett stort AIK-hjärta.

Att en ”brottsmålskrönikör” (med mera) gör en dagsutflykt på det här viset gör att man häpnar. Cantwell som alltid, alltid, alltid är pacifistiskt och strikt i allt han publicerar. Han resonerar alltid utifrån klinisk fakta. Och nu, från till synes ingenstans, börjar han raljera om Djurgårdens derbyspöke och landar i någon verbal motorsågsmassaker mot alla som supportar Hammarby. Utspel och generaliseringar jag aldrig sett honom vara i närheten av tidigare.  Och sen plötsligt bara borttagen utan kommentarer från varken Cantwell eller Bladets ledning. Det är sjaskigt bara som det är, men det blir extra sjaskigt när det kommer från en begåvad och intellektuell person.

”Bajen? Endast folk från Leksand som bor i glåmiga andrahandsettor i Farsta och drömmer om att skriva en roman om sitt heroiskt tillkämpade alkoholmissbruk håller på det skräpgänget.”

Även om folk från Leksand är bland de trevligaste jag vet (ja, jag håller på Leksand trots att jag inte håller på Bajen, tänka sig va?) så är det här en mening som är under all kritik på fler än ett vis.

Om han ville ge sig på att skriva om supportrar och tillhörighet så undrar jag varför han gör det utan att ha någonting som helst att tillföra av spets eller tankeväckande? Istället blev det något så oerhört lågt, fullproppat med klichéer i kubik.

Sen är det också ett jävla sätt att utrycka sig på om andra människor och han bör be om ursäkt, bums.

Vad hände egentligen, Oisín?

Och Aftonbladet: hur gick det till när det här publicerades? Är han så stor att man inte går in och stoppar texter oavsett vad de innehåller?

****

Sen är förstås de här reaktionerna helt uppåt väggarna om de stämmer. Jag har varit med om något liknande och det är väl tyvärr bara att tugga i sig att bristen på distans till sitt lag och sitt supporterskap hos vissa grupper går över styr.

Då var istället det här befriande läsning. Signaturen ”Söderläge” på Svenska Fans Bajen-forum plitade ner en fin kontring som jag tycker ni ska läsa. Istället för att veva på med massa könsord och hot åt höger och vänster så bjöd hen på ett av bättre ”svar på tal”:en jag läst.

Håll till godo:

”Jag läser Oisins krönika och känner inte så mycket, den boxar klumpigt i luften och faller platt i sin hafsiga form. Tror säkert att Oisin kan bättre.

Men förutsättningarna för denna sortens text har blivit knepigare. Och det vet även herr Cantwell. Även om han försöker dölja det med billiga kraftuttryck.

För nog är det svårare att svinga mot Bajen nuförtiden. Och i den insikten kan jag inte låta bli att känna en viss sorg för herr Cantwell och hans gelikar. Bajen överlevde hundåren i Superettan, ömsade skinn och återvände till högstaligan på ett sätt som få bajare själva hade vågat drömma om. Som derbykungar, som ohotade läktar-dominanter med rötter som verkligen blivit starkare när det blåst. För nog har det blåst. Men vi fångade den vinden, som höll på att blåsa ner oss till tredjedivisionen på en gudsförgäten åker i Ängelholm. Vi fångade den i våra grönvita segel och tillsammans satte vi kurs mot nya tider.

När vårt hem jämnades med marken och vi flyttade in i ett sterilt, nybyggt rymdskepp så hade vi mycket väl kunnat vackla. Men vi, till skillnad mot länsrivalerna visade att vi var redo att ömsa skinn. Att tiden var kommen. Rötterna var starka nog för att inte gå vilse i en flytt. Vi visste vilka vi var, vilka vi alltid varit. Vi behövde ett nytt etage på våra läktare. Vi fördes framåt av kraftiga vindar.

Jag läser hur Cantwell svingar om U2, Leksand och Rosita. Och känner mest en liten liten sorg. Jag vill att motståndaren ska kunna bättre. Jag vill att det ska bränna till. Att rivalen ska kunna träffa njuren så att smärtan sitter i tills nästa derby. Men jag känner bara brisen från ett slag i luften. Och jag tänker på Oisin, som jag så ofta ser hemlunkandes trött, samma väg som jag längs Ringvägen. Intill pojkar i grönvitt på väg från träningen, mellan lyktstolpar med stickers, solblekta balkongflaggor och kioskernas löpsedlar om triumfer för det lokala laget. Och det är inte aik..

I en annan tid hade Oisin kunnat cykla med portföljen och bladet under armen, längs de lummiga gatorna i Råsunda, heja på grabbarna som alltid sitter på hörnet och ljuger och höra sorlet från läktarna på den lokala fotbollsstadion studsa mellan tallarna på väg till match. Skriva i bladet om tradition, stolthet och lokalförankring.

Men det är inte den tiden för Oisin. Och det är inte den tiden för hans aik. Framtiden blev annorlunda. Hur omsorgsfulltorden än må placeras från hans penna blir det numera en alltmer krävande exercis att försvara en världsbild där aik är jätten. Detta i en tid när det enda man har som är störst är arenan, och när den i sig är ett ekande tomt bevis på hur elak framtiden varit mot aik. I denna framtid tvingas Oisin ställa sin cykel och istället sitta på pendeln till en framtidens shoppinggalleria, ett U2-tempel byggd för alla de Leksandsturister han själv föraktar så innerligt. Men han har inget val. För samtidigt som ”vraken” från hans hem-ö, ömsade skinn, sträckte på sig och växte i den nya kavajen med en självklar pondus och framtidstro, så sitter framtidens shoppingtempel fast på hans stolta aiks nya XXXL-kostym som en tumör av glas och plast. De kvarterskrogar i Råsunda som solen kunnat träffa en sensommarkväll inför ett derby har bytts mot ett Espresso House av många som solen aldrig träffar i en sluten helveteskrets av glättig konsumtion som får Globen City att kännas som en charmig sydfransk bygata.

Det är här, efter pendelresan till en artificiell upplevelse-kyrka, frånkopplad från både staden Stockholm och staden Solna som Oisin ska hitta sitt lag. Skrika högt på akustik-hatande läktare, men inte för högt så att det hörs hur tomt det ekar mot de övre etagen. De som skamset täcks över med svarta tyger. Som om ens en solna-bo för en sekund skulle glömma att de finns där. Som om den nya tidens för stora kostym plötsligt skulle kännas formsydd när alla kan se alla de hundratals nålar och klädnypor som stramar åt alla vecken på ryggen. Stramar för att få 12000 att kännas som 50000. För att få den nya kostymen att passa. För att jätten inte ska känna sig liten. För att få Friends att kännas som Råsunda. För att få framtiden att kännas som hemma.

Oisin åker ändå dit. På pendeln. Intill Polhems Finest och Ringvägens ljugarbänk på tåget som alla har blicken bortom horisonten. Han ser ”vraken” fylla läktaren som för han själv känns lika borta som en glåmig andrahandslägenhet i Farsta. Han hoppas att de åtminstone ska få smaka på en torsk. Men så blir det inte. Än en gång vinner ”vraken”. Han stannar inte länge. Vill bort. Vill hem. Tar en tidig pendel för att slippa trängas med sorlet från de grönvita massorna. Men längs Ringvägen blåser en bekant derbyvind mot honom från uteserveringar och öppna fönster. Från hemmaplan till hemmaplan reser han men känner sig lika borta som det där tredje lilla vilsna laget i länet. Laget som har sin arena kvar men ändå tvingas ljuga för sig själva varje dag att det nya hemma är hemma. Och alltid varit det.

Framtiden har varit lika elak mot Oisin som mot dif. De rötter som fanns har dragits upp och tryckts ned i ny, främmande jord utan kärlek eller tanke på det som varit. De står nu i kylan, på bräcklig grund. Och nog är det nästan så att Oisin vill att det ska blåsa. Han vill känna stormen slå mot hans bleka panna. Stormen aik. Han vill känna vinden från forna storhetsdagar för att känna att däri finns kraften, framtidstron och viljan att förändra. Viljan att återskapa det stora. Det som borde vara aik. Det som inte är en långsökt formulering kring hur 11000 och ännu en torsk mot ”vraken” fortfarande gör aik till jätten. Han vill känna vinden. Jättens frustan. Men den enda vinden han möter är en sval kylfläkt i entrén till Mall of Scandinavia med en svag doft från Espresso House.

Han skriver en krönika. Men orden sviker. Stormen blir en bris. Orden trubbiga. Slagen träffar luft. Reaktionerna blir orena och texten självdör med ett knapptryck. Den vänder i dörren. Bortblåst som ett vissnat träd som satts i fel jord. På fel sida om stan.

Tiderna kan förändras. Men med den framtid vi fick så vet både Oisin lika väl som vi, vilka vindar som blåser starkast.”

Trevlig midsommar!