Vad har egentligen hänt, Djurgården?

Sedan spelarna i Djurgården kom ut på Råsundas gräs för den andra halvleken i ovan nämnda derby har det vägvinnande spelet, från i synnerhet sensommaren, varit som bortblåst. För efter den helt okej genomförda första halvleken mot AIK var det en fullständig utskåpning i den andra. Detta var ändå bara småpotatis jämfört med vad Häcken utsatte DIF för en knapp vecka senare. På Stadion fick de blårandiga knappt låna bollen av ett bortalag som gjorde lite vad de ville under 90 minuter. Eländet fortsatte i Åtvidaberg för en vecka sedan där ÅFF tog en rättvis seger sett till hela matchen och i måndags kammade man återigen noll och ingenting hemma mot hålla-sig-borta-från-kvalstreckskonkurrenten Mjällby.

Brist på kvalitet? Nej.
Oflyt? Nej.
Griller i huvudet? Så det bara sjunger om det!

Djurgården hade inför derbyt inte förlorat en enda match sedan innan valborg (!). Att då åka på en stenhård uppercut är en smäll som kan landa rejält tungt, det vill jag lova er. Jag är nämligen av den åsikten att sådana typer av sviter som Djurgården lyckades bygga upp mellan slutet av april och mitten av september inte uteslutande är positiva. Givetvis är en vinst- och poängmaskin det alla lag strävar efter att bli, men det gäller att kunna ta enskilda förluster här och där på rätt sätt.

Det som nu skett ser jag därför som praktexemplet på vad som kan hända när en ballong spricker och man inser att det faktiskt går att förlora, att man inte är oövervinnlig. Jag vill inte slå på den allra största trumman här och hävda att ens världsbild raseras vid den ”första” förlusten, men när osäkerheten väl har knackat på kan det, om man inte tacklar denna förlust på rätt sätt, vara ganska svårt att inte låta den kliva in genom dörren.

En ond cirkel, det är vad det här handlar om helt enkelt. Jag menar, samma spelare finns på planen, samme tränare vid sidan av. Motståndet har definitivt inte varit tuffare än innan och några tunga skadeavbräck har laget klarat sig utan. Det är i skallarna det sitter, i stämningen, i tänket. Det gäller bara att hitta tillbaka till den känsla som genomsyrade laget för bara några veckor sedan, vinna en match och konservera detta. Då är jag övertygad om att Djurgården kan avsluta den här säsongen med både två och tre vinster till, men pass upp, det är trots allt ganska bråttom.

Vill nämligen det här sig riktigt illa kan det förnuftiga sökandet efter rätt stämning sluta i en desperat jakt på enbart poäng, helt utan en bra känsla i gruppen, i omklädningsrummet och på planen. Och de jakterna, ja… de brukar sällan sluta lyckligt. Om Sundsvall tar tre poäng mot Örebro på söndag samtidigt som Djurgården förlorar borta mot Kalmar är kvalstrecket verkligen farligt nära. Och sett till hur kroppsspråket och diskussionerna mellan spelarna i Djurgården sett ut under de senaste matcherna vill jag inte ens tänka på hur det lär låta mellan dem vid ett sådant läge.

En vinst, eller i alla fall en poäng, är således så oerhört mycket viktigare än bara ett skutt uppåt i tabellen. Det kan nämligen bli den lilla, lilla faktorn som gör att laget, snabbare än de själv förstår, hittar tillbaka till tänket och prestationerna som gjorde de till allsvenskans överlägset mest svårslagna lag.

För övrigt:

… tyckte jag väldigt många var snett ute i sina lovord gällande Elfsborgs påstådda ”topprestation” mot Örebro. Jag såg ett väldigt löpvilligt lag, men absolut inte något lag som visade mästarklass. Solida bakåt, uddlösa framåt.
… hoppas jag Wilton Figueiredo släpper sin bok imorgon, så jag får veta varför han helt plötsligt petades ur MFF:s trupp mot Syrianska.
… verkar allsvenskans Wigan, Gefle IF, göra det igen. 13 poäng av de senaste 18 möjliga och det börjar lukta ännu en säsong i högstadivisionen för min personlige favorit Pelle Olssons mannar.

Gusten Dahlin
gusten.dahlin@fotbolldirekt.se