Senaste nytt
Matchrapporter”Väldigt viktigt att Bahoui och Simovic stannade”
Svunnen är den tid då ”videojuggar” flögs in till Allsvenskan och överviktiga brassar blandade briljans med ogiltig frånvaro stup i kvarten. En tid som mycket väl kan tänkas vara anledningen till att vi i detta nu lider av det kanske svagaste landslaget på väldigt länge. Men har saker och ting faktiskt förändrats? Är vi verkligen tillbaka i det tidevarv då klubbar släpper fram egna produkter oftare än vad de värvar in talanger från fjärran? Där klubbarna hostar upp miljoner för spelare som verkligen inte är värda dem?
Vill man se den sida av myntet som talar för detta tycker jag Jakob Johansson är det bästa exemplet i dagens Allsvenskan. 22-åringen från Trollhättan värvades till IFK tillsammans med tränare Jonas Olsson 2007 och blev direkt rekordung debutant i landets högsta serie. Säsongen kröntes med SM-guld och sedan dess har det egentligen bara rullat på. Jakob Johansson har nämligen, trots otaliga värvningar till det blåvita mittfältet, hela tiden tagit nästa kliv i sin utveckling och är idag en av Allsvenskans absolut bästa spelare, med handen knackandes på det ”riktiga” A-landslaget. Pengarna som IFK Göteborg plöjt ner på Johansson under dessa år är, bredvid vad till exempel Nordin Gerzic kostat, en spottstyver och för slantarna har man minst sagt fått valuta.
Och vad bevisar detta? Att klubbar slutat värva in utländska spelare som på flera sätt står i vägen för unga, talangfulla svenska spelare? Nej, givetvis inte. Däremot upplever jag nu för tiden en betydligt mer adekvat inställning till hur en spelartrupp bör byggas. Finns samma kvalitet hos en spelare från de egna leden som hos någon inte alls lika utvecklingsbar 29-åring verkar numera nästan samtliga klubbar och tränare föredra den förstnämnda. Visst är det en tuff arbetssituation för de lite äldre spelarna, men samtidigt en helt naturlig utveckling om vi ser till verkligheten ute i Europa. Där finns inte de ekonomiska förutsättningarna på samma sätt längre och då blir unga, egenfostrade och billigare spelare det naturliga valet att satsa på.
Kikar vi dock på spelarna som ska tillföra trupperna spets skulle jag vilja påstå att det faktiskt värvas fler utländska spelare än någonsin, bara det att värvningarna idag är så otroligt mycket mer genomarbetade. Besluten är många gånger väldigt underbyggda och spelarna har haft klubbarnas ögon på sig i flera år. Teteh Bangura, May Mahlangu, Ibrahim Moro, Daniel Amartey eller Tokelo Rantie är ju inte några chanstransfers som tack och lov gått hem, det är frukten av ett hårt och gediget scoutingarbete och vem skulle kunna peka på Jesper Jansson och säga att de borde satsat på en hemvävd talang i stället för att ha satsat på May Mahlangu?
Naturligtvis ska även svenska klubbar kunna spetsa sina lag med importer utan att behöva utstå kritik från dem som vill se elva egenproducerade spelare på planen. Men samtidigt synen på en bättre balans i trupperna har börjat rota sig har klubbarna också getts bättre förutsättningar för att bygga utifrån denna modell, de unga och lovande killarna väljer nämligen inte i lika hög utsträckning att ”sticka” längre.
Jag har varit inne på det här förut, men spelaröden som Sebastian Eriksson, Andreas Landgren, Magnus Eriksson, Rasmus Jönsson och Michael Almebäck är kanske i slutändan någonting väldigt positivt för svensk fotboll i allmänhet och för Allsvenskan i synnerhet. Jag upplever det inte lika hetsigt att ta sig ut i Europa från unga och lovande spelare längre. Ola Danhard, sportchef i BP, hade garanterat en ringlande kö av utländska intressenter utanför Grimsta IP efter Nabil Bahouis fjolår. Men han valde att stanna i Stockholm och ta nästa kliv i AIK. Robin Simovic kunde säkerligen ha gått till vilken mittenklubb som helst i Europa, men valde även han att stanna kvar i Sverige och i stället skriva på för Helsingborg.
Och det är den här skillnaden mot förr som jag tror kommer leda till den tydligaste förändringen i utvecklingen av våra svenska, unga talanger. För kan vi få dessa att stanna kvar på hemmaplan i åtminstone tre, fyra kanske fem år längre än mot hur det varit innan, då tror jag de utländska importerna bara är till godo för dem, för svenska klubbar och i längre utsträckning också svensk fotboll.
