ÖSTERSUND. Den här veckan har jag, sedan i lördags, befunnit mig i Östersund. I morgon är det cupfinal och jag värmde upp med Östersund-Norrköping i söndags. En match som visade att ÖFK tagit ytterligare steg mot den allsvenska toppen.

Östersund ägde tillställningen. Visst var det som Ante Johansson påpekade efteråt, att det nog var längesen Östersund hade så lite boll på sin hemmaplan, men det gjorde varken från eller till. Norrköping skapade ingenting förutom en Sebastian Andersson-nick tätt över med någon minut kvar. Däremellan hade Östersund bränt som om det vore Valborg och Michael Langer storspelat som om han vore Gigi Buffon.

Det som gjorde både till och från var istället att Östersund visade upp att man med en 1-0-ledning från minut fem faktiskt kan stänga en match. De backade hem, gav understöd när Bärkroth och Eliasson försökte utmana, skar av ”Dajas” djupledsbollar och såg till att när bollarna väl hamnade i straffområdet så försvann de lika fort – innan Kalle Holmberg eller Seb Andersson han få tag på dem.

Även om det finns saker med Östersund som andas småklubb (skrev om det lite här) så finns det också mycket som tyder på att det här laget verkligen är på väg mot någonting stort. Potter, som var rånöjd med 1-0, ser ut att ha adderat ytterligare karaktär och taktiskt kunnande till sina mannar.

Cupfinalen blir förstås ytterligare en prövning. Jens Gustafsson tryckte rätt mycket på att han nu hade fått bättre uppfattning om vad man kan vänta sig om Östersund och att det kommer märkas på torsdag. Det är två taktiskt duktiga tränare och det ska bli kul att se vad Norrköping drog för lärdomar och om Jensa kan överraska Potter. Jag tror i alla fall att det blir fler än ett mål i cupfinalen, så mycket kan vi säga.

****

Rogic visade att släkten var värst när AFC tog sin första poäng. Det kunde blivit tre. Borde blivit tre. Alexander Axén har berättat att han får styra spelarna mer i år, att det var mer fria tyglar 2016. Han trivs med det, men jag undrar om det är en fördel eller nackdel för ÖSK. Laget känns, åtminstone från mittfältet och framåt, lite som ett AFC 2.0. Det kan bli asbra, men man vet inte riktigt vad man får.

****

Gnäll, gnäll, gnäll. Aka Kim Bergstrand.

Intervjun där han går på Sebastian Eriksson och kallar honom MMA-spelare är underhållande och ger härliga rubriker. Men det säger också en del om var fokus är. Jag vet inte om Bergstrand har missat det, men domaren dömer, Seb fick sitt gula och fotboll går ut på att ha kul. SKOJA! Det går ut på att vinna, med (nästintill) alla tänkbara medel.

****

Jasmin Sudic <3

****

Att Djurgårdens anfallsspel hänger på huruvida Engvall är hel och i form säger en del om hur laget är byggt.

****

Sead Haksabanovic. Hört det förr? Passa på att njuta.

****

”Baresi” Nyholm får fan skärpa sig. Inte okej att han blev tvungen att googla den gamle italienska backgiganten, men om han nu gjorde det så säg för bövelen inte det! Det var nästan lika illa som Bareeesiii!

****

Super-Mackan är fortfarande super. Sjuhundra mållösa träningsmatcher men när det väl gäller så är han där och gör ett klassmål som få spelare i allsvenskan gör om.