Publicerat 3 september, 2012

Hemvändare i all ära, men vad säger 19-åringen?

Svensk fotboll vädrar sannerligen morgonluft. Vi har två lag som i höst spelar Europa League, fler lag än på bra länge är inblandade i toppstriden av Allsvenskan och – framför allt – har vi äntligen börjat locka hem gamla ikoner och klasspelare innan de skaffat käpp, tupé och rullator.

Men innebär detta per automatik att framtiden är bländande ljus, eller har vi bara dukat upp för en rejäl fest under en kort tid för att sedan vara bakis i ytterligare en evighet?

Listan på spelare som valt att vända hem till Sverige under året börjar bli riktigt, riktigt lång nu. Inför året anslöt Pontus Farnerud och Louay Chanko som de kanske klarast lysande stjärnorna och sedan säsongen drog igång har de bara fortsatt droppa in, en efter en. Daniel Majstorovic, Kennedy Bakircioglü, Henok Goitom, Mattias Bjärsmyr, Peter Larsson, Jimmy Dixon, Labinot Harbuzi, Mattias Concha, Bojan Djordjic och Mohammed Bangura är spelare som återigen tillhör svensk klubblagsfotboll.

Egentligen känns det nästan otroligt att så många duktiga fotbollsspelare vänt tillbaka till svensk fotboll under en och samma säsong, men tittar man krasst på det finns det givetvis en hel del svans mellan benen inblandat i många av dessa comebacker.

Självklart står inte dessa herrars karriärer i zenit, det är givetvis en förutsättning för att spel i Sverige över huvud taget ska bli aktuellt, men de är fortfarande spelare som kan göra en avsevärd skillnad sett till allsvensk nivå, som har massvis att lära de unga killar som ska fostras till nästa generation fotbollsspelare och – kanske viktigast av allt – som dessutom bidrar med ett rejält uppsving för intresset kring respektive klubb de kritat på för.

Vid första anblicken tyder ju dessa spelares återinträdande på att vår sport är vid en mycket god vigör, men hur mycket tjänar klubbarna, i ett längre avseende även svensk fotboll, på att locka hem gamla publikfavoriter eller spelare som harvat runt ute i Europa några år, egentligen?

Ta Hammarby som exempel. Inför förra året var det klang och jubel kring att Björn Runström och Paulinho ”vänt hem” till Söder. Självklart hade det kostat, men nu hade man visat publiken att man verkligen menade allvar. Och alla var väl egentligen skitnöjda till dess att domaren blåste igång matcherna och man såg att verkligheten hade sprungit ifrån de gamla hjältarna. Det var inte längre 2006 och en tid då Björn Runström var sylvass i straffområdet eller då Paulinho sprang åttor runt försvararna. Här stod man med två spelare som förvisso genererade ett större intresse från fans men som också kostade pengar deras prestationer verkligen inte överensstämde med. Enligt min mening hade detta kunnat förhindras ifall man varit mer objektiv vid förhandlingarna, alltså verkligen sett nyktert på spelarnas faktiska kvaliteter, och inte bara romantiserat en tid som flytt.

Samtidigt som jag tycker det är jätteroligt att så många spelare väljer att återvända till Sverige så fasar jag för att fler klubbar stirrar sig blinda på vad spelarna i fråga uträttade för fem, sex år sedan och inte ser till vad de faktiskt kan uträtta i dagsläget.

Att en spelare som Pontus Farnerud skriver på för Göteborg är givetvis extremt roligt för svensk fotboll, för IFK Göteborg och säkerligen också för Farnerud, men det är också ett lättläst kvitto på att han inte längre håller den nivå som han en gång gjorde – då hade han ju givetvis stannat utomlands.
Detta är jag dock inte så säker på genomsyrar Farneruds kontrakt, jag förutsätter nämligen att han är avlönad ordentligt över medelsnittet i Göteborgs trupp, och sett till vad han presterat, ja?
Har det varit värt det?

Jag tror absolut att vissa av de spelare jag nämnt i den här texten kommer bli kanoninvesteringar för sina klubbar, både på planen och i bokföringen, inget snack om saken. Men alla spelare som gjort tre, fyra, fem säsonger i Holland, Tyskland, Grekland eller Turkiet är inte värda att spränga sin budget på, det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Därför tror jag i det långa loppet betydligt mer på värvningar i stil med Erton Fejzullahu till Djurgården, Celso Borges till AIK och Nikola Djurdjic till Helsingborg – redan etablerade spelare, men som ändå har framtiden för sig och ser sin nuvarande klubbadress som steg framåt i karriären snarare än ett tillbaka från sin senaste hemvist. Spelare som dessutom kan generera en ordentlig summa pengar vid den försäljning som, vid önskad effekt, ofta är ofrånkomlig.

För vad händer när det comebackande utlandsproffset tackar för sig efter två år och ett par miljoner och klubben kanske står utan sportsliga resultat men med röda siffror i läggaren?

Fotboll är ju trots allt en business, precis som vilken annan bransch som helst, där det gäller att ha intäkter som överstiger sina utgifter. Har man inte det så är ekvationen ganska svår att få ihop, det kommer nämligen inte att fungera till slut.
Med det sagt tror jag att vissa av dessa ”comebacker” kommer sluta med ganska ordentligt svidande hål i plånboken, med en besvärande besvikelse från sponsorer och publik, men också i att den där lovande 19-åringen stannade av i utvecklingen då den gamla ikonen till varje pris skulle spela. Detta trots att läktarna till en början fyllts mer än vanligt, förväntningar från fans trissats upp och ens klubb blivit mer attraktiv för andra spelare.

Men nu när AIK och Helsingborg ska ut i Europa League, när Hammarby på grund av Kennedy fyller Söderstadion imorgon, när Mattias Bjärsmyr direkt börjar plocka poäng åt IFK Göteborg och när Djurgården numera ses som ”oslagbara” snarare än som ”laget som har förtvivlat svårt att vinna” tycker jag vi lämnar den där oron till någon annan gång.

Nu är det ju dukat till ett rejält jävla party! Förvisso en fest som i värsta fall kan kosta en ordentlig baksmälla för vissa klubbar om något år, men som i bästa fall kan hålla på hur länge som helst och bara bli bättre och bättre för varje år som går. Det är dock otvivelaktigt en fest, så passa på att njuta nu.

Skål!