Efter 2-0 mot ett hopplöst Queens Park Rangers sitter West Ham på sjunde plats i tabellen. Samma poäng, tio, som Arsenal och Liverpool, en poäng efter Manchester United. En höjd man inte befunnit sig på sedan den absoluta starten på förra säsongen.

Serien är hittills exceptionellt jämn bakom suveräna Chelsea, något som känns väldigt spännande. Man ska inte dra för stora växlar av ligaläget nu, och kanske speciellt inte om det är väldigt jämnt.

Vad man däremot kan dra växlar av är West Ham Uniteds spelmässiga säsongsinledning.

Sam Allardyce gick in i säsongen efter att ha körts över av ledningen under sommaren. David:arna Gold och Sullivan, klubbens ägare, krävde en mer attraktiv fotboll där anfallsspelet skulle ges större utrymme – annars skulle Big Sam få lämna. Allardyce gick med på kraven, anpassade sig, tog in Teddy Sheringham som anfallscoach på deltid och plockade in ett kompani offensiva nyförvärv.

Efter 0-1 i hemmapremiären mot Spurs byttes även Allardicis patenterade 4-3-3-uppställning ut. Precis som både Manchester United, Liverpool och Leicester City har man efter de inledande omgångarna börjat laborera med en 4-4-2 av modellen diamantmittfält – eller 4-1-2-1-2 om ni så vill.

För West Ham innebar taktikändringen att man vred sin offensiva triangel från att peka uppåt till att peka nedåt. Detta, i kombination med de kvalitetshöjande värvningarna, har hjälpt Irons att kontrollera matcherna på ett bättre sätt.

Under säsongsinledningen har man:
* haft mer bollinnehav (46.4%) jämfört med de två tidigare Allardyce-säsongerna efter uppflyttningen till Premier League (42.6% och 43.7%);
* man har haft bättre passningsprocent (78.3%) än 13/14 och 12/13 (73.9% respektive 74.2%);
* och man har tagit i genomsnitt fler avslut (13.3 per match) än de två senaste åren (11.1, 12.9).

Fördelen med en diamantuppställning är att den attackerar det populära raka 4-4-2-försvaret (nästan alla lag organiserar sig så i defensiven) vid dess mest sårbara ytor. Dels utmanar man båda mittbackarna med varsin anfallare, dels får man ett klart numeriskt övertag som kan utnyttjas både framför och bakom motståndarnas innermittfält.

PRINT SCREEN west ham 433 41212
Hammers har en imponerande uppsjö av mittfältare som gör denna taktiska omvandling möjlig. Alex Song, Romain Amalfitano, Mark Noble, Kevin Nolan, Cheickhou Kouyate är alla tillräckligt spelskickliga och fysiskt kapabla, och sist men inte minst de två mest intressanta spelarna: Stewart Downing och Mauro Zarate.

Downings fina vänsterfot och vilja att alltid gå på mål har fungerat utmärkt i en mer central position. Mauro Zarate, den kontroversielle argentinaren, är en av de som hämtades in inför säsongen och har använt sin PL-rutin från tiden i Birmingham till att ”hit the ground running”, som engelsmännen säger. Zarate är lagets stora bolltransportör som likt en bandyspelare bara trampar igång och med flinka fötter transporterar upp bollen genom mittplanen.

West Ham har som sagt lärt sig att kontrollera matcherna på ett stabilare sätt, men man är fortfarande ett lag som förlitar sig på fasta situationer. Även om man var spelmässigt överlägsna QPR igår så kom båda målen från fasta situationer där man kunde lyfta upp sina starkaste huvudspelare och sätta press på motståndarna djupt in i deras straffområde.

Efter sju omgångar är man det lag som tagit näst flest andel av sina avslut innanför motståndarnas målområde, 12% – dubbelt så hög procentandel som medianlaget i Premier League. Sex av lagets tolv mål den här säsongen har tillkommit på fasta situationer, det är fler hörn- och frisparks-mål än något annat lag i ligan.

West Ham United v Queens Park Rangers - Premier League
Mannen som gjort de flesta av målen är inhämtade Ligue 2-anfallaren Diafra Sakho. En stor men förhållandevis teknisk senegales som gjorde 20 mål på 36 framträdanden i uppflyttade Metz förra säsongen. Under debutsäsongen i PL har det hittills blivit tre mål på fyra starter och ett inhopp, plus ett mål i Ligacupen. I Andy Carrolls frånvaro och Carlton Coles allmänna fotbollsbegränsning är det Sakho som nickat in de där lägena som West Ham fortfarande siktar på att skapa.

Big Sam verkar ha funnit ett sätt att kombinera en lite mer passningsinriktad fotboll med den procentfotboll han i grund och botten tror på. Att ägarna inte verkar ha fullt förtroende, och att majoriteten av fansen – bara 46.02% röstade för att ha kvar Allardyce i en rykande färsk undersökning – fortfarande aktivt vill ha bort honom är förstås problematiskt, men fingerspetsproffset Sam Allardyce lever och frodas i allra högsta grad.