• Publicerat 30 mars, 2014
  • Skrivet av Gustav Gelin
  • 9 Kommentarer

gemenskap
Foto: Dan Epel.

Hammarby spelade genrep i dag på Nya Söderstadion. 3-3 mot finska mästarna HJK Helsingfors är ett fullt godkänt resultat, om det inte vore för att vi tappat en väldigt stabil 3-0-ledning.
Men det var inte Fredrik Torsteinbös båda drömmål som vi kommer minnas bäst från den här dagen. Tyvärr.
Det vi såg på tv-skärmarna ifrån Helsingborg strax efteråt och rapporterna som strömmade in över sociala medier under de efterföljande timmarna var något som lär komma att påverka alla oss som älskar och lever för fotbollen i Sverige under en lång tid framöver.
En djurgårdssupporter, en pappa och en medmänniska avled efter bråk inför matchen Helsingborg-Djurgården.
Det andra dödsfallet som kan relateras till fotbollen i Sverige någonsin är ett faktum.
Det är så outsägligt sorgligt. Fruktansvärt hemskt.
Jag känner en enorm tomhet över att en människas liv är borta.

Det hade precis lika gärna kunna varit jag, eller du, eller nästan vem som helst av oss tiotusentals som åker land och rike runt för att följa våra fotbollslag. Som brinner för att sjunga och skrika på läktare från Trelleborg i syd till Östersund i norr.

Som väntat dröjde det inte många sekunder efter dödsbudet innan de idiotiska ryggmärgsreaktionerna dök upp.
Många som står utanför supporterkulturen valde lika slentrianmässigt som okunnigt att skylla på just den, supporterkulturen.
”Bura in alla jävlar som bara slåss hela tiden. Stäng ner fotbollen, det är ju bara bråk och stök. Nu måste de goda supportrarna ta sitt ansvar och säga ifrån! Klubbarna måste göra mer för att stoppa våldet!”.
Ungefär så kan jag sammanfatta tweets, Facebook-inlägg och hastigt skrivna krönikor från såväl professionella tyckare som mer amatörmässiga sådana.

Från supporterhåll kom det i stället nästintill uteslutande kondoleanser, omtankar och kärlek till de anhöriga och alla djurgårdare.
Inom fotbollsfamiljen finns nämligen en gemenskap som är starkare än det mesta jag upplevt.
Det skrivs hälsningar med omtanke och stöd och det knyts upp flaggor och halsdukar som minneshyllningar från hela landet.
Det var samma sak när AIK-målvakten Ivan Turina tragiskt gick bort förra våren. Och det går att ta många fler exempel på när supportrar gemensamt har slutit upp i tusental för att visa stöd för någon av sina allra värsta rivaler i stunder av verklig kris.

Det är sånt som gör fotbollen till något mycket större.
Alla ni som ogenomtänkt och slentrianmässigt kastar skit över en hel idrott, en hel kultur. Ni kastar också skit över mig och mina vänner.
Jag tror inte att det går att generalisera. Jag tror inte överhuvudtaget på att det finns ”goda” eller ”dåliga” supportrar. Människor är inte goda eller onda.
Det är att förenkla alldeles för mycket. Att slänga sig med krav på snabba lösningar och lägga över ansvaret på helt ideella supporterföreningar eller idrottsklubbar med kanske något dussin anställda totalt, är både populistiskt och oansvarigt av de politiker och makthavare (med eller utan batong) som faktiskt har möjligheten att styra och förändra saker.
Att många av dessa makthavare samtidigt så totalt saknar kunskap och förankring i de ämnen de beslutar om, eller skriver om, är skrämmande.

Visst finns det problem med en våldskultur relaterad till fotbollen. Det är omöjligt att säga något annat när folk faktiskt dör. Men det är inte så stort och vanligt förekommande som många lätt verkar tro.
Av de 480 matcher som spelas i Allsvenskan och Superettan under en säsong är det allvarligare ordningsstörningar i någon form på omkring tio. De övriga 470 är helt lugna. Det är med andra ord inte särskilt farligt att gå på fotboll alls i Sverige för de allra flesta i dag.

Men visst finns det problem, som sagt. Jag tänker dock påpeka in absurdum att det inte kan vara fotbollens enskilda ansvar att försöka lösa dem.
Att det är ett samhällsproblem. Precis som alla (oändligt mycket fler sett till statistik) misshandlar, sexuella övergrepp och rån som sker på de flesta större musikfestivaler varje sommar. Eller valfri nattklubb och större restaurang i landet, som har bråk och ordningsstörningar vareviga helg, men där ingen vettig människa skulle komma på tanken att bötfälla eller kräva ansvar av krögaren, än mindre övriga gäster, för att ett fåtal startar ett bråk.
Det finns regler och lagar som bestämmer hur många ordningsvakter du behöver ha för att få driva krog med sena öppettider, precis som det finns för varje fotbollsmatch.
Och jag är ganska säker på att få företag i någon annan bransch arbetar ens i närheten av lika hårt med frågor kring säkerhet, trygghet och service för sin publik som just Sveriges kanske 8-10 största fotbollsföreningar gör dagligen.

Jag tror fortfarande benhårt på dialog, öppenhet, information och tydlighet snarare än populism och snabba lösningar som inte har någon faktisk bäring.
Och jag tror på att vi tillsammans kan fortsätta visa att fotbollen är bland det starkaste och viktigaste fundament vi har i samhället i dag. En plats där nationalitet, ålder, kön, samhällsklass, läggning eller yrke inte spelar någon roll. En öppen frizon för kärleken till det gemensamma. Det är vad jag hoppas och tror på.
Om åtta dagar spelar Hammarby Superettan-premiär borta mot Assyriska. Jag hoppas det kommer bli fullsatt och att vi tillsammans sjunger fram vårt lag till seger och att alla kan åka hem ifrån blåshålet i Södertälje utan att något värre än en feldömd offside att vara upprörda över.

I dag dog en medmänniska. Låt aldrig det meningslösa våldet segra igen.
Alla tankar till mina djurgårdsvänner och anhöriga.
Forza Bajen!


Gustav Gelin


"Har skrikit mig hes på Söderstadion sen 1983. Ser Hammarby borta som hemma och är en obotlig romantiker. Anser att supportrar får sporten att leva och att en schysst glidtackling är det vackraste som finns."

Twitter: @gustavgelin
Mejl: gustav.gelin@fotbolldirekt.se