“Fem år sedan senaste allsvenska matchen – nu kan resan vara över”
Just i dag för exakt fem år sedan spelade Hammarby sin senaste allsvenska fotbollsmatch.
Vi var blott 4 133 själar som stod där på Söderstadion i novemberkylan och såg Häcken vinna med 1-0. Men vi stod kvar länge länge efter slutsignalen och hyllade vårt lag, vårt klubbmärke, oss själva, hela företeelsen Hammarby IF.
Det var en vacker stund. Sorglig, men också värdig och stor. Känslan vi drygt fyra tusen personer hade med oss därifrån var att vi aldrig någonsin kommer ge upp.
För det är ju det allting handlar om.
Att hålla på en fotbollsklubb är att födas, leva och dö med den. Att vara för evigt trogen i uttryckets bokstavliga bemärkelse. Att stå kvar på läktaren oavsett resultat, väder eller förpliktelser i det verkliga livet utanför. Att gå tillbaka match efter match, i vått och torrt, oberoende av vilken serie ens lag spelar i eller hur stor chans man har att vinna.
***
De här senaste fem åren har varit fruktansvärda på många sätt för oss hammarbyiter.
Vi har ständigt drabbats av misslyckanden, besvikelser och underprestationer sett till de enormt högt ställda förväntningar och krav vi har på vårt lag.
Vi har torskat mot klubbar som Ängelholm, Brage och Väsby, kryssat mot Qviding och stått i ösregn på vallar och idrottsplatser från Trelleborg i söder till Umeå och Östersund i norr. Vi har haft strandfester i Falkenberg, bengalhav i Varberg, busshaverier på väg till Halmstad och hem från Umeå, polisbråk i Göteborg och gemytliga folkfester i Degerfors. Vi har promenerat genom kohagarna i Ljungskile, begrundat den vackra utsikten från Stadsparksvallen i Jönköping, druckit grogg på Scandic i Upplands-Väsby och hyllat Linus Hallenius i såväl Södertälje som Trollhättan. Och jag har gråtit på både Valhalla IP och Ängelholms IP, av helt olika anledningar.
Jag räknade just ut att av de 149 matcher Hammarby har spelat i Superettan har jag sett 137 på plats.
Men i morgon kan det vara över.
Den femåriga resan genom Superettans bakgator kan äntligen nå fram till sitt mål.
Om mindre än ett dygn vet vi om vi får spela Allsvenskan nästa år, eller om vi först måste ställas emot Gefle i dubbla ångestkvalmatcher nästa vecka.
Det enda det handlar om är att vinna.
Tappar vi poäng så måste vi förlita oss på att Ljungskile gör detsamma. Det har vi inte råd med. Vi måste vinna i morgon, så är det bara.
Ni får prata hur mycket ni vill om att jinxa hit och dit. Jag tror inte på det. Jag tror på Nanne som pratar om att utnyttja den samlade erfarenheten av liknande matcher tidigare och vikten av att behålla fokus.
Jag har ont i bröstkorgen. En smärta i bröstet som jag inte har någon aning om den är relaterad till Hammarby-ångest eller inte. Just den där ångesten reds ut bra i Leifbys reportage med fyra kända Bajen-profiler och en legitimerad psykolog i dag.
Hursomhelst så vet jag att inget kommer hindra mig ifrån att gå till Nya Söderstadion i morgon.
Forza Bajen!