Från träbenskrocket till fantastisk underhållning

På Nya Gamla Ullevi bjöds de dryga 13 000 personerna på läktaren en sällan skådad orgie i felpass under matchens första halvlek. Det regnade förvisso ganska ymnigt, men det ska absolut inte vara någon ursäkt för att vissa fullblodsproffs inte kan ta emot eller slå en passning på tio meter. Nivån på väldigt mycket av det som skedde på planen var under all kritik och många var vi nog som undrade varför vi i hela fridens namn ödslade en måndagskväll på denna tillställning. Ohotade spelare slog passningsförsök ut över sidlinjen, vissas mottagningar påminde om när man försöker ta emot en amerikansk fotboll med fötterna och lyckade anfallskombinationer lyste allt som oftast med sin totala frånvaro.

Gais deklarerade i och för sig tidigt att de inte var på banan för att etablera ett kortpassningsspel på IFK Göteborgs planhalva och det kan jag absolut förstå. För dem gällde det att stå upp för sin klubb, för sin publik och för sig själva. Visa att de, tabelläget till trots, var beredda att lägga hjärtat på bordet i nittio minuter och göra allt för att freda sitt mål. Detta lyckades dem med, men i svallvågorna av ett försvarsspel som innefattar tio man brukar också ett alldeles för tamt anfallsspel kunna spåras. När Gais väl kom till anfall var de alldeles för få för att kunna hota ett samlat IFK-försvar.

Visst imponerade Gais nolla bakåt och visst lyckades spelarna visa upp att det visst finns jävlar anamma i laget, men vad gör det? Gör man inga mål framåt vinner man inga matcher och vinner man inga matcher åker man till slut ur.

Just uteblivna mål var också IFK Göteborgs melodi den här kvällen, men hur många gånger har vi inte hört den låten i år? För trots att de i andra halvlek spelade upp sig avsevärt och kom till en rad fina lägen så saknades den sista avgörande skärpan i samtliga avslut. Visst kan man prata om oflyt eller stolpe ut ifall det sker någon enstaka match här och där, men när denna oskärpa infunnit sig i nästan varje match över en hel säsong handlar det inte om några marginaler på rätt eller fel sida. Enligt mig är inte IFK Göteborg bättre än vad tabelläget visar.

Det ska dock delas ut ett stort plus till Pontus Farnerud som jag tyckte visade upp en mycket hög klass på både passnings- och positionsspel under hela matchen.

Tjugo minuter efter matchslut i Göteborg var det så dags för Skånederby på Olympia. Samma regn hade infunnit sig även här men OJ vilken skillnad på hur detta hanterades! Jag hade fruktat ett chansfattigt ställningskrig på mittfältet och sett till vädret hade jag ingen anledning att ändra mig strax innan avspark.

Men dra mig i benen vad fel jag skulle ha, för trots halt underlag, stormblåst och spöregn satt passningarna på fötterna, väggspelen på tredjespelare skedde i sekund och minut och ingen spelare tycktes hämmad i sin bollbehandling. Det var kort och gott en fantastisk skillnad gentemot det träbenskrocket som utspelat sig i Göteborg timmarna innan.

Felaktiga domslut till trots tycker jag det oavgjorda resultatet var korrekt. Visst ska HIF ha straff i slutminuterna, men sett över hela matchen och då kanske framför allt med Malmös första halvlek i bakhuvudet tycker jag den delade poängen var rättvis. Att hänga Stefan Johannesson för den ”feldömda” hörnan tycker jag bara är löjligt, sådana där missar kommer alltid att jämna ut sig i det långa loppet. Det tog tv-kommentatorerna fyra reprisbilder att konstatera att det borde varit inspark och från vinkeln Johannesson befann sig i var det snudd på omöjligt. Ska man då såga domaren för det beslutet kan man ägna resten av sitt liv åt att räkna upp mål som föranletts av felaktiga offsideavblåsningar, feldömda inkast och uteblivna frisparkar. Det var otur för Helsingborg att Johannesson inte såg att det skulle varit inspark, men Malmö kvitterade av egen kraft. Punkt.

Summa summarum tycker jag ändå ska konstatera att båda lagen gjorde en riktigt, riktigt bra match där de verkligen bjöd upp till en härlig dans. Många spelare stod för en utomordentlig insats där jag över mängden skulle vilja lyfta David Accam från HIF och Miiko Albornoz från MFF. Den tidigare har en sanslös speed under fötterna och den senare har en bollbehandling och ett lugn som håller en mycket, mycket hög nivå.

Det var dessutom en fröjd för oss tv-tittare att Skånederbyt var den senare av de två matcherna. För hade ordningen varit omvänd hade man gått och lagt sig med en dyster känsla kring vår högsta serie. Nu somnade jag med en härlig känsla av att Allsvenskan också kan bjuda på riktigt, riktigt underhållande fotboll. Tack för det, Helsingborg och Malmö.

Gusten Dahlin
gusten.dahlin@fotbolldirekt.se