• Publicerat 17 juli, 2014
  • Skrivet av Gustav Gelin
  • 0 Kommentarer

Linus Hallenius är officiellt klar för Hammarby.
Varmt välkommen hem igen, Linus!

Ryktet har växt sig hetare den senaste veckan, men där har även funnits intresse från bland annat allsvenska Häcken och österrikiska Sturm Graz som ju båda lär ha en avsevärt bättre ekonomi än Bajen kan erbjuda. Men till slut blev det alltså officiellt, påskrivet och klart nu under torsdagseftermiddagen.
Linus Hallenius återvänder till Bajen.
linus
Foto: Hammarbyfotboll.se

Den gamla hjälten återuppstår. Killen som gjorde 18 mål på 23 matcher under 2010, vår första säsong i Superettan, varav ett blivit en tvättäkta klassiker.
Jag – och så gott som alla andra bajare – älskade Linus då. Målen han gjorde var nästan alltid spektakulära, vackra, konststycken. Han visade en ofattbar klass och det var naturligtvis bara en tidsfråga innan han såldes vidare till större ligor.
Utlandsäventyret blev väl inte riktigt som han hoppades, med främst spel i Padova i italienska Serie B, samt schweiziska första- och andraligan med Aarau och Lugano.

Jag vet nog lika lite som alla andra Linus form är numera. Han har ju haft en del skadebekymmer och flyttat runt en del, men samtidigt så har han ändå spelat ett 30-tal matcher de senaste tre åren i ligor som rimligtvis är på en betydligt högre nivå än Superettan.
Och framförallt så litar jag faktiskt helt och hållet på att Nanne och Mats har fattat rätt beslut här. Om de anser att Linus är värd att satsa på så tror jag att han är det.
Och om, bara om, han är ens i närheten av så bra som den där säsongen 2010, då kan det bli en helt magisk höst som väntar. Linus, Pablo, Torsteinbö och Kennedy tillsammans i offensiven, med Haddad som supersub.
Det känns nästan som en dröm redan nu.

***
Han kommer ha hög press på sig att leverera, Linus. Men det tror jag bara att han gillar. Jag är övertygad om att Nanne Bergstrand är en tränare som kan utveckla honom som spelare och få honom att växa som människa.
Frågan är bara om agenten Hasan Cetinkaya har skrivit in några klausuler som lurat Bajen denna gång, likt FC Aarau som han lämnade nu.
Det återstår att se. Jag hoppas och tror att Mats Jingblad och dagens styrelse har koll och har gått igenom kontraktet noga. Treårskontrakt är ganska långt, men visar väl att vi är beredda att satsa på Linus igen, och att vi är mottagliga för stora pengar om han skulle göra braksuccé än en gång, utan italienska advokatbyråer denna gång förhoppningsvis.

***
Ni som gnäller om ”trötta hemvändare” får gärna fundera på Pablo och Kennedy en sekund eller två.
Linus är dessutom bara 25 år – och lyckas han vara hyfsat skadefri kan han lätt ha åtta-tio år kvar av karriären.

***

För fyra år sedan, i juli 2010, gjorde jag en lång intervju med Linus till Hammarbyfotboll.se, men eftersom de re-designat sidan så går den inte att hitta längre. Jag grävde fram textfilen dock och tänkte återpublicera den här, eftersom jag tycker att det är en ganska intressant intervju. Om man nu får säga så om något man själv skrivit för fyra år sen.

Linus Hallenius – ett år i Bajen

Den 7 juli 2009 skrev Linus Hallenius på för Hammarby. Ett par dagar
därpå möttes vi över en pyttipanna nere på Årsta IP för att prata om
den storsatsande allsvenska klubben där Linus just då var tänkt att
bli ett av flera komplement till stjärnan Charlie Davies på topp.
När vi nu träffas igen, ganska precis ett år senare, är det mycket som
har förändrats. Hammarby är numera ett mittenlag i Superettan. Charlie
Davies försvann till Frankrike, utan att ens ha hunnit träffa Linus.
Försvann gjorde också många andra spelare, liksom VD och
styrelseordförande. Två tränare har lämnat och två helt nya dök upp i
vintras.
Och nu är det Linus som är stjärna. Superstjärna i både Hammarby och
svensk fotboll efter elva magiska mål på tolv spelade matcher, varav
åtminstone ett nått närmast astronomiska höjder.

Denna dag står korv på menyn. Chorizo, kabanoss och grillkorv med
självaste Matte Werner som grillmästare nere på ett solgassande Årsta
IP.
– Ja, det har ju hänt en del, det kan man lugnt säga, speciellt på
sista tiden nu, säger Linus Hallenius mellan korvtuggorna. Han är
klädd i bakvänd baseballkeps, röd t-shirt och ljusa shorts och medan
en jäktad Vlado Zlojutro sitter och tutar i bilen så börjar Linus
berätta.
Om hur han kom till Hammarby och om det händelserika året som gått,
fyllt av både de djupaste dalar och de högsta berg.
– Det gick väldigt snabbt sista veckan innan jag kom hit. Jag hade
inte alls tagit adjö av Sundsvall ens när jag helt plötsligt stod på
GIH och gjorde tester för att skriva på för Hammarby. Men jag var
väldigt glad att jag kommit hit. Hammarby är ju en av de största
klubbar som finns i Sverige.

Vad hade du för förväntningar när du kom?
– Jag hade nog inte så jättehöga förväntningar på att prestera direkt
från början. Fokus låg mer på att komma in i laget, lära känna alla
medspelare och se hur det funkade i klubben.

Du hade det lite jobbigt i början…
– Ja, det var jobbigt att bo på hotell. Att inte kunna äta hur och när
man ville. Att inte ha ett eget kök och att vara tvungen att gå ut och
äta jämt – och trots att man bad om större portioner så åt man aldrig
riktigt ordentligt. Det kändes som att jag gick ner flera kilo där.
Jag fick trycka i mig Dextrosol, för jag hade ingen ork i kroppen.

Det måste varit en ganska stor omställning, att som 20-åring flytta
från hemmet i Sundsvall till en storklubb i Stockholm?

– Ja, det var en stor omställning att flytta ifrån Sundsvall där jag
bott i 20 år, med familj och alla vänner. Och man känner ju till
Sundsvall, vet var man kan fika eller åka och bada någonstans. Men jag
lärde mig hitta i Stockholm, fick strosa runt på stan och ta lite i
taget.

Var det stora skillnader mellan Sundsvall och Hammarby som fotbollslag?
– Ja, det var ju högre klass i Hammarby. Bättre fart på träningarna
och högre krav på oss. Det märktes framförallt på träningarna.
Hammarby ville ha mer passningsbaserad fotboll, det gillade jag.

När du värvades var Charlie Davies fortfarande kvar i Bajen, men han
gick bara ett par dagar senare, hur påverkade det dig som anfallare?
Blev kraven ännu högre?

– Nej, det påverkade nog inte alls. Vi hann inte ens träffas och jag
var ju inte värvad som någon som skulle komma och frälsa klubben från
första dagen. Men vi tappade mycket spelare under den perioden och det
ökade ju naturligtvis förväntningarna på oss lite.

Hur upplevde du samarbetet med Tony Gustavsson som tränare?
– Det funkade skitbra. Det var precis en sån tränare som jag hoppats
att jag skulle få. Någon som vill ha den fotboll jag gillar, med
bollen efter marken och ett spelande lag.

Efter bara två månader i klubben bytte man tränare och Thom Åhlund tog
över. Hur upplevde du det?

– Thom kom in i en väldigt svår period. Vi hade bestämt oss för att
inte tänka så mycket på hur det såg ut utan bara på att plocka poäng.
Att spela enklare. Men det var inte lätt.

Och så gick det som det gick i höstas, vi ramlade ur. Hur kände du i det läget?
– Jag minns hur det var när vi åkte ur med Sundsvall. Det var svårt
att ta in allting. Man fattade inte riktigt att det var allvar förrän
nästa försäsong, när allt är annorlunda. Man är inte med i
förhandsnacket, mediaintresset är mycket mindre och man har helt andra
motståndare. Så det är klart att det var tråkigt, man gick ju till ett
allsvenskt lag och då ville man ju spela där.

Du var med från start där nere på Vångavallen i matchen som betydde degradering…
– Ja, innan matchen hade man ju hoppet kvar. Och vi ledde med 2-1 när
jag byttes ut. Jag och Carlos Gaete bytte samtidigt, minns jag. Då
kände man att vi fortfarande hade chansen. Sen fick de två snabba mål
plötsligt och då kändes det jävligt surt. Speciellt som man satt på
bänken och inte kunde vara med och påverka något själv.

Efter det kom en vinter med mycket turbulens i klubben. VD, ordförande
och tränare avgick och ersattes och ekonomin pekade i botten. Hur
mycket påverkar egentligen sånt kaos er spelare?

– Det påverkar inte så jättemycket. Man får ju reda på en del och
läser media och sådär. Det är tråkigt, man vill ju att det ska gå bra
för hela föreningen Hammarby, men vi försöker koncentrera oss på det
vi ska göra, att spela fotboll.

Kände du en lust att ta revansch, att komma igen?
– Ja, det är klart. Det var nya tränare, ny VD, till stora delar ett
nytt lag i en ny serie,

Hur var känslan när de nya tränarna kom, Micke och Jesper?
– Jag var hemma i Sundsvall och såg det faktiskt på text-TV. Det
kändes intressant direkt. Borgqvist hade jag inte jättekoll på, men
Jesper har ju spelat i många stora klubbar och det kändes intressant
att kunna lära sig från hans erfarenheter.

Du fick hjälp av en mental tränare också, berätta om det!
– Ja, jag gick och pratade med en kille som hjälpte mig en del. Vi
surrade lite, bollade saker fram och tillbaka. Det var Andreas
Pettersson och sjukgymnasten Micke Klotz som tipsade om en kille de
kände, som de tyckte att jag kunde gå och snacka lite med. Jag gick
dit första gången redan under hösten, för att jag tyckte att det
skulle vara intressant att prova om det kan ge någon hjälp. Som
fotbollsspelare vill man utveckla allting, alla delar som går. Så det
kändes spännande. Jag var lite nere och det kändes som att han var bra
på att lyssna och säga kloka saker. Ge perspektiv på saker och ta ner
fotbollen på rätt nivå. Så att man förstår att man faktiskt gör det
här för att man älskar att spela fotboll.

Och sen kom islossningen till slut lagom till våren. När började du
känna själv att det var något på gång?

– Det kändes bra redan på träningarna i januari. Och de första
försäsongsmatcherna gick bra, även om jag hade lite problem med
benhinnorna, men det har jag alltid på försäsongen. Sen från genrepet
så har allt bara gått som på räls.

Ja, du har gjort mål i nästan varenda match du spelat och allt har
gått smått osannolikt bra. Vad tror du själv ligger bakom framgången?

– Det är svårt att svara på, jag vet inte vad det beror på. Men jag
har kanske lärt mig att dunka in lite mer själviskhet i skallen. Att
det inte är lika fel att tänka på sig själv, för om jag gör mål så
bidrar ju det till hela laget. Förut var jag ofta den som var ute på
kanten och slog inläggen till någon som gjorde målen inne i boxen. Nu
är det jag som är där i stället. Men många av målen kommer från bra
framspelningar, av Simon eller Castro.

Hur mycket har ditt ökade självförtroende betytt?
– Självförtroende betyder mycket, men självförtroende är en färskvara.
Det kommer komma perioder när bollen inte går den väg man vill och då
gäller det att ha ett grundsjälvförtroende ändå. Och att aldrig vara
nöjd. Om vi förlorar fast jag har gjort mål så betyder ju inte mina
mål något alls. Och om det har gått skitbra i fem-tio matcher så vill
man ju bara att det ska gå ännu bättre i nästa tio.

Ditt redan legendariska mål mot Syrianska, hur många gånger har du
berättat om det nu? Har du blivit trött på det?

– Haha, ja, det har blivit några gånger. Men jag är inte trött på det,
man får köpa att folk vill snacka om det hela tiden.

Ja, det är onekligen ett rätt spektakulärt mål. Och det har fått
uppmärksamhet även internationellt.

– Ja, det är väl det. Det känns sjukt svårt att ta in sånt, med
internationell uppmärksamhet.

Då kommer vi osökt in på proffsryktena, det spekuleras en hel del, hur
ser du på det?

– Jag har läst om en del intresse i tidningarna, men jag får inte reda
på något konkret. Det har jag sagt också, att jag inte vill veta något
om det inte är något verkligt konkret. Så länge det bara är snack så
förstör det nästan bara.

Vilka ligor följer du själv på TV?
– Jag följer Zlatan i Barca och gillar spanska ligan, de spelar
roligast fotboll. Men annars följer jag mest Champions League och
sådär. I England håller jag på Manchester United.

Du har kommit med i U21-landslaget också. Ser du det som ett första
steg på väg mot a-landslaget?

– Jag kom med på en samling med U21-landslaget som reserv och man
hoppas ju vara med i tankebanorna. Men jag har ingen direkt kontakt
med Jörgen Lennartsson, mer än att man hoppas att de har koll på en.
Och steget till a-landslaget är väldigt stort. Då måste man först göra
riktigt bra ifrån sig i U21, eller bli köpt av en storklubb utomlands
och få spela där. Jag har nog en bra bit kvar dit än.

Men om du får drömma då. Vad gör du om tre eller fem år då?
– Drömmarna förändras ju hela tiden. För ett år sen hade jag svarat
något helt annat än idag. Men det är klart att man drömmer om att
någon gång få spela i en stor liga och att någon gång få dra på sig en
landslagströja. Målsättningen för mig personligen är att bara ta det
varje dag som kommer och bli bättre. Just nu njuter jag av varje
sekund. Och det är mycket som väger in om man skulle flytta. Jag vet
ju hur det kändes att flytta hit. Hur stort det steget var.

***
Vi ses på söndag på Nya Söderstadion!
Köp biljett här.

Forza Bajen!


Gustav Gelin


"Har skrikit mig hes på Söderstadion sen 1983. Ser Hammarby borta som hemma och är en obotlig romantiker. Anser att supportrar får sporten att leva och att en schysst glidtackling är det vackraste som finns."

Twitter: @gustavgelin
Mejl: gustav.gelin@fotbolldirekt.se