• Publicerat 19 oktober, 2014
  • Skrivet av Gustav Gelin
  • 0 Kommentarer

Mitt i all ubåtsjakt, Ebolalarm, krig och eviga Slussen-debatter pågår en parallell värld.
En värld som befolkas av flera hundra tusen människor med helt olika åsikter, härkomst och socioekonomisk status, men där alla har en väldigt stark gemensam nämnare i form av ett grönvitt hjärta.
Vi är, till skillnad från vad vissa överåriga kvällstidningskolumnister påstår, kära i en idrottsförening. Vi älskar Hammarby IF och kallar oss bajare eller hammarbyiter. Vi lever för vår klubb.

***
Just i dessa tider är det faktiskt svårt – även för en samhällsintresserad nyhetstorsk som jag – att koncentrera sig fullt ut på allt det där som händer i den andra, riktiga, världen. Flygplatsnedläggningar och vadande ryssgubbar i Värmdölandet får faktiskt ursäkta, men det just nu är det något annat som upptar en stor del av det innersta av våra sinnen.

Hammarby är på väg tillbaka igen.
Vi nära. Riktigt nära. Farligt nära.
Tre omgångar återstår.
Om exakt två veckor kan Hammarby vara klara för Allsvenskan.
Om exakt tre veckor kan Hammarby också vara utslagna från ett kval och tvingas börja om inför sjätte raka säsongen i Superettan.

Oavsett vad som händer kan vi konstatera en sak med säkerhet: De här kommande veckorna kommer vara oerhört jobbiga för våra nerver.
Det går inte många minuter mellan tankarna på Bajen och slutskedet av den här serien nu. Det som kan vara slutskedet på en fem år lång helvetesresa.
Det som kan vara det där befriande första andetaget i frisk luft efter att du i fem år suttit instängd i en stinkande tunna med en tunn syrgasslang som enda överlevnad.

***
Jag vågar knappt tänka tanken på att vi faktiskt kan klara av detta nu.
Hammarby har allt i egna händer. Vinner vi de här tre återstående matcherna så går vi upp. Så enkelt är det.
Men jag vågar knappt skriva om det här. Så fort man ens antyder något positivt så får man ”Jinx” tillbaka rätt i ansiktet.

***
På tisdag tar äntligen världshistoriens längsta landslagsuppehåll slut och Bajen möter ett Östersund utan något egentligt att spela för mer denna säsong.
Vi kommer vara långt över 25 000 på Nya Söderstadion. Det kommer vara nervöst som inför första skoldagen, första dejten, första arbetsdagen på ett helt nytt jobb och första gången du ska träffa dina svärföräldrar.
Vi kommer ha ett lag som inte har förlorat en match sedan måndagen den 18 augusti i regnet på förhatliga Ängelholms IP. Sju raka matcher utan förlust. 14-3 i målskillnad på de fyra senaste matcherna. Ett lag fullpumpat med självförtroende, ett lag i flyt och medgång.
Jag är livrädd för att det innebär att det också är ett lag som inte går in med de där sista procentens fokus. Att vi tappar den där disciplinen som gjort att vi vunnit de där matcherna vi kanske inte skulle ha vunnit i fjol eller något av de föregående åren. Att vi inte håller den enorma moralen som vi såg nere i Landskrona senast och i flera andra matcher i år.
Men jag hoppas att jag blir motbevisad. Och att vi uppåt fyra tusen hammarbyiter som vallfärdar ner till Göteborg nästa helg ska kunna göra det med en positiv förväntan i våra magar snarare än en sugande ångest.

***
Nanne Bergstrand har nött in sitt mantra om att bygga ”ett hållbart spel för Allsvenskan” nästintill varenda gång han fått chansen att öppna munnen offentligt det senaste året.
Samtidigt vet vi alla att varenda hammarbyare i världen skiter fullständigt i allt det där och bara desperat vill gå upp, fortast möjligt och till vilket pris som helst.
Det är sen gammalt, som det heter.
För oss handlar det bara om att ha hållbara nerver för slutstriden av Superettan just nu.

Kämpa Hammarby!


Gustav Gelin


"Har skrikit mig hes på Söderstadion sen 1983. Ser Hammarby borta som hemma och är en obotlig romantiker. Anser att supportrar får sporten att leva och att en schysst glidtackling är det vackraste som finns."

Twitter: @gustavgelin
Mejl: gustav.gelin@fotbolldirekt.se