Mygga av de ”gamla hundarna”

De som tror att Bosse Hansson med sina rasistiska klassificeringar av människor är en utdöende art av det slag som mer är harmlösa stackars gubbar som ändå ingen bryr sig om än faktiska spegelbilder av vårt samhälle kan gärna krypa fram under sina stenar. Någonstans kan jag känna glädje över att hans ord faktiskt nådde fram, att debatten återigen fick nytt liv och att det ännu en gång blir så tydligt att rasismen inte stannade med Tintin utan att den verkligen är här och nu.

Hur det är i andra sporter har jag dålig koll på, men just inom fotbollen är rasistiska åsikter tragiskt nog vardagsmat. Jag har hört så mycket skit på planen genom mina år och då inte bara från trashtalkande motståndare utan från medspelare, från ledare, från läktaren, från föräldrar. Det är vidrigt.

Dagarna sedan i söndags har fullkomligt svämmat över med åsikter och reaktioner kring den gamle SVT-profilens hundraprocentigt rasistiska uttalanden. Nyanserad, vettig kritik har varvats med de mest idiotiska ståndpunkter jag hört talas om, men trots denna mediastorm och tyckarinferno överallt känns det verkligen inte som vi lärt oss någonting. Detta vittnar Tommy Engstrands insats i gårdagskvällens Aktuellt om på det mest beklämmande sättet och det är därför jag nu tar till orda.

Anna Hedenmo modererade debatten mellan Tommy Engstrand – också gammal legendarisk sportjournalist – och Sportbladets mest omhuldade fotbollsskribent Erik Niva. De tydliga rollerna var givna på förhand: Niva som den journalistiske riddaren från den yngre generationen och med örat mot gatan och Engstrand som den åldrade nostalgikern som dröjt sig kvar i en tid som – på många sätt tack och lov – flytt.

Tommy Engstrand öppnade med att beskriva det Sverige han en gång växte upp i. Han benämnde sig själv som ett ”småglin” som fått negerkyssar, negerbollar och ”nigger på skolgården” med bröstmjölken. Att det i sportreferat minsann hördes ”niggern Josefsson” och frågor om ”vilken nigger Ingemar Johansson skulle ta sig han härnäst”. Allt till tonerna av Evert Taubes pekoral om att ”negrer blev slagna till fördärvet”.

Det ”trumfades in” på ett sätt som Engstrand menar även legitimerade det. Så på synpunkten att ”Men det var ju då, det?” höll Engstrand med – men på sitt eget speciella sätt. För trots att tider förändras så har ju självfallet inte de här gamla stötarnas förlegade uttrycksvalörer gjort det. Det fattar väl alla? Engstrand menade att folk som lever efter dagens värderingar, normer och intelligens kanske tagit illa upp, men de måste ju förstå att ”Det gamla gardet”, som Bosse Hansson och han själv tillhör, inte menar något illa. De lever ju bara kvar i det gamla goda, fina Sverige där gemene mans uppfattning var att svartingar var ”ett folk som spelade på sina trummor när de blev glada”. Ni vet, den där gamla härliga tiden. Fast utan att mena något illa!

Polemiken som uppstod var direkt sorglig. Erik Niva försökte få Engstrand att förstå att det inte är upp till honom eller Bosse Hansson att bestämma vad folk ska känna sig kränkta eller nedvärderade av, men det var verkligen förgäves. Engstrand vägrade förstå det Niva sa om att man som läst, ”hört” eller ”sett” ansikte utåt i ett land faktiskt måste ta hänsyn till vad folket tycker, tänker, känner.
Engstrand hade stängt av. Det gick inte. Tonerna av Evert Taubes alster hade satt proppar i öronen på honom och bilden av hur han som litet småglin för en tioöring handlade bröstsocker i pappstrut av ”handlarn” hade gjort honom blind. Han harklade sig och märkbart förvånad fick han i stället ur sig att ”Det blir ett så fruktansvärt liv om något man inte tycker borde riva upp sådana där stormar.”

Det ska samtidigt sägas att Erik Niva verkligen höll en utomordentligt hög nivå och hans åsikter och värderingar är det som egentligen bör premieras. Niva visade prov på både stort mod och integritet när han öga mot öga sågade en förmodad ”förebild” och aktad kollega jäms med fotknölarna. Den enda kritik jag kanske kan rikta mot honom var att han lät Tommy Engstrand slippa undan för billigt, för det var verkligen öppet mål. Och med en sådan utmärkt retorik som Niva faktiskt besitter hade han kunnat ta chansen att verkligen ännu tydligare markera förakt gentemot Tommy Engstrand, Bosse Hansson och alla de andra som tror att det är okej att knalla runt och kalla folk svartingar. Nu lät Niva honom slippa de värsta kulorna i magasinet och nästan var det så att han i stället fick hjälpa den stackars skadeskjutna gamlingen att med sina haltande argument ens nå fram till något slags vettigt meningstillhåll.

Nej, det här med att ”det inte går att lära gamla hundar sitta” tycker jag är ren och skär bullshit. Kan man som 79- (Hansson) eller 73-åring (Engstrand) hänga med i merparten av skillnaderna mellan Sverige år 2012 och det här-finns-inga-svartingar-eller-gulingar-Sverige som de så uppenbart verkar sörja kan man också snappa upp att majoriteten i detta land numera motarbetar rasism och ser det som en självklarhet att inte göra skillnad på människor utifrån utseende eller sexuell läggning.
Och kan man nu inte det, ja, då ska man myggas av och det för gott.

Till sist:
Den där jävla Janne Gunnarsson har jag inte mycket till övers för heller.

Gusten Dahlin
gusten.dahlin@fotbolldirekt.se