• Publicerat 30 mars, 2014
  • Skrivet av Gustav Gelin
  • 9 Kommentarer

gemenskap
Foto: Dan Epel.

Hammarby spelade genrep i dag på Nya Söderstadion. 3-3 mot finska mästarna HJK Helsingfors är ett fullt godkänt resultat, om det inte vore för att vi tappat en väldigt stabil 3-0-ledning.
Men det var inte Fredrik Torsteinbös båda drömmål som vi kommer minnas bäst från den här dagen. Tyvärr.
Det vi såg på tv-skärmarna ifrån Helsingborg strax efteråt och rapporterna som strömmade in över sociala medier under de efterföljande timmarna var något som lär komma att påverka alla oss som älskar och lever för fotbollen i Sverige under en lång tid framöver.
En djurgårdssupporter, en pappa och en medmänniska avled efter bråk inför matchen Helsingborg-Djurgården.
Det andra dödsfallet som kan relateras till fotbollen i Sverige någonsin är ett faktum.
Det är så outsägligt sorgligt. Fruktansvärt hemskt.
Jag känner en enorm tomhet över att en människas liv är borta.

Det hade precis lika gärna kunna varit jag, eller du, eller nästan vem som helst av oss tiotusentals som åker land och rike runt för att följa våra fotbollslag. Som brinner för att sjunga och skrika på läktare från Trelleborg i syd till Östersund i norr.

Som väntat dröjde det inte många sekunder efter dödsbudet innan de idiotiska ryggmärgsreaktionerna dök upp.
Många som står utanför supporterkulturen valde lika slentrianmässigt som okunnigt att skylla på just den, supporterkulturen.
”Bura in alla jävlar som bara slåss hela tiden. Stäng ner fotbollen, det är ju bara bråk och stök. Nu måste de goda supportrarna ta sitt ansvar och säga ifrån! Klubbarna måste göra mer för att stoppa våldet!”.
Ungefär så kan jag sammanfatta tweets, Facebook-inlägg och hastigt skrivna krönikor från såväl professionella tyckare som mer amatörmässiga sådana.

Från supporterhåll kom det i stället nästintill uteslutande kondoleanser, omtankar och kärlek till de anhöriga och alla djurgårdare.
Inom fotbollsfamiljen finns nämligen en gemenskap som är starkare än det mesta jag upplevt.
Det skrivs hälsningar med omtanke och stöd och det knyts upp flaggor och halsdukar som minneshyllningar från hela landet.
Det var samma sak när AIK-målvakten Ivan Turina tragiskt gick bort förra våren. Och det går att ta många fler exempel på när supportrar gemensamt har slutit upp i tusental för att visa stöd för någon av sina allra värsta rivaler i stunder av verklig kris.

Det är sånt som gör fotbollen till något mycket större.
Alla ni som ogenomtänkt och slentrianmässigt kastar skit över en hel idrott, en hel kultur. Ni kastar också skit över mig och mina vänner.
Jag tror inte att det går att generalisera. Jag tror inte överhuvudtaget på att det finns ”goda” eller ”dåliga” supportrar. Människor är inte goda eller onda.
Det är att förenkla alldeles för mycket. Att slänga sig med krav på snabba lösningar och lägga över ansvaret på helt ideella supporterföreningar eller idrottsklubbar med kanske något dussin anställda totalt, är både populistiskt och oansvarigt av de politiker och makthavare (med eller utan batong) som faktiskt har möjligheten att styra och förändra saker.
Att många av dessa makthavare samtidigt så totalt saknar kunskap och förankring i de ämnen de beslutar om, eller skriver om, är skrämmande.

Visst finns det problem med en våldskultur relaterad till fotbollen. Det är omöjligt att säga något annat när folk faktiskt dör. Men det är inte så stort och vanligt förekommande som många lätt verkar tro.
Av de 480 matcher som spelas i Allsvenskan och Superettan under en säsong är det allvarligare ordningsstörningar i någon form på omkring tio. De övriga 470 är helt lugna. Det är med andra ord inte särskilt farligt att gå på fotboll alls i Sverige för de allra flesta i dag.

Men visst finns det problem, som sagt. Jag tänker dock påpeka in absurdum att det inte kan vara fotbollens enskilda ansvar att försöka lösa dem.
Att det är ett samhällsproblem. Precis som alla (oändligt mycket fler sett till statistik) misshandlar, sexuella övergrepp och rån som sker på de flesta större musikfestivaler varje sommar. Eller valfri nattklubb och större restaurang i landet, som har bråk och ordningsstörningar vareviga helg, men där ingen vettig människa skulle komma på tanken att bötfälla eller kräva ansvar av krögaren, än mindre övriga gäster, för att ett fåtal startar ett bråk.
Det finns regler och lagar som bestämmer hur många ordningsvakter du behöver ha för att få driva krog med sena öppettider, precis som det finns för varje fotbollsmatch.
Och jag är ganska säker på att få företag i någon annan bransch arbetar ens i närheten av lika hårt med frågor kring säkerhet, trygghet och service för sin publik som just Sveriges kanske 8-10 största fotbollsföreningar gör dagligen.

Jag tror fortfarande benhårt på dialog, öppenhet, information och tydlighet snarare än populism och snabba lösningar som inte har någon faktisk bäring.
Och jag tror på att vi tillsammans kan fortsätta visa att fotbollen är bland det starkaste och viktigaste fundament vi har i samhället i dag. En plats där nationalitet, ålder, kön, samhällsklass, läggning eller yrke inte spelar någon roll. En öppen frizon för kärleken till det gemensamma. Det är vad jag hoppas och tror på.
Om åtta dagar spelar Hammarby Superettan-premiär borta mot Assyriska. Jag hoppas det kommer bli fullsatt och att vi tillsammans sjunger fram vårt lag till seger och att alla kan åka hem ifrån blåshålet i Södertälje utan att något värre än en feldömd offside att vara upprörda över.

I dag dog en medmänniska. Låt aldrig det meningslösa våldet segra igen.
Alla tankar till mina djurgårdsvänner och anhöriga.
Forza Bajen!

Gustav Gelin


"Har skrikit mig hes på Söderstadion sen 1983. Ser Hammarby borta som hemma och är en obotlig romantiker. Anser att supportrar får sporten att leva och att en schysst glidtackling är det vackraste som finns."

Twitter: @gustavgelin
Mejl: gustav.gelin@fotbolldirekt.se

9 thoughts on “Fotbollens helande gemenskap

  1. Kloka ord som vanligt av Gustav. Dock måste jag ta upp det här med vissa supportergrupper. Ultras, Supras eller firmor med olika beteckningar är på väg att fördärva svenska fotboll. Alla som ingår i dessa är inte huliganer/våldsverkare men det odlas en kultur i dessa grupperingar som drar till sig personer som inte hör hemma på en fotbollsläktare. Det handlar egentligen inte om, som Gustav skriver, onda eller goda människor utan deras beteendet på och runt arenorna som måste fördömas. Sluta därför att gulla med dessa grupper trots att vissa av dem håller på samma lag som du oavsett om du är Bajare, Gårdare, Gnagare eller har något annat favoritlag.

    • Aeuhh.. Va? Ultras och Supras? Varför just de och inte skriva fans/supportrar? Visst finns det ultras som ställer till det, på samma sätt som jag antar att en del huliganer är med i en förening som Bajen Fans.

      Tvärtom, folk måste sluta att blanda ihop vanliga fans, ultras och de som gör positiva saker på läktarna med huliganer. Sluta gulla? Börja gulla! Bara den hårda retorik som råder skapar ytterligare motsättningar. Nu lever vi till och med i en verklighet där många vanliga fans är betydligt mera rädda för polisen än för några huliganer. Att gränserna blir lite luddiga är inte så konstigt när fansen urskiljningslöst ses som huliganer av polisen och ”etablissemanget”.

      Det är just den insikten som måste komma. Att man måste gå efter de som bråkar, de som ställer till problem. Inte meningslösa kollektiva åtgärder.

      • 08a Bra att du inte i alla fall inte nämner firmorna. Beteckningarna Ultras och Supras tror jag härstammar från supportergrupper i Italien och där är de knappast några föredömen med bl a starka kopplingar till fascismen.

        Min erfarenhet av dessa svenska grupper på framför allt bortamatcher är också minst sagt dålig. Därav utpekandet samtidigt som jag vet att de flesta som ingår i dessa grupperingar inte förtjänar epitet huliganer. Men mig veterligen så försöker inte heller dessa supportergrupperingar ta ansvar för sina ”medlemmar” och verka för en god supporterkultur på samma sätt som exempelvis Bajen Fans och Järnkaminerna.

        Det handlar inte om någon hård retorik, men vi kan inte blunda för de problem som finns. Att försöka skilja ut huliganfalanger inom olika grupperingar från vanliga fans kan också vara ett sätt att få ett bättre bemötande från polisen och ”etablissemanget”. Om vi börjar med att försöka rensa upp i de egna leden så kanske vanliga supportrar slipper vara rädda för polisens agerande. De sistnämnda har i dag ett svårt jobb eftersom de som bråkar, de som ställer till problem ”gömmer” sig bland skötsamma fans.

        Läs för övrigt vad Djurgården fotboll och hockey skriver på sina hemsidor i dag.

        Det är nog nu…

        • Näe. De första ultrasgrupperna där gjorde sina banderoller på baksidan av banderoller som användes i kommunistmarscher. Grejen är neutral. Det är som att säga supporter när det gäller våld. Visst finns det ultras som bråkar, precis som det vanliga fans som bråkar ibland – det är inte det som är grejen, inte syftet.

          I Italien smälter de samman ibland, i vissa grupper, i vissa klubbar. Alltså hela ultrasgrupper som bråkar. Men det finns det hela supportergrupper också som gör. Det är ingenting våldsamt med ultras per definition är vad jag försöker säga.

          • ”Det är ingenting våldsamt med ultras per definition är vad jag försöker säga.”

            Du må ha rätt om detta men jag vidhåller att dessa grupper sänder ut andra – fel – signaler och jag tror inte att jag är ensam om den uppfattningen bland ”vanliga” fans.
            Kan också hålla med om exempelvis att Livornos hårdföra kärna av fans härstammar ur kommunistgrupper men det är snarare ett undantag p g a stadens industrihistoria. Bland relativt stora supportergrupper i de större klubbarna, exempelvis Milan, görs fascisthälsning från läktarplats när lagen gör entré.
            I stort sett samma sak gäller exempelvis Valencia i Spanien där man från ståplats hetsar mot utlänningar och homosexuella.
            Jag har upplevt det på plats och det kändes milt sagt inte alls bra.
            Är det den supporterkulturen vi vill ha?

          • Jag tror det där mer är en samhällsgrej, Italien har rätt fascistiska tendenser. Tyvärr. Samma med delar av Spanien. Också en samhällsgrej på det sättet att man i dessa länder är öppna med politiken, går du på stan kan du se folk med hakkors (eller Lenin, beroende på var man är). Det gör man inte i Sverige längre, oftast.. Jag har sett ordningsvakter med Hitler tatuerat på underarmen..

            I vilket fall är de flesta svenska grupper tvärtom väldigt noga med hur opolitiska de är, vad nån tycker politiskt är irrelevant så länge han håller käften om det, liksom. Undantaget är typ.. Degerfors.

            Du radar upp negativa grejer, men alla andra klubbars ultras som inte beter sig sådär då? Det man kallar supportrar beter sig illa över hela världen. Därmed inte sagt att supportrar är våldsamma. Vissa är det. Andra inte.

          • Din erfarenhet av de svenska Ultras och Super är säkert större än min så jag hoppas innerligt att din analys är rätt om att dessa supportergrupper inte beter sig mer illa än andra.
            Mitt första inlägg gjordes inte för att skapa motsättningar utan för att jag, liksom flertalet fotbollsfans, är uppriktigt bekymrade över utvecklingen på och runt arenorna.
            Tänk om man kunde sätta sig framför TVn för att se en högriskmatch i Allsvenskan utan att ha en klump i magen om att något otrevligt ska hända och i stället enbart kunde njuta av Tifon och den stämning som supportrarna skapar på läktarna.
            Härmed avslutar jag min del av meningsutbytet.
            Ha det gott!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *