Senaste nytt
Matchrapporter“MFF behöver inte vinna guldet – för AIK förlorar det”
Så var vi där igen. Malmö FF tappar poäng, men vad gör det då AIK tappar ännu fler. Som det ser ut nu är det lika mycket AIK som förlorar guldet till MFF som det är skåningarna som vinner det.
AIK hade läge att skaffa sig ett guldläge inför lagens möte på Friends Arena med fyra omgångar kvar. Det hade inte förvånat mig ett dyft ifall AIK slår såväl Elfsborg borta som Malmö hemma. Vore jag AIK:are skulle jag vara mer orolig för Mjällby borta. AIK har en märklig förmåga att falla ihop i matcher som ”de borde vinna”. Jag säger inte att det händer varje vecka, men det händer, säsong efter säsong.
Och de där vinsterna mot toppkonkurrenter blir ju på sitt sätt inte värda så mycket om man ändå kammar noll hemma mot ett lag som slåss runt kvalstrecket. Nu blir det snarare så att AIK inte har ens det lilla råd att tappa poäng mot motståndare som på förhand är väldigt tuffa och där man kanske inte direkt kan ”räkna med tre poäng” när man skummar igenom matchprogrammet.
Och historien går som sagt igen:
2011, Alms första år vid huvudrodret, var det bästa ur den synvinkeln. Där kom båda rasen hyfsat tidigt i form av 0-3 borta mot Syrianska och 1-2 hemma mot Gefle.
2012 var det 1-1 mot Syrianska, (0-0 hemma mot Mjällby och 1-1 hemma mot Sundsvall tidigare under året)
2013 var det 0-1 borta mot Halmstad (0-0 hemma mot Syrianska, 3-3 hemma mot Halmstad och 0-0 hemma mot Mjällby tidigare under året)
Andreas Alm påpekade efter Halmstad-förlusten att AIK inte förlorat två raka i allsvenskan under hans tid som tränare. Är det ett tecken på att laget knappast gjort läxan utan istället kommer till årets matcher och är sämre än fjolåret?
Hur mycket kan Andreas Alm lastas för? Ptja, svårt att säga. Det är som bekant spelarna som spelar och som har vikit ner sig gång efter annan. Men om man ska dra en parallell till en annan del av fotbollsvärlden så vann Manchester United ligan sista året med Sir Alex Ferguson. Sen tog David Moyes över i princip samma trupp och mentaliteten hos spelarna var som bortblåst. Phil Jones och Chris Smalling var helt plötsligt lika märkliga värvningar som många tyckte när Sir Alex plockade över dem. Men under Ferguson växte de som spelare och blev vinnare.
Nu har förstås inte AIK rasat ihop på det makabra sätt som Manchester United har gjort sedan Sir Alex tackade för sig. Men, och det här är ett ganska viktigt men, AIK har mentalt vikit ner sig mot motstånd som sett till sluttabellen är uppenbart sämre. De har gjort det på bortaplan, hemmaplan, i början av säsongen, i mitten av säsongen och i slutet av säsongen.
Nu får jag kanske ett mejl av Andreas Alm där det visar sig att det har minsann MFF, Blåvitt, Elfsborg och dylikt också gjort senaste säsongerna. Det spelar förstås ingen större roll eftersom att det inte raderar ut det faktum att AIK definitivt gjort det, och det gör heller ingen skillnad på antalet guld AIK bärgat under dessa säsonger.
Alm har aldrig misslyckats med en topplacering sedan han tog över. Han klarar av allt vad yttre påfrestningar heter, han står upp när det blåser, han skyddar sina spelare till varje pris, han smälter in perfekt i den aura som omger AIK och han är en bra ambassadör för klubben.
Huruvida han i dagsläget är en tillräckligt duktig fotbollstränare för att vinna titlar? Jag har ingen aning, men uppenbarligen inte. Om man ser till det spelarmaterial AIK haft under de här åren så är det svårt att misslyckas med att komma i toppen. Alm har inte misslyckats med det heller och levererar resultat man kan kräva.
Det är lite som med som med Micke Stahre i IFK Göteborg. Går det att kritisera en tränare som bara förlorat tre matcher i allsvenskan hittills (och med tanke på hur Blåvitt spelar just nu så verkar det inte bli så värst många fler i år)? Det är bara MFF som förlorat färre. Nej, det kanske man inte kan, men å andra sidan har varken Stahre eller Alm lyckats med det där lilla extra.
I allsvenskan har ingen av dem lyckats addera det som kommer göra dem ihågkomna på något större vis i nuvarande klubbar.
