• Publicerat 25 oktober, 2014
  • Skrivet av Gustav Gelin
  • 0 Kommentarer

Onsdagen den 28 oktober 2009 satt jag på Blecktornskällaren och såg Hammarby förlora mot Trelleborg nere på Vångavallen.
Jag svepte en öl och ett järn med min vän Richard, grät en skvätt och åkte hemåt, arg, ledsen, besviken och frustrerad.
Fyra dagar senare var vi blott 4 133 sargade själar som såg Hammarby-Häcken, den sista allsvenska matchen som spelades på Söderstadion någonsin.
Jag minns att vi pratade om det på väg hem därifrån, efter att vi stått kvar på läktaren och sjungit och hyllat kärleken till vårt klubbmärke. Men då skrattade vi. ”Tänk om det här är Bajens sista allsvenska match någonsin”, sa vi skämtsamt till varann. Bergsäkert övertygade om att den där sejouren i Superettan skulle bli kortvarig. Mest en transportsträcka och kanske rentav lite positivt att vi fick tillfälle att växla spelare och nystarta hela truppen.

Fem år och lika många nystarter senare finns det inte längre en endaste promille av positivitet kvar kring Superettan. Jag hatar den här serien av hela mitt grönvita hjärta. Jag står inte ut en enda sekund till i det här ingenmanslandet, att spela mot alla dessa icke-klubbar på vallar och idrottsplatser i småstäder och hålor. Att kuska runt tusen mil om året. Att åka till Värnamo, Ängelholm, Varberg, Östersund, Ljungskile, Landskrona och Jönköping så många gånger att man börjar hälsa på personalen inte bara på de lokala stamställena i dessa hålor utan t o m på McDonalds vid A6.
Att tvingas stå i medieskugga. Att inte få spela mot lag som betyder något. Att inte få chansen att vara med och tävla på riktigt.
Det är ett slags fotbollens utanförskap som vi levt i de här fem åren. Och det tär på mig något oerhört.

***
Men nu är det nära, på allvar.
Sådär nära att det är svårt att riktigt ta in det. Det känns nästan overkligt.

Förutsättningarna ser ut som följer:
Ljungskile fick bara med sig ett kryss mot Syrianska i går och ligger nu alltså på samma poäng som vi och Giffarna, med en match mer spelad.
Vi har dessutom fyra mål upp på dem.
Vinner Bajen i morgon så har vi alltså tre poäng och minst fem mål att gå på inför sista omgången nästa söndag.
Det borde med andra vara så gott som klart vid en seger i morgon.
Men borde räcker ju såklart inte. Efter fem år i avgrunden är ett borde värt ungefär lika mycket som de där fantasierna en viss uruguayan tutade i oss att Hammarby betydde för honom för några år sedan.

Vinner vi med typ 7-0 i morrn så kan jag börja fundera över att småjubla. Men annars vet jag inte om jag vågar. Inte helt åtminstone. Eller kanske? Det känns bara diffust, osäkert och pirrigt allting. Att efter fem år av ångest, frustration och bedrövelser inte ens få vara säker på om det är okej att fira vid en eventuell vinst eller inte. Det känns ju lite typiskt det också.
Men samtidigt, vi kan ju precis lika gärna förlora båda återstående matcherna och åka ut mot Gefle i kvalet sen.
Det är naturligtvis helt vansinnigt att tro att något är klart än, på långa vägar.

***
Alla mina sociala medier-flöden har i dag svämmat över av rapporter och bilder från vänner i bilar, bussar, tåg och flygplan på väg ner till Göteborg. Vi kommer bli över fyra tusen bajare på Gamla Ullevi i morgon.
Själv flyger jag ner och hinner nog bara med en snabb matbit innan matchen, sen flyger vi hem igen på kvällen.
Jag kände att det var skönast så. Att få bygga upp nervositeten i lugn och ro på hemmaplan i kväll, för att brisera fullständigt på plats därnere i morgon.

***
Gällande startelva vet jag ingenting, men har väl mina aningar. De tänker jag som vanligt inte skriva här dock.
Gais spelar för att undvika nedflyttning så de lär vara minst sagt taggade också.
Det kommer nog bli en het match, mycket derbykaraktär, hårda närkamper, småfult och tungsprunget på regnblött gräs.
Jag hoppas framförallt att vårt försvarsspel fungerar, att Batan har växt in i sin position, om han nu ska spela mittback igen och att Solli, eller vem det nu blir, funkar som vänsterback.
Det är vår svaga punkt. Liksom anfallet, där jag hoppas att Pablo är tillbaka samt att Linus levererar ordentligt.
Allra viktigast är såklart att Kennedy tränat in sig på underlaget. Då har vi minst en balja från hans fot klar.

Nervöst nu.
Vi ses i Göteborg i morgon.

Forza Bajen!


Gustav Gelin


"Har skrikit mig hes på Söderstadion sen 1983. Ser Hammarby borta som hemma och är en obotlig romantiker. Anser att supportrar får sporten att leva och att en schysst glidtackling är det vackraste som finns."

Twitter: @gustavgelin
Mejl: gustav.gelin@fotbolldirekt.se