Publicerat 31 oktober, 2012

Blåvitts guldanspråk smått komiska men…

När nu endast en och en halv omgång återstår av årets Allsvenskan faller det sig naturligt att en del lag inte har så mycket att spela för. Visst går det alltid att tala om heder och ära, men för vissa lag som sedan länge både säkrat sina kontrakt och försummat chansen till en topplacering, är dessa sista matcher ibland bara plågsamma. Man vill vända blad och lägga ett år som inte blev som man tänkt sig till handlingarna. Två lag som kanske bäst personifierar denna kategori är Helsingborgs IF och IFK Göteborg som möttes i går kväll i en match som slutade 2-0 till skåningarna.

I början på april tror jag det var hugget som stucket mellan Helsingborg- och Göteborgsupportrar i frågan om vilka som var mest förväntansfulla inför årets säsong, båda lägren var nämligen fullkomligt sprängfyllda med tillförsikt, optimism och självförtroende. I Helsingborg såg jag för första gången på väldigt länge en chans till att ett svenskt lag på allvar faktiskt skulle kunna bedriva ett tvåfrontskrig i både det inhemska seriespelet men också ute i Europa och i IFK Göteborg såg jag en ambition som slog det mesta under det senaste decenniet.

Om vi börjar med HIF så visade det sig tillslut övermäktigt med två strider som båda kräver fullt fokus. Den höga och väldigt beklagligt tajmade spelar- och ledaromsättningen var naturligtvis inte till någon hjälp, men jag tror det var den uteblivna Champions League-platsen i faktisk sak som betydligt tidigare än planerat stack nålen i lagets säsongsballong. Visst har de fått in spännande ersättare till exempelvis Alfred Finnbogason i Nikola Djurdjic, visst har Pär Hansson skrivit på ett nytt kontrakt och visst blev det ändå ett Europa-gruppspel, men… men säsongen blev ju inte så bra som det var tänkt att den skulle bli!

Att platsen i Europa League inte alls blivit något ”äventyr” i stil med AIK:s dito har märkts på publiksiffrorna i de två hemmamatcher som hittills spelats. De vittnar om en besvikelse över den uteblivna Champions League-platsen, men kanske hade de varit aningen bättre ifall laget i alla fall slagits om ännu ett guld i Allsvenskan? Nu har Europaspelet kostat alldeles för mycket tid, kraft och frustration över uteblivna resultat att det inhemska seriespelet blivit direkt lidande. Inte så att resultaten har varit dåliga – HIF har faktiskt 3-3-0 på de sex senaste – men det har även bland spelarna utsöndrats en besvikelse över att säsongen inte blev vad den skulle ha blivit. Känslan kring HIF:s senaste tid i Allsvenskan har varit att ”det kvittat” och att de velat lägga fullt fokus på Europa League-matcherna för att sedan knyta näven i fickan och komma tillbaka starkare än någonsin tidigare.

Men om jag tycker Helsingborgs säsong känns avslagen och pyspunkig, vad ska man då säga om IFK Göteborgs? Här snackar vi månader sedan ledare, spelare och supportar började längta efter nästa säsong, det är jag övertygad om. Det var nämligen aldrig speciellt troligt att IFK skulle få problem med att rädda kontraktet, men de realistiska anspråken på guldpytt tystades samtidigt extremt tidigt in på säsongen.

Vad gick då fel? Tja, i mina ögon så var det inte satsningen i sig som det var fel på, den tycker jag fortfarande känns ypperligt spännande och otroligt efterlängtad i Sverige, utan snarare vilka spelare det satsades på. Att man i runda slängar hostade upp 20 miljoner (?) på spelare ska givetvis skapa förväntningar, smeknamn likt Real Göteborg och en rad guldtips från landets expertis, men jag ställer mig fortfarande frågande till att så få höjde rösten kring vilka det egentligen var som köptes in.

Nordin Gerzic. Kjetil Waehler. John Alvbåge. Daniel Sobralense. Pontus Farnerud. Emil Salomonsson.

Är det spelare som ett övre mittenlag ska kryddas med för att direkt bli en solklar guldkandidat? Knappast i mina ögon.

Nu är det självklart jävligt lätt för mig att säga såhär när 28 omgångar är spelade och säsongen snart är slut, men jag tror fler än jag själva tidigt under året började tvivla på om det här misslyckandet enbart handlade om underprestation.

Jag har under året sett ett IFK Göteborg som många gånger lidit av sin brist på kontinuitet, i synnerhet under seriens första halva, men att spelarna omgång efter omgång verkligen inte ska ha kommit upp i sin normala, individuella standard? Nja, det skulle möjligtvis vara Tobias Hysén då. Spelarna jag ovan nämnde är inte spelare som är så pass bra att du utan vidare köper ihop dem och direkt har ett självspelande piano, så enkelt är det bara.

IFK Göteborgs guldanspråk ter sig idag smått komiska, men här vill jag höja ett varningens finger. Jag tror att en bibehållen organisation, en rejäl dos självrannsakan och en välbehövlig revanschlusta kan göra under med det här laget, det tror jag verkligen, men att några sådana tendenser kommer bli synliga innan denna säsong är slut ser jag som föga troligt. Båda de inblandade lagen i gårdagens match tror jag egentligen bara längtar efter semester, lite tid att ladda om och sedan, när dag ett på säsongen 2013 inleds, förvandla den här inneboende frustrationen till något riktigt, riktigt bra.

Gusten Dahlin
  • Swedie

    Emil Salomonsson.

  • EP

    Det enda rätta är att kicka Stahre & Mild!

  • http://twitter.com/patricwestberg Patric Westberg

    Om man har sett eller läst om IFKs matcher denna säsong och tittar på lite statistik från dessa är det ganska tydligt att det varken är målvaktsspelet, försvaret eller skapandet av målchanser som gör att IFK Göteborg inte är ett topplag i år. Även om man som blåvit supporter jämrat sig över samtliga dessa aspekter är det ändå solklart att skillnaden mellan IFK anno 2012 och IFK, säg, 2009 är effektiviteten. Det är inte nyförvärven som har varit dåliga, även om de inte blixtrat till lika mycket som många trodde att de skulle, utan snarare så att det är flera av de redan existerande spelarna som underpresterat. Det finns två personer som jag vill lyfta fram här, och den ena är den som du tycker nått upp till sin ”normala, individuella standard”, Tobias Hysén. Den andra är Robin Söder. Hysén springer till exempel offside näst mest i Allsvenskan den här säsongen. Bara Majeed har gjort det fler gånger. Skillnaden är att den senare har gjort 22 mål, Hysén 6, faktiskt på lika många skott. Att vi sedan haft Robin Söder och Hannes Stiller som enda alternativ varnar om en riktigt skral anfallsuppsättning. Sobralense är inte där för målen utan snarare för att skapa chanser åt andra. David Moberg Karlsson har inte fått spela hälften så mycket som han borde ha gjort med tanke på hur lovande det sett ut med honom på planen i jämförelse med de andra. Man kan även ifrågasätta beslutet att låna ut Pär Ericsson till Mjällby ännu en säsong. Om man inte såg behovet i vintras så tycker jag ju definitivt att man borde sett det nu, och inte lånat ut honom över nästa säsong också. Nu börjar jag bli långrandig. Kolla in mitt inlägg på BaraBen.com här: http://ifkgoteborg.blogspot.se/2012/09/effektivitet-och-malskytte.html så kan du se mer konkret vad jag försöker berätta. Tack för mig :)

  • Hornstull

    Ja och minst lika komiska som Solna boys hybrisdrömmar varenda jävla år trots att de så gott som aldrig har några spelare att prata om och än mindre några stjärnor.

  • guest

    det var väl inte de själva som talade om guld ?? de talade om topp tre, om du inte visste det? Snacket om Real Blåvitt var/är en media-pryl helt o hållet – men du läser, hör o ser det du vill …