Publicerat 22 september, 2012

Jag tycker synd om Håkan Ericsson

En olycklig konflikt har blossat upp i vårt U21-landslag. Majoriteten av spelarna har besvarat frågor angående förbundskapten Håkan Ericsson och i anonymitetens förlovande land har de släppt på allt vad handbroms och lagmoral heter. För när det kommer till lagsporter vet alla med ens en gnutta vett innanför pannbenet att problem är något man tar itu med internt. Annars blir alla i slutändan förlorare.

Vi drar bakgrunden igen lite kort. Fotbollskanalen presenterade i veckan resultatet av den enkät de gjort bland 28 spelare som under 2012 deltagit i U21-landslagets matcher och samlingar. Frågorna handlade till stor del om förbundskaptenen Håkan Ericsson, som själv inte var någon aktiv elitfotbollsspelare, utan som är en produkt av förbundets utbildningar. Och denne man får i svaren från 14 av de tillfrågade spelarna utstå svidande hård kritik vad gäller hans ledarskap, både när det kommer till fotbollskunnande och sitt sätt att hantera individuella petningar.

Må så vara. En spelartrupp behöver inte unisont älska sin tränare eller sin förbundskapten, det är snarare ytterst ovanligt. Finns det ett missnöje mot sin chefs kompetens har givetvis spelarna rätt att känna sig besvärade, de är inte heller mer än människor. Men! Inom fotbollen, och då kanske speciellt på en så pass hög nivå som landslag, är en av de mest heliga hörnstenarna att sprickor, konflikter och motsättningar inom laget behandlas bakom stängda dörrar till omklädningsrummet.

Det är en förutsättning för att tränaren, spelaren och laget i slutändan ska kunna slippa onödiga mediala skriverier och ifrågasättande. Inom fotbollen rullar konfliktsnöbollen väldigt fort och minsta fjäder kan vid fel glappande bli en höna på nolltid.

Sett till timingen är detta också en smärre katastrof. U21-landslaget ska nämligen i oktober spela ett oerhört viktigt play off mot Italien till EM nästa år. Nu kommer inte förhandssnacket handla om spelarna, motståndarna, matchens dignitet eller andra saker som handlar om matchen. Det kommer handla om den uppenbara schismen som finns mellan spelargruppen och förbundskapten Ericsson. Detta är givetvis mycket, mycket olyckligt.

Astrit Ajdarevic gick omedelbart ut i media och försvarade sin förbundskapten. All heder åt honom, som verkar förstå att en sådan här konflikt kan bli högst ödesdiger för U21. Således är det bara att gjuta så mycket olja på vågorna som det bara går, oavsett ståndpunkt i sakfrågan. Men när sedan John Guidetti träder fram och uppmanar de kritiska spelarna att visa sina ansikten skickas ännu ett vedträ in i brasan.
Den frispråkige Manchester City-anfallaren menar självklart väl, det tvivlar jag inte en sekund på, men hans uttalande slår helt fel och blir bara ännu en fackla kastad. Problemet är inte att de kritiserat Håkan Ericsson anonymt, det stora grundfelet ligger i att de från första början ens valde att kritisera honom utåt. Guidetti bör således inte börja jaga skyldiga, han borde bara ha fördömt handlandet.

Vi kan ta Jonas Olsson som ett exempel för att belysa hur en sådan här fråga borde ha hanterats från spelarna. Efter Sveriges miserabla insats mot Kazakstan fick Jonas Olsson en relativt provocerande fråga från Patrick Ekwall i den mixade zonen efter matchen. Ekwall fiskade efter en dundersågning av det egna laget ifrån den annars ganska citatlevererande mittbacken, men här stötte han på rejäl patrull. Jonas Olsson satte nämligen ner foten på ett mycket bestämt sätt och tillrättavisade Ekwalls indicier genom att kraftigt påpeka att han inte tyckte Sverige gjort en dålig insats. Han betonade att de tre poängen hade inkasserats och att det var det viktigaste.

Huruvida spelet hade glatt publiken och eller att det var en taktiskt dåligt genomförd match valde han att inte uttala sig om. Hans uttalande kanske inte lurade alla, självklart tror jag Jonas Olsson också visste med sig att de inte gjort någon bra match, men signalen var tydlig: alla tveksamheter, missnöjen och sådant som rör laget och bara laget behandlar vi internt.

Detta är naturligtvis ett praktexempel på hur det ska låta. Laget framför allt och inte ge media några onödiga möjligheter att förflytta fokus till något som inte handlar om det som sker på planen. Att denna U21-konflikt dessutom handlar om spelare i ett lag som är en kvalseger ifrån ett EM-slutspel, och således ett riktigt bra resultat, säger allt om hur orutinerat vissa killar tacklar den här situationen.

Hade de haft det minsta vett innanför pannbenet hade de vänligt avböjt att svara på så interna frågor när Fotbollskanalen ringde upp. De hade nämligen då förstått att en sådan här konflikt i slutändan bara kommer slå tillbaka mot dem själva.

Jag tycker synd om Håkan Ericsson. Han är kanske inte världens bästa förbundskapten, vad vet jag, men det här är ingen ledare, som trots allt levererat ett godkänt resultat, värd att utså.

Gusten Dahlin