Att titta på fotboll är ett utomordentligt nöje. Man ser spelarna springa omkring på planen, man hör managerns korta analys efteråt, och situationer diskuteras fram och tillbaka antingen med kompisar, på nätet eller så lyssnar man bara till tv-studion. Det är briljant underhållning.

Det är i sanning spelarna på planen som spelar själva spelet, och det är resultatet av deras och indirekt deras tränares insats som bestämmer var de slutar i tabellen. Utöver detta finns det dock en värld bakom kulisserna som är intressant att titta närmare på för att få ännu större förståelse för effekterna av det som händer på planen.

Ur denna ledningssynpunkt finns det för tillfället två klubbar i Premier League som är mer intressanta och mer aktuella än några andra: West Bromwich Albion och West Ham United.

Ena klubben ligger tre poäng från nedflyttningsplats, och den andra ligger fyra poäng från Champions League-kval. Vad de båda har gemensamt är dock vindar i korridorerna som kanske inte kommer blåsa upp dörrar under våren, men förmodligen inom ett eller ett par års tid.

Med reservation för att det är omöjligt för oss att veta exakt vad som händer bakom stängda styrelsedörrar i Premier League-klubbar, så är det ändå värt att göra ett försök att tolka de uppgifter som trots allt cirkulerar där ute.

West Bromwich
Vi kan börja idag med West Bromwich, detta område som jag i höstas utropade till det vattenhål där engelsk fotbolls framtid hämtar sin näring. WBA var en av de första klubbarna i landet, kanske till och med den första, som införde det sportchefssystem som bland annat är så vanligt i Italien.

Istället för att en manager och hans förtrogne värvningsansvarige styrde och ställde i vilken klubb de än kom till lyfte West Bromwich upp en del av makten högre upp i hierarkin.

Dan Ashworth, idag teknisk direktör med övergripande ansvar för det mesta på engelska fotbollsförbundet, blev år 2007 utsedd till sportchef i klubben. Han bestämde vilka tränare som skulle tas in och i stor utsträckning vilka spelare som skulle värvas. Utöver detta var han bland annat ansvarig för att klubbens ungdomsakademi kraftigt höjde sin standard. Det var med andra ord ett allomfattande jobb.

ashworth clarke
Dan Ashworth och Steve Clarke, 2012.

Ashworth lämnade klubben till 50% 2012 och helt och hållet ett år senare för sin nya roll på FA, som då dock främst innefattade utvecklandet av en framtidsvision för engelsk fotboll. Sedan dess har det rått smärre kaos i WBA.

Richard Garlick rekryterades inifrån för att ersätta Ashworth, men fick ta ett steg tillbaka efter en misslyckad säsong 13/14, där den under sommaren anställda värvningsanalytikern Dave McDonough till synes tog sig alldeles för stora friheter inom klubben. Det var bland annat han som låg bakom anställningen av Pepe Mel som huvudtränare. McDonough avgick för knappt ett år sedan. ”Fotbollsmannen” Terry Burton anställdes istället sommaren 2014 och har haft ett svårt jobb med att sätta ihop en slagkraftig organisation.

Poängen med en sportchef är att en klubb ska kunna överleva en tappad/sparkad tränare då den övergripande filosofin ska vara densamma oavsett vem som bär ut konerna och västarna till träningsplanen. Southamptons Les Reed har gjort ett fantastiskt jobb med att styra upp organisationen där efter att klubbens förre ordförande Nicola Cortese sa upp sig för ett år sedan. Man har vetat exakt vilken typ av tränare man ska ta in och vilka spelare man vill värva. (Ingen klubb i PL värvar en spelare utan att klubbens tränare ger sitt OK, men i vissa klubbar har tränaren mindre makt över vilka spelare man håller koll på).

WBA:s problem blir jobbigt uppenbart när man tittar på vilken tränare man nyss tog in efter att ha sparkat Alan Irvine efter bara sju månader på jobbet: Tony Pulis. Inget ont om Pulis, han kommer att hålla kvar klubben i PL – men var är kontinuiteten? Vem gjorde valet och skötte anställningen?

Irvine var en tränare med förvisso ganska defensiv inställning, men som gillade spelskickliga mittfältare och att hålla bollen efter backen. Skillnaden mellan Irvine och Pulis är tydlig i samtliga jämförande uttalanden som WBA-spelarna kommer med nu:

— Attityden på träningarna är brutal, men jag älskar det. Jag tycker att det är fantastiskt. Jag skulle säga att han är på spelarna lite hårdare. Ingen kommer undan med någonting längre, beskriver målvakten Ben Forster det nya läget i laget.

Pulis spelstil bygger på hårt jobb, solid struktur och snabba och vassa kontringar. Men det är inte bara på planen som hans intåg i klubben ändrar saker och ting. Under sista året i Stoke City fasades Pulis ut med hjälp av att klubben bland annat skapade en ny position för en sportchef, eller kanske mer ”värvningsansvarig”, något man haft stor nytta av sedan dess. Dessutom avgick den gode Tony från Crystal Palace i somras eftersom han inte kunde acceptera klubbens transferbegränsningar.

Om Pulis ställt krav på ägaren Jeremy Peace att få en gammal klassisk manager-roll i klubben snarare än det ”head coach”-uppdrag han nu beskrivs inneha är oklart.

Själva valet av Pulis skulle dock bli vettigt om man antog att det var Peace som ville ha honom, att Peace tröttnat på den ohållbara mängden tränare, sportchefer och spelare som klubben omsatt under de tre senaste åren, och istället vill gå tillbaka till en mer managerviktad tillvaro. Det som händer i WBA får i alla fall mig att fundera.

Klart är däremot att Pulis redan fått till förändringar som bland annat nekades Pepe Mel och tidigare kandidaten Tim Sherwood, nämligen: tydliga ändringar i hjälptränarstaben. Keith Downing (assisterande tränare), Dean Kiely (målvaktstränare) och Rob Kelly (också assisterande tränare), som plockades in av Irvine, har alla fått lämna klubben. Detta för att hittills bereda plats åt Pulis gamle vapendragare Dave Kemp.

Dessutom har man nyligen gjort sig av med två av klubbens långvariga scouter: Stuart White (huvudscout) och Tony Spearing (Europa-scout). Spearing-sparkningen är den mest intressanta, för WBA har nu gjort sig av med en tydlig Dan Ashworth-pjäs som fortfarande fanns kvar i klubben. Spearing anställdes av Ashworth 2009 och har i högsta grad varit delaktig i flera av de fynd som WBA gjort på Europas bakgårdar under de senaste fem sex åren.

Till skillnad från Downing, Kiely och Kellys avsked är dock scoutingrenoveringen inte utförd av Pulis utan har varit aktuell sedan februari förra året. Birmingham Mail skrev 25 februari 2014 att ”West Bromwich Albion [is] set for shock shake-up”, men det enda som hände då var att den redan nämnde McDonough lämnade tre dagar senare.

White och Spearing nämndes dock vid namn i den här vevan, och att det är de som får lämna nu får en att undra. Det är Burton och Day som är ansvariga för scoutingverksamheten nu, så vem ville ha bort dem i februari för ett år sedan, samt har mandat att kunna genomföra det nu? Oavsett om det är pappersskyfflaren Richard Garlick eller ägaren Jeremy Peace själv som ville ha till ändringen så blir det intressanta nu vilka man ersätter med.

Som sagt, Ashworth anställde scouter själv under sin tid som sportchef. Burton, antingen i lag med Day eller ej, borde rimligtvis anställa ersättarna. Om det däremot blir Pulis som får bestämma, då är det dags att börja fundera på riktigt. Är det slutet på sportchefseran i WBA, eller är det bara slutet för Terry Burton? Dan Ashworth ser i alla fall ut att vara oersättlig – men om det var något vi redan visste så var det väl det.

¤ ¤ ¤

West Ham tar vi om ett tag.

Källor: The Guardian, Birmingham Mail, Norwich Evening News, WBA:s hemsida