“Kennedy störst i Hammarbys historia”
Det är över nu.
Vi fixade det.
Fem års vandring på bakgårdarna, idrottsplatserna och vallarna är äntligen till ända.
Jag är så trött, både emotionellt och fysiskt, i dag att jag har svårt att formulera mig ordentligt.
Det känns mest tomt faktiskt. Tomhet, men också en glädje och en lättnad som är obeskrivbar.
Gårdagen var magisk. En av de finaste Hammarby-dagarna i hela mitt liv.
Från den inledande lunchen på Pelikan, via matchprogramsförsäljningen (jag sålde nästan 200 program på en timme i går, gemensamt nådde vi upp i vår tredje bästa siffra någonsin) och hälsandet på alla hundratals vänner och bekanta med lika delar förhoppningar och förtvivlan inför vad som komma skulle, till matchen, Kvarnen och Café Opera efteråt långt in på småtimmarna.
Strax innan halvtid, när vi hade missat såväl en straff som tvåhundra frilägen, fick jag ett sms av min chef som är gnagare:
– Lever du?
Jag svarade:
– Knappt.
En stund senare började gratulationerna strömma in från när och fjärran.
När Kennedy satte 2-0 grät jag i armarna på en vän som rest upp från Florens bara för matchen. När Torsteinbö chippade in 3-0 sjöng jag för första gången på fem år med i “Vi ska tillbaka”-ramsan. Då kunde inga jinxar i världen förstöra för oss längre. Sen gjorde Timisiela och Hallenius varsin balja till av bara farten och helt plötsligt stod jag på innerplan, omgiven av tusentals grönvita systrar och bröder med tårdränkta ögon, jublande armar och stämband som aldrig någonsin ville tystna.
Vi gjorde det.
Det känns fortfarande som en film, som en dröm.
När jag kom hem vid halv tre-snåret i natt tejpade jag upp en av kvällstidningarnas löpsedlar på väggen för att det skulle vara det första jag såg när jag vaknade i morse. För att jag skulle förstå vad som faktiskt hänt.
Jag tror jag kommer behöva några veckor innan jag på allvar förstår att Hammarby verkligen ska spela i Allsvenskan nästa år.
Aldrig mer Ängelholms IP, inga fler regniga kvällar på Påskbergsvallen och inga fler förnedringar mot Värnamo eller Väsby igen.
Det är så enormt många som är förtjänta av den här framgången. Som på något sätt kan känna sig delaktiga i detta.
– Supportrarna. Alla som rest tusen och åter tusen mil längs granskog och rapsfält, på kolsvarta motorvägar kors och tvärs genom landet. Som vecka efter vecka gått till Söderstadion och stöttat Bajen, oavsett om tränaren hetat Borken, Berhalter eller Bergstrand. Som lagt ner sina liv, sina själar, sin tid, sina pengar och sin outtömliga kärlek för ett klubbmärke som är vår religion.
– Ledarstaben. Nanne Bergstrand är antagligen den allra viktigaste faktorn till att vi lyckades i år. En av landets mest rutinerade tränare med en tydlig målinriktning och långsiktighet som vi saknat i väldigt många år. Tillsammans med sportchef Mats Jingblad har Hammarby lyckats få till en spelartrupp som inte bara haft fantastisk kvalitet utan också varit mer harmonisk än jag nånsin sett i Bajen. Men det är fler namn som bör nämnas också: fystränare Claes Hellgren, mentale coachen Anders Friberg, asstränare Carlos Banda (som fö var i grym form på dansgolvet sent i natt på Caféet), individuella tränaren Patrik Hansson, sjukgymnast Micke Klotz, målvaktstränare Mille Olsson och materialare Biten. Alla har de varit delaktiga i detta.
– Kansliet, styrelsen och folket runtomkring, som byggt upp en fungerande organisation, gjort ekonomin stabil och varit med och möjliggjort de enorma publiksiffrorna (där givetvis supporterkraften har jobbat stenhårt också i symbios med kansliet).
Och spelarna så klart.
Jag pratade med flera av dem under gårdagskvällen och sa bland annat till Guldborg att han var kung. Han svarade:
– Nej, nej, det är ingen som är kung, laget är allt.
Han har så rätt i det, den käre dansken.
Men samtidigt så fel. För det finns en person som trots allt är så mycket större än alla vi andra någonsin kommer bli tillsammans.
Kennedy Bakircioglu. Den största spelaren i Hammarbys historia. Som gett oss ett SM-guld och nu fick göra de två första målen i matchen som förde oss tillbaka till Allsvenskan efter fem år.
Det går inte att säga mer.
Tack för allt. Tack för att jag fick äran att bli hammarbyare en gång i tiden. Är så omåttligt stolt över det.
Vi ses i Allsvenskan 2015.
Forza Bajen!