Vad sparkningen av Ole Gunnar Solskjaer kan lära oss om Sir Alex Fergusons tränargärning.

Vad utmärker de allra främsta tränarna? De flesta skulle säga titlarna. En del skulle kanske slå till med antalet producerade spelare. Någon skulle kanske peka på det moderna uttrycket track reckord. En aspekt som ofta glöms bort i sammanhanget är antalet adepter. Det är naturligtvis svårt att definiera vem som influerats av vem, utan det är i mångt och mycket ett hopkok. Men i många fall går det ändå att se en röd och tydlig tråd.

José Mourinhos Porto-pojkar har t.ex. börjat ta steget ut i tränarvärlden (Maniche, Costinha från 2004-vinnarna). Hans första Chelsea-stab har också hunnit bli etablerade namn (Villas-Boas, Clarke, Rodgers). Bielsa har sina Sampaolis/Berizzos och Cruijff/van Gaal sina de Boers/Guardiolas.

Sir Alex Ferguson är inget undantag i sammanhanget. Snarare tvärtom. När det spekulerades kring hans ersättare var det länge på tapeten med en gammal adept. Men när han väl fick sparken föll valet som bekant på David Moyes. Delvis för att Moyes var bästa kandidaten, delvis för att ingen av hans forna adepter var mogen vid den tidpunkten.

Efter fina resultat i Molde och en uppenbar Old Trafford-längtan sågs Ole Gunnar Solskjaer länge som en het kandidat. Så lär det inte bli. Förra veckan fick han lämna sin post som tränare för Cardiff. Det ryktades om en schism med ägaren Vincent Tan men beslutet var ett resultat av att han helt enkelt presterade för dåligt.

Solskjaer bekräftar en dyster trend för Ferguson-adepterna. Det är få som lyckas nå upp till deras förmodade potential. Stora tränare föder tränare. Så varför har Sir Alex Fergusons adepter så förtvivlat svårt att hävda sig utan skotten vid sin sida?

De bedrövliga och varken-mer-eller-mindre-skaran: Paul Ince i Blackburn och Roy Keane i Sunderland är de två kanske sämsta alternativen. Båda hade varit lagkaptener under sin spelarkarriär och kändes naturlig i en tränarroll. Vid tränarbänken blev det en kraschlandning.

Steve McClaren trippelackompanjerade Ferguson 1999 och har även suttit bredvid Svennis i landslaget. Han har gjort bra resultat i Holland, godkända i Tyskland och hyggliga i Premier League. Varken mer eller mindre. Hans egna landslagsgärning avspeglar nödvändigtvis inte hans tränargärning.

Bryan Robson och Gordon Strachan har likt McClaren gjort hyggliga Premier League-resultat. Varken mer, varken mindre.

Undantagen som tänjer på regeln: Steve Bruce och Mark Hughes är de två Ferguson-adepter som idag tränar i Premier League. Mark Hughes var fram till Stoke-tiden befogat ifrågasatt men har lyckats visa att han är en kompetent tränare. Steve Bruce likaså. Hans innovativa fembackslinje bekräftade även att han inte är old school som man ibland får känslan av. Utan att förringa deras trängargärning; De är kompetenta, men egentligen inte så mycket mer än så. Ett indirekt mantra för Sir Alex Fergusons adepter.

Assistenterna: Det var inte bara spelare som Ferguson inspirerade. Även på tränarbänken föddes ett intresse. Ferguson berättade i sin självbiografi om vikten av att hitta en assisterande tränare som fungerar. Carlos Queiroz är det kanske främsta alternativet. Den taktiskt innovative och skicklige mozambique-portugisen, gav United ett helt annat Europa-spel (4-6-0-ish vilket gav guld 2008). Även om Queiroz nu gör ett bra jobb i Iran så får hans huvudtränarkarriär ses som ett misslyckande (Real Madrid, Portugal). René Meulensteen är ett annat namn. Träningshyllad och allmänt superspännande som assisterande. Som huvudtränare inget vidare i kaotiskt Bröndby och rörigt Fulham.

Parantesen: Han spenderade bara två år i United så etiketten ”Ferguson-adept” känns aningen tveksam. Annars är Laurent Blanc det namn som trots sin ringa tränarålder tagit sig längst. Bordeaux, franska landslaget och PSG är tunga meriter.

Roy Keane-koden: Det är givetvis svårt att bedöma en assisterande tränares prestationer. Men baserat på citat och resultat, verkar Keane ha kommit in bra i Aston Villa. Den taktiskt skicklige Paul Lambert, som raderade bort Zinedine Zidane från Champions League-finalen 1997, kompletteras perfekt av Keanes naturliga auktoritet, karisma och pondus. Det som inför säsongen kändes som en enda lång väntan på att Keane skulle få huvudansvar har utvecklat sig till en duo som känns genuint spännande.

Slutsats: Du lever som du lär. Och där lär som du lever. Att Fergusons adepter har svårt att blomstra behöver nödvändigtvis inte ses som ett nederlag för skotten. Det bekräftar snarare hans status som motivator snarare än taktiker. Ferguson byggde LAG och dynastier där hans kontraster satte system. Det säger också en hel del om den brittiska fotbollen kontra övriga Europas. Ferguson var förstås en duktig taktiker, men i en historisk jämförelse finns både bättre och viktigare. Sir Alex lade stor vikt vid sin assisterande. Delvis för att kompletteras taktiskt, delvis för att kunna få ut ett mer dynamiskt ledarskap.

Den holländska parallellen är intressant. Johan Cruijff och Louis van Gaals tränargärning har inspirerat fler än de flesta. Detta främst när det kommer till det taktiska. Världens två kanske bästa tränare, José Mourinho och Pep Guardiola, är direkt och indirekt fostrade i den holländska skolan. En holländsk skola med mer fokus på taktik än motivation och mentalitet.

Ferguson föder inte huvudtränare likt holländarna. Men han producerar en rad assisterande-kompatibla namn. Brian Kidd har något i smyg nästlat sig kvar på Citys tränarbänk genom både Mancini och Pellegrini och i Aston Villa gör Roy Keane spännande resultat.

Ryan Giggs må vara ett extremt undantag som bryter både en och annan regel. Men när Louis van Gaal en dag ska avgå som United-manager kan det vara läge att titta längre än till den naturliga Giggs-lösningen. Kanske sitter han väldigt bra redan som assisterande tränare.