Både Blåvitt och Djurgården behöver guldet mest – på olika sätt
Ett Djurgården som precis rest sig upp på nio, vinglat till sig sju poäng på tre matcher och som törstar efter framgångar kanske mer än något annat allsvenskt ”storlag”. 2005 var senast blåränderna tog en titel och sedan dess har såväl Blåvitt, MFF, AIK, HIF, Elfsborg – ja, alla klubbar som vill betrakta sig som stora, vunnit något (undantaget är Hammarby).
Göteborg å sin sida har ett knippe sjundeplaceringar i ryggen och en storsatsning som Real-floppade big time förra säsongen. Men ännu närmre i ryggen, faktiskt flåsande i nacken, har man en kanonstart i årets allsvenska där man utmanar Helsingborg i toppen med ett nytt, inte helt okritiserat, spelsätt.
Så, vilka behöver cupguldet på söndag mest?
För Djurgården skulle det förutom ännu mer arbetsro, positiva tankar och ”go” i laget även innebära ett stort ”fuck you” till värsta rivalen AIK genom att bärga den första fotbollstiteln på Friends arena, Gnagets hemmaborg.
För Blåvitt att laget åter är på ”mästarspåret” och att en eventuell fjärdeplacering i allsvenskan kanske blir aningen mer ursäktad än vad som vore fallet annars.
Det känns som att båda lagens fans börjar bli så luttrade nu att de kämpar sig igenom en förlust i en svenska cupen-final utan för många torkade tårar. Jag tror att Stahre som tränare behöver guldet mer än vad Högmo behöver det. Per-Mathias kommer att ha ”smekmånad” (i den mån det existerar i Djurgården) ytterligare några matcher oavsett hur det går i cupfinalen, och med tanke på den positiva trenden i allsvenskan så är det inget livsviktigt resultat för hans fortsätta tid i klubben.
Stahre startade som en ifrågasatt tränare, på grund av hans tidigare lagtillhörighet, och misslyckades kapitalt under sin första säsong i klubben. I år har han visserligen vänt skutan men han har gjort det med ett spel som inte direkt får supportrarna att slå kullerbyttor. Men så länge det leder till titlar så ger förstås alla Blåvitt-fans blanka fan i hur det ser ut. Leder det till fjärdeplaceringar och svenska cupen-silver så är det mer tveksamt.
****
Hur som helst så var det ju inte direkt igår som en cupfinal kändes såhär viktig för båda lagen, och detta när båda lagen har en positiv trend . Båda lagen behöver verkligen det här Europa-spelet, tidigare segrare de senaste åren har ofta redan varit kvalificerade. Det ger extra nerv, extra spänning och förhoppningsvis en final med ännu mer känslor än vad tidigare varit fallet.
AIK har redan vunnit årets största seger
För en vecka sedan skrev jag om hur jag tror att sorgen efter Ivan Turina kanske på något sätt kan få AIK:s spelartrupp att gå ihop ännu mer, och kanske till och med vinna guldet i Ivans ära.
Sen förlorade AIK mot Kalmar.
I dag har vi, som ni kanske lagt märke till, flertalet artiklar om AIK:s ”mardrömsvår” som, förutom det tragiska som skedde Ivan Turina, har innefattat Uppdrag granskning och uteblivna sportsliga prestationer. AIK har haft allt och lite till emot sig. Året som skulle bli det då de följde upp förra årets Europa-sensation med nytt Europa-spel och en toppstrid i allsvenskan inleddes med ett ras ut ur Svenska cupens gruppspel och fortsatte sedan med ett hackande maskineri i allsvenskan inledning.
Trots en kanoninsats mot IFK Göteborg så föll laget tillbaka i gamla synder mot Kalmar och stabiliteten finns inte där, lagbygget känns inte så vältrimmat som man tycker att det borde vara och Andreas Alm lyckas inte få ut max av sina mannar.
Men jag tror fortfarande att om AIK bara kan hitta till en vinnande plan igen så kommer det här laget vara oerhört svårbesegrat. Dock måste det nog ske snart, för annars kommer laget inte att ha en chans att tuffa ikapp det allsvenska guldtåget.
Ledningen i AIK menar att det som skett kring klubben förstås inte får ses som ”förmildrande omständigheter” ifall prestationerna på planen uteblir. Självklart är en nära väns bortgång en förmildrande omständighet till att inte kunna prestera på max. Det skakar om en hel klubb och nästintill alla kring AIK – och resten av fotbolls-Sverige berörs.
Lika självklart är det också att AIK aldrig utåt sett skulle använda det som en ”ursäkt” till dåliga resultat. Det rimmar inte direkt med klubbens identitet.
Sen kan man alltid hävda att laget in gjorde resultat innan Ivans bortgång heller, men att det inte skulle påverka truppen, och därmed inte kunna ses som en förklaring till att alla inte kan prestera som vanligt, är förstås inte troligt.
Oavsett hur det går för AIK sportsligt i år så tycker jag att klubben redan har presterat någonting annat, någonting mycket viktigare. Sättet man hanterade tragedin, tog hand om nära och kära, tog hand om alla sina supportrar och andra som var ledsna, det är en betydligt större seger än alla de kan ta på fotbollsplanen.
Där visade AIK verkligen att det är en stor förening, som på ett hjärtligt sätt kan hantera även ohanterliga situationer. All heder för det, och i längden tror jag att det är något som stärker föreningen, oavsett vilka elva som står på planen.
Kan AIK vinna guldet för Turina?
Inför säsongen gjorde jag två allsvenska tips. Ett var med hjärnan och sa AIK, det andra med magen och sa Malmö FF.
Hjärnan är som – några av er redan påpekat – inte helt hundra vilket visat sig under säsonginledningen. Däremot känns det som att AIK så sakteliga har börjat trumma igång, och hemmamatcherna mot såväl MFF som Blåvitt har varit imponerande. Spelet mellan Goitom och Igboananike börjar sitta, Mutumba är det bästa jag har sett honom och alternativen på de flesta platserna är många. En bred trupp vinner oftast i längden och det ska mycket till för att det inte ska finnas åtminstone en drös duktiga spelare som är i form.
I allt det tragiska och mörka kring Ivan Turinas bortgång tyckte jag mig se något i laget under 3-1-segern mot IFK Göteborg. Trots två missade straffar och sedan ett straffmål emot sig, något som hade kunnat knäcka vilket lag som helst i ett läge där laget redan borde ha varit knäckt, så hämtade AIK kraft, fortsatte att mala på och vann på ett imponerande sätt.
Visst, det var en speciell match, och man kanske inte ska dra för stora växlar, men AIK lyckades ändå luckra upp allsvenskans mest imponerande försvarsspel hittills. Och de gjorde det gång på gång på gång.
AIK hade förstås varit ett bättre lag, och världen en bättre värld, men Ivan Turina i livet, men jag tror att laget kan samla kraft av detta, komma ännu tätare och spela för Ivan.
Det kanske låter som en klyscha, men det är det inte, långt ifrån. När Stefan Liv gick bort, förvisso inte under tiden i HV71 men likväl med många vänner i laget, och Jönköpingslaget lyckades inte mobilisera och spela ”för Liv” hela säsongen utan åkte ut i kvarten mot Färjestad. Visst, det var en grundserie på 55 matcher senare, men som sagt: det är inte självklart att reaktionen för lagets spel blir positiv.
Det må hända att det påverkar att jag hade tyckt att det på något sätt vore fint om AIK vann guld för Ivans skull, men känslan jag fick under matchen var i alla fall att de har något på gång. Kan AIK vinna två-tre matcher till nu så tror jag att det här kan bära riktigt, riktigt långt.
Faktum återstår dock att det inte är i stormatcherna som AIK haft problem tidigare heller. Lagets bästa prestationer kommer oftast när MFF, Blåvitt, Elfsborg etcetera står på andra planhalvan. Det blir desto knixigare när motståndarna heter Gefle och Syrianska. Får Alm ordning på sitt lag även mot de ”på pappret sämre lagen” har han allt som behövs för att föra AIK till ett guld som jag tror hade betytt extra mycket för klubben och dess supportrar.
Tre dyra stjärnor kan bli tre jättefloppar
Nordin Gerzic vill alltså bort från IFK Göteborg. Och tro fan det. I en intervju i Ekwall vs Lundh sa Nordin under Örebro-tiden, angående vilka lag han kan tänka sig att spela för i allsvenskan:
”Malmö absolut. Men inte Göteborg. Jag vet inte, men jag har aldrig gillat dem och kommer aldrig att göra det”.
Nordin fick förstås förklara sig när han hade anlänt till Kamratgården och han förklarade att då var då och nu är nu, och att Micke Stahre var en stor orsak till att han ändrat sig. Stahre förespråkade en fotboll som Nordin gillade och det är knappast någon hemlighet att han var en av Stahres absoluta favoriter i allsvenskan.
”Vad jag sa var att ett lag som bara slog långbollar inte var något för mig. Lika lite som jag var något för dem. Nu är det inte så. Jag har sprungit på Mikael Stahre vid några tillfällen och gillar skarpt hans idéer om hur vi ska spela och han var tydlig med att tala om vad han förväntar sig av mig.” sa Gerzic när han hade skrivit på för Blåvitt.
Ett år och en sjunde-placering senare var det andra bullar. Stahre ändrade till en mer defensiv balans där slitvargarna Jakob Johansson och Philip Haglund krigar, löper och bollvinner till sig poäng i match efter match. Göteborg är ett topplag igen och Gerzic, som är en naturlig innermittfältare utan den speed som moderna yttrar oftast behöver, är förpassad till högerkanten.
Göteborg spelar med en kompakt defensiv, vinner boll och ställer om på Hysén, DMK, Sam Larsson. ”Långbollar”? Kanske inte rent av, men kind of.
Krasst så spelar IFK Göteborg nu den fotboll som gjorde att Gerzic yppade ”Inte Göteborg. Jag vet inte, men jag har aldrig gillat dem och kommer aldrig att göra det.” Att han skulle vilja flytta om han fick ett okej alternativ tvivlar jag inte det minsta på.
Frågan är om han är den enda som känner såhär. Jag tror inte det. Daniel Sobralense och Pontus Farnerud är två andra spelare som hamnat fel i Blåvitt. Sobra har inte presterat ett dyft sedan han skrev på fyraårskontraktet förra året och Farnerud var visserligen helt okej förra året, men i och med skadebekymmer och det nya spelsystemet känns han mil från en startelva när han är tillbaka.
Vi pratar om ytterligare två Stahre-favoriter. Tekniska, kortpassningsspelande, offensiva spelare som gör sig bäst i spelförande lag. Samtidigt är trion Gerzic-Sobra-Farnerud förmodligen de tre bäst betalda spelarna i Blåvitt näst efter Tobbe Hysén. Gerzic övergångssumma har vi redan avhandlat och både Sobra och Farnerud kom förvisso som Bosman men räkna med att de förutom höga månadslöner fick varsin väl tilltagen sign on.
Och hur ska Blåvitt, om inte Nordin och Sobra helt plötsligt växlar upp, få tillbaka ens en bråkdel av vad de lagt ut på de två?
Farnerud däremot lär ha minst 15-talet intresserade klubbar i Norden och om IFK fortsätter spela denna fotboll lär han försvinna så fort kontraktet är slut. AIK, Malmö, Helsingborg och Djurgården (även om han förmodligen inte är lika intresserad i det fallet) lär ta emot honom med öppna armar.
Nu går jag händelserna i förväg och mycket hinner ju ske innan året är slut men det är ingen jättevågad prognos att det lutar åt just detta, och rent krasst är det förstås ett sjukt underbetyg till värvningsansvarig att plocka in tre spelare för dyra pengar, skriva långa kontrakt för att bygga laget kring dessa och deras sätt att spela fotboll för att sedan spela en fotboll där ingen av dem passar in ens en gnutta.
Så länge allt rullar på och Blåvitt hänger på i toppen och plockar sina poäng är det förstås svårt att klaga, så även för spelarna i fråga, men om det helt plötsligt skulle komma en svacka och nämnda spelare fortfarande har begränsad speltid kan ni fethaja att alla inte kommer sitta snällt och hålla käften. Där har Stahre den här säsongens största utmaning, för spelet har han redan löst, till något hans ”favoritspelare” inte gillar.
Hur fan kan någon jubla över det här?
Har en ledig dag, strosar i solen, äter ett päron… och så TWITTER!
Mjällby tilldöms segern med 3-0. Att Djurgårdsvänner rasar hade man fått sparken för på valfri Kvällis.
De ultramegabautaflipprasar!
Normalt sätt så känner jag såhär i sådana här situationer:
”Men se till så folk inte kastar in saker på planen då?” och ”nu kanske de som kastade tänker liiiiiiiiiiiiiiiiite längre nästa gång?” och sen orkar jag inte tänka mer på det. Och absolut inte blogga om det.
Men nu, på min lediga dag, så är det nog ändå dags för en blogg. För alla – utom möjligtvis Mjällby-spelare och fans – borde ultramegabautaflipprasar (även om det är sjukt jobbigt i 20 plusgrader).
Ponera:
Omgång 30. Djurgården möter Mjällby på Djurgårdens hemmaarena. Mjällby ligger på nedflyttningsplats, Djurgården ligger på kvalplats. Det som skiljer lagen åt till Djurgårdens fördel är tre poäng och sju plusmål. Vad göra? Jo, om du vill vara helt hundra på att Djurgården inte blir direktnedflyttade utan istället får kvala, ös in massor av saker på planen, gärna så nära Mjällby-spelarna som möjligt. Träffar du är det bingo och jackpot på samma gång.
Dock: Solklart beslut av Besvärsnämnden. Disciplinnämnden cyklade i nattmössan och med rådande regelverk så finns det inga tveksamheter kring att Mjällby ska tilldömas en 3-0-seger.
Däremot är förstås regelverket skrivet av några som även de cyklade i nattmössan.
Hur ska man göra istället då? För att Mjällby ska slippa kostnad för bussresa eller – aningen klurigare – vara i JUST PRECIS EXAKT samma form och flow som de var just efter att Robin Strömberg gjort 1-0 för drygt en månad sedan. Eller bara hur man ska gå till väga för att få spela fotboll utan att folk – ständigt detta folk – kastar in saker på planen?
Ja, inte fan vet jag, men det finns en och annan person som har en och annan krona i lön för att komma fram till det.
****
Jag kan verkligen inte förstå hur journalistkollegor kan sitta och jubla över det här beslutet på sociala medier, det är ju så man skäms. Djurgården-Mjällby avgjordes vid skrivbordet. Det har en hel del matcher i bland annat Italien också gjort, även om det har varit lite mer under skrivbordet. Det ser jag ingen som jublar över.
Efter Djurgårdens kaos – nu måste fotbollssverige kraftfullt stå bakom
Personal i Malmö har utsatts, AIK, Hammarby, Göteborg likaså. Och nu Djurgården. Igen. Och igen. Och igen.
Ändå står inte klubbarna upp tillsammans. Var och en klargör de hur sorgligt det som inträffar är, och var och en vidtar de vissa åtgärder.
Och så händer inte så mycket mer. Man beklagar sorgen och så släpps det – den utsatta klubben får klara sig själv.
Jag saknat och har saknat under så många år i den här typen av problematik gemensamma större aktioner, manifestationer där man ser varandra, står bakom varandra.
Därför att jag tror att det här är den enda vägen att komma till rätta med problemet att ena alla goda krafter, allt från supporterled genom klubbar och spelare samhället, rättsväsende – allt.
Här handlar det om att direkt slå ned saker och ting när incidenter inträffar.
Ralf Edström pratade tidigare här idag på FotbollDirekt om civilkurage och det är något alla skulle behöva mer utav – men för att få se ett civilkurage växa i större utsträckning behöver klubbarna få hjälp av en tydligare, starkare lagstiftning.
Precis som den i England, där en tuffare lagstiftning hjälpt klubbarna i det tidigare värsta, värsta av huliganländer komma till rätta med problemen.
Allsvenska klubbar – min uppmaning är att agera tillsammans, vi behöver varandra. Agera på bred front för att jag tror att vi mer än någonsin behöver varandra. Det räcker inte med att enbart titta till sin egen verksamhet, det gäller att vi alla höjer blicken och det gäller också oss i media.
Men hur kan de hjälpa varandra? Och kan de hjälpa varandra? Och är det värt det?
Jag lyfte luren till några av höjdarna inom svensk fotboll som haft liknande problem med det Djurgården har utsatts för. Per Nilsson, VD i Malmö FF och Kent Hertzell, ordförande i Hammarby svarade.
”Kunde vi göra något för att hjälpa varandra för en bättre framtid så skulle vi göra det. Men jag har inte sett något som gått åt det hållet.” säger Malmö FF:s VD Per Nilsson och fortsätter:
”Jag kan egentligen inte förklara varför vi inte gjort något gemensamt. Grundproblemet är att varje incident lever sitt eget liv är och det är svårt att behandla dessa på något generellt sätt. Vi har inte hittat formen för hur vi ska kunna stötta varandra”.
Och slutligen:
”Rent generellt är det svårt att fånga upp alla genom åtgärder mot ‘massan’. ”
Hammarbys ordförande Kent Hertzell:
”Som Tommy Jacobsson många gånger sa: ‘Man måste komma åt individerna, den lilla gruppen förstör för den stora massan’. Men hur man kommer åt dessa, i detta fall, tre individer är 10 000-kronorsfrågan.
Hertzell hade också funderingar om att klubbarna kan samarbeta på ett tydligare sätt.
”Jag tror det kan göras bättre, vi pratar om ett fåtal i Dif-fallet, tre stycken. Där tror jag att alla vi klubbar vill bli av med den där klicken som förstör för fotbollen. Där kan man säkert manifestera på ett bättre sätt. Det kan var Sef:s uppgift att arrangera någonting.”
Återigen påpekades förstås att politikerna måste ta sitt ansvar, vilket Hertzell självklart har rätt i.
”Politikerna är jätteflata. En del av de här bitarna behöver en tydlig och bättre lagstiftning där mer resurser finns för att ta hand om detta. Precis som Björn Eriksson skrivit i sin rapport så händer det alldeles för lite på den fronten. Man måste kunna begära mycket mer från politikers håll”.
Som det är nu tycker jag att det mest känns som att några försvinner från Djurgården, klubben börjar om lite från noll och det kommer hända igen förr eller senare. Något måste till. Hur det ska till har jag ingen lösning på, men klubbarna måste ha tillräckligt stora organisationer och möjlighet till all den uppbackning som behövs om detta ska förhindras i framtiden.
****
Djurgården, gör med MP som ishockeyn med Challe
För det kanske är just den vägen även fotbollen är på väg att vandra. Inför året: optimism, nya fräscha vindar, ett par vettiga värvningar och så… pladask.
Förutom att plocka in NHL-svenskar på löpande band så tvingades Challe Berglund avgå från sin tränarroll och klev istället upp till att bara vara sportchef.
Jag tycker att Magnus Pehrsson bör fundera på att göra samma sak. Draget med Challe blev rätt. Frågan är om Pehrsson är bäst lämpad som tränare? Kanske ska han ha ett övergripande ansvar likt Challe Bergund – även om det egentligen enbart är hans spelare som kan svara på det.
Det finns knappt utrymme för någon annan att kommunicera utåt och bara en sådan sak som att i längden hinna, och orka, med det, är det ens hållbart?
Dessa herrar är tätt sammansvetsade. Jacobson, Putte och Pehrsson. Dif-ordföranden krävde när han tog jobbet: ”Okej, men jag gör det inte utan Putte Carlsson”.
Jag tror, jag får känslan av, att han är bättre i en övergripande roll än i en tränarroll.
Hur han är som coach kan som sagt egentligen bara spelarna svara på men personligen känner jag att han är mer av en ledare på ett högre plan än i ett omklädningsrum.
LISTAN – Spelare som man vill äta upp
AIK vinner på övertid av övertiden. Djurgården förlorar väntat mot ett Elfsborg som äntligen fick vinna. Anders Svensson var missnöjd med spelet och Andreas Alm och Pelle Olsson tjabbade.
Ja, ni hör ju, inget att reflektera något extra över. Låt oss istället gå igenom en lista som vi filade ihop i senaste avsnittet av PTOF.
Det handlar om vilka allsvenska spelare som man hellre skulle ta en tugga av än Chelseas Branislav Ivanovic. Tack till Adam Kalin för flera starka bidrag.
Mattias a’la Lindström
Martin Matumba
Kwame Amponsah Piri Piri
Dominic Kötto
Joel Frallansson
Björn Anklever
Ibrahim Morot
Per Frickadell
Amadou Jawok
Mattias Färsmyr
Ärtan Fejzullahu
Utom tävlan:
Daniel Majstorovic.
Och som Daniel Ehlersson konstaterade:
Synd att Kebab Ceesay inte är kvar i Djurgården.
****
Jag har som ni förstår inte tid att lägga mer än de cirka tre timmarna det tog att sammanställa detta, på ett blogginlägg. Så fyll gärna på med era bidrag till listan här nedan.
Är fokuset och självkritiken tillräcklig i AIK?
Sedan AIK torskade mot Malmö i går så har det varit ett jävla liv på de flesta fotbollssajter+sociala medier om hur rånade AIK blev.
Så vafan, jag tar det ett race jag med, dock med mindre rånvinkel-känsla.
För det första: Jag tycker det är för jävligt att domartabbar ska avgöra matcher. Krävs det ”offside-kamera” och målkamera för att ta rätt beslut så inför det.
Att alla förutom de personerna som dömer matchen har tillgång till all teknik i världen för att se om de personerna som dömer matchen gör rätt eller inte… ja, det behövs väl knappast någon argumentation.
Spelavbrott då och då må så vara, det är värt det om det gör så att felbeslut som detta eller varför inte detta (alla AIK-fans, var protesterade ni då?) kan suddas ut.
Men, hur hanterar AIK:s tränare Andreas Alm och Nebosja Novakovic situationen?
Jo, genom att vara rasande på domar-teamet.
Jag förstår om supportrar är det, eller om spelare är det, men tränarna, de som ska leda gruppen med fokus på spelet… Vad skickar det för signaler?
****
Andreas Alm sa följande:
”Hade vi fått det målet hade Malmö åkt härifrån med noll poäng, det kan jag lova dig”.
Hur kan Alm lova det? Vem säger att ett AIK, som underpresterat det grövsta mot tippade bottenlag som Syrianska och Åtvidaberg, inte hade fått stora darren och släppt in en eller två bollar när allsvenskans bästa offensiv utan någonting och förlora bara hade släppt handbromsen och öst framåt i hopp om att få med sig en kvittering?
Och hur kan Alm på det sättet helt och hållet skylla poängförlusten på domaren, istället för att inte flytta fokus till vad hans lag inte gjorde tillräckligt bra?
****
Spola tillbaka bandet till i fredags, Brommapojkarna-Norrköping på Grimsta. Andreas Haddad har gjort matchens enda mål efter att Mauricio Albornoz varit solklart offside innan han vrickade fram bollen till Haddad.
Efter matchen snackade Facebook-Janne i C More.
”Vi ska ju inte förlora den här matchen, aldrig i helvete.”
”Att vi inte gör mål är nästintill otroligt på de lägena vi har. Det är klart att vi ska göra mål. Där hade jag gjort mål. Och gör man inte det och motståndaren gör ett så förlorar man ju matchen.”
Inte ett ord om att matchens enda mål var ett solklart offside-mål för motståndarna och inga löften om att ”om inte om fanns så hade vi vunnit”.
Varför gjorde då inte Andreas Alm det kan man undra? Av den enkla anledningen att AIK hade inte hade i närheten av så heta chanser som Norrköping hade. ”Peking” hade två öppna mål från ett par meter och två helt rena frilägen.
AIK skapade inte tillräckligt bra chanser för att kunna säga ”det är för jävla dåligt att vi inte gör mål på alla jättelägen vi har”.
När jag läser synpunkter från spelare, tränare och supportrar kring AIK så verkar det som om det var Barcelona mot ”i-princip-vilket-lag-som-helst-förutom-Real-i-La-Liga” som spelade i går. Det var inte så att AIK radade upp massvis med öppna lägen, hade dussinet ramträffar och ett tryck så överjävligt att MFF-försvaret knappt visste ut eller in.
Visst, AIK hade tryck, men MFF försvarade sig bra och hade någorlunda koll på läget.
****
Är det då värre när AIK får ett felaktigt domslut mot sig än när till exempel Norrköping får det? Nej, förstås inte.
Kan man då ifrågasätta var fokuset och självrannsakan hos AIK-teamet är? Kanske.
Nu tror jag förstås att Alm & co inser att AIK har problem och surret efteråt kan mycket väl vara Sur Alex Ferguson-snack alternativt att han är enormt pressad och att allt då bubblade över. Jag hoppas i alla fall det.
För jag skulle nog oroa mig mer för att AIK bara har två poäng efter fyra omgångar, trots bara ett stort domarmisstag, än vad jag skulle vara frustrerad över misstaget i sig.
****
Statistiken från de båda matcherna. Och statistik ljuger, som ni vet, aldrig.
AIK-Malmö 0-1
Brommapojkarna-Norrköping 1-0
Mini-ödesmatch för AIK
Det var någon som sa att AIK har en mini-kris. I sådana fall så är det en mini-ödesmatch ikväll. Detta mot ett extremt skadedrabbat Malmö FF. Johan Dahlin, Alex Blomqvist, Erik Johansson och Ivo Pekalski är skadade medan Matias Concha och Pontus Jansson är med i truppen men också tveksamma till spel.
Detta ökar förstås pressen på AIK, och gör laget till lite mer favoriter än vad de redan – bör – ha varit.
Bra? Dåligt? Svårt att sia om.
Men AIK hade all press mot Syrianska, misslyckades där, fick sen ett UG-reportage i ansiktet och som VD Thomas Edselius beskrev det när vi talades vid: ”Vi måste ur den här torktumlaren”.
Mot Åtvid sjönk AIK ännu djupare in i torktumlaren (hur djupa nu torktumlare kan vara) och nu ska man reda ut, reparera och börja vandringen uppåt genom att slå en av guldkonkurrenterna i den andra Friends-matchen.
Mer press på många plan med andra ord. Mindre press utifrån att ett kryss mot Malmö ändå inte är ett bedrövligt resultat. Men eftersom att man slarvat bort fem av sex poäng mot Syrianska och Åtvid så är överseendet med poängtapp – oavsett motstånd – knappast speciellt stort.
Det känns som att AIK som organisation och lag sitter i just den där torktumlaren, med ett stort, tungt lock som bommat igen. Spelarna måste flytta på det där locket, och helst också kravla sig ur. Bara att få in lite luft skulle förmodligen hjälpa mycket. Tveksamt om en poäng mot MFF är lite luft, men jag tror det.
Förlust däremot kan innebära både en och tre hänglås på det där locket.
